Sunda Sara

Senaste inläggen

Av Sara - 6 mars 2015 15:37

Jag är helt övertygad. Jag vill inte ha jobbet. Jag vill inte jobba med sorg och bedrövelse, kanske få ta en del obefogad skit och samtidigt debitera per timme. Gärna samboavtal, testamenten osv, men inte bouppteckningar, skilsmässor och annat som kommer dra ner mig. Jag vill jobba med något roligt där folk är glada. Glada, tacksamma och uppskattande. Inte vara ett nödvändigt ont i folks liv när de är sitt minst representativa jag.

En häftig sak. Själen var med hela mötet. Före, under och efter. Magkänslan var bra innan och ändrades sakta medan mötet pågick. Ju mer de berättade om tjänsten, ju mer de frågade om hantering av missnöjda kunder och att ta skit. Hantera bråk och pengar. Själen berättade att jobbet inte passar mig, oavsett den höga lönen. Själen gav mig också perspektiv, det är bara ett jobb,, och var med med åsikter när de pratades övertid och arbetstoppar. Det är häftigt att vara i kontakt. Sån jäkla framgång!

Av Sara - 6 mars 2015 15:17

Känner tomhet. Jag hade höga förhoppningar. Trodde jag hamnat helt rätt. I alla fall tänkte hjärnan det. Magkänslan har varit lite tveksam, känt lite på det där ekonomiintresset som flammat upp och sörjt att inte få fullfölja det. Så summa summarum. Intervjun gick bra, min hjärna låste sig inte och utbrändheten höll sig allmänt undan. Jag var engagerad, fick till bra svar och vi hade en bra dialog. Jag tror verkligen de gillade mig. Lönen är hög.

Det här är stort steg i mitt tillfrisknande. Att vara frisk nog för intervju. Att hitta min yrkesidentitet och damma av den. Plocka fram och syna och se att jag fortfarande finns kvar och att jag kan massor. Självförtroendet börjar växa upp igen.

Men. Jag vill inte ha jobbet. Faktiskt inte.

Av Sara - 5 mars 2015 10:40

Så många möjligheter! Så många vägar att gå! Idag känns livet som en fest och ingenting omöjligt. Äntligen börjar jag veta vad jag vill, inte bara vad jag inte vill. 2,5 års arbete med mig själv, kontinuerlig tystnad och själen hörs äntligen tydligt.

1- läsa en utbildning i höst. Tänker mig socionom, beteendevetare, psykolog. Någonting där jag kan inrikta mig mot utbrändhet och depression. Kanske också jämställdhet. Lära mer och sen jobba med att hjälpa andra. Kanske kurator på stressmottagning, föreläsa och skriva böcker, förebyggande arbete på företagshälsovård och kanske förverkliga drömmen om att starta grön rehabilitering här i stan.

2- jag har faktiskt ett jobb på gång! En juristbyrå där jag skulle jobba som rådgivande istället för processande. Passar min personlighet bra med kundmöten och att få hjälpa till.

3- Har blivit sugen på att jobba på bank! Stort intresse för boräntor, fonder osv. Tänker mig kundmöten och rådgivning där med, fast då inom ekonomi istället.

4- Hålla ögon och öron öppna för lediga jobb som verkar kul.

Seg

Av Sara - 1 mars 2015 09:33

Idag är jag långsam. Låg vaken vid halv fem imorse och funderade på pappa och min vän. På hur jag nu är modig nog att göra slut på destruktiva relationer. Eller helt enkelt relationer som tar mer än de ger. Det lyfter självkänslan. Jag är viktig och värd att ha bra människor runt mig. Jag har rätt att säga nej och stopp. Vilket uppvaknande.

När jag väl slumrat till började bebisen skruva på sig och fick komma över till vår säng. Sen låg jag vaken igen och lyfte tillbaka honom efter en lång sömnlös stund för mig. Sen började det hela om och han flyttades återigen till oss och fick ligga kvar. Så sömnen blev sådär för mamman. Men jag sov halv elva till halv fem iaf.

Nu vilar jag medan familjen är ute och går. Så seg, mör och trött. Det tar energi att göra slut på en relation.

Av Sara - 28 februari 2015 18:40

Jag orkar inte vara glad och positiv hela tiden. Mammor blir faktiskt också trötta.

Av Sara - 28 februari 2015 17:09

Det var alltid jag som lyssnade och stöttade. Fanns där. När andra vek undan för hennes intensitet, klängighet och självupptagenhet stod jag kvar. Såg det goda, det generösa och det roliga. Såg varför de andra bitarna blivit så trasiga som de var. Tänkte att hon skulle finnas där för mig tillbaka om jag någongång föll.

Så föll jag. Långt och länge ner i den svartaste av alla mörka raviner. Jag öppnade upp, sträckte fram en hand för att få hjälp upp. Men fick ingen. Visst lyssnade hon, men utan att höra. Och allt handlade bara om hennes behov. Att jag skulle finnas där för hennes problem, som hennes stöd. När jag var så trasig som jag inte önskar någon människa att bli, då blev hon besviken. Besviken på att jag inte fanns där för henne. När jag varit ofrivilligt barnlös i två år och precis misslyckats med en tung provrörsbehandling. Hormoner, sprutor, längtan, smärta, gynstolar, äggplock, hopp, förtvivlan och mörker. Då var hon besviken över att jag inte orkade prata gravidkrämpor och oro. Jag klarade inte förlåta det, men vi återupptog någon form av vänskap när mitt längtansbarn äntligen kom.

Så hände det igen. Hon är besviken över hur min utbrändhet påverkar henne. Hur det påverkar henne när jag ställer in och begränsar. Hur hon blir så besviken att hon inte kan hålla masken. Jag vet att hon är ensam, i behov av stöd. Jag vet att besvikelsen handlar om henne själv. Men jag kan inte ge henne mer, jag har fullt upp med mig själv. Det gör mig ledsen att hon är så egocentrisk, att allt stöd jag gett genom åren inte betalas tillbaka när jag behöver det som mest. Jag behöver vänner som accepterar även om de kanske inte förstår. Jag behöver människor runt mig som stöttar mig i min väg mot ett mer balanserat liv. Som underlättar för mig att säga nej, begränsa och ställa in. Läste någonstans att man måste göra upp med sin omgivning när man går in i väggen. Antar att det är det jag håller på med. Nåväl, även om det är sorgligt så gör jag plats för nya bättre vänner och mer utrymme för de bra jag redan har. Och vår vänskap var inte förgäves, vi har haft mycket kul och hon var den partykompis jag inte klarat mig utan i perioder när alla mina vänner blev upptagna och jag singel.

Jag är värdefull och förtjänar vänner som inte vara tar utan även kan ge.

Av Sara - 28 februari 2015 16:41

Orden som annars brukar bubbla ur mig sitter fast. Inget flyter på av sig själv. Dagen har varit en kamp för att hålla ihop inför sonen tills sambon slutat jobba. Sysselsätta mig, inte känna. Jag har gjort slut med en vän idag. Det känns sorgligt och smärtsamt. Ett till nödvändigt beslut, men ändå. Hon tog det inte bra. Mår säkert dåligt nu. Samvete och skuldkänslor. Jag vet att hon är ensam och utanför, har få vänner och att det knakar med barnets pappa. Men jag kan inte tolerera vad som helst bara för att hon blir ledsen. Jag måste stå upp för mig själv. Jag vill bli frisk. Jag har inte råd med vänskap som tar massa energi men aldrig ger något.

Av Sara - 27 februari 2015 12:24

Jag. Jag. Jag. Bitar av mig själv börjar pluppa upp och pocka på uppmärksamhet. Allt det där jag var innan mammaidentiteten tog över. Nu när skrutten är 9 månader börjar längtan komma. Längtan efter att träna, köpa kläder, gå ut och dansa, vara social utan bebisen. Normalt antar jag.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards