Sunda Sara

Senaste inläggen

Av Sara - 10 februari 2015 15:10

Vad tänkte jag med? Lunch med arbetskollegor OCH besök på sambons jobb.

ANNONS
Av Sara - 8 februari 2015 15:49

Det är inte meningen att jag ska köra slut på mig medan sambon är på jobbet, för att sedan bara vila när vi är hela familjen hemma. Självklart behöver jag vila på lediga dagar och även före/efter sambons jobb, men kanske inte alltid och hela tiden. Jag måste sluta köra i 110, för att sen falla ihop som en trasa. Såklart att vissa dagar kommer vara påfrestande och jag därför helt slut. Men jag behöver inte planera det så åtminstone. När jag fortfarande har energi och är hemma med sonen hela dagen så har vi det mysigt och skönt. Inte ångestfyllt. Jag måste vila förebyggande, ta det lugnt förebyggande. Undvika bli slutkörd och ångestfylld. Så långt det går.

ANNONS
Av Sara - 8 februari 2015 10:01

Inatt tog jag mig äntligen mod. Efter att sambon tagit alla nätter i princip sedan oktober var det nu min tur. Bebisen väckte mig typ hundra gånger och sov oroligt, det blev en matning vid halv 4 och sen bökande i vår säng. Älskade barn. Han är så ljuvlig och tacksamhetskämslorna sköljer över mig. I vilket fall funkade det okej, men jag tror mer på halva nätter än varannan natt. Jag har lätt för att somna och sova djupt första delen av natten, dumt att låta bebisen rucka på den sömnen. Behöver den så väl. Men sen, sen är jag ändå lättväckt och har svårt att somna om, då kan jag lika gärna ha hand om bebisen. Kanske somnar jag lättare till och med om jag har bebisen tätt intill. Sambon då? Han måste stoppa i öronproppar. Nu sov han typ som oss fastän han inte hade bebisansvar.

Ps, jag är glad att jag klarade natten. Tänk om jag nu klarar halva nätter, vilket framsteg! Tänk att vara mammaledig 75% och klara dela nätterna, plus att vi nu verkar få till två träningspass för sambon i veckan. Åhhh, att få vara såhär frisk och stark. Vilken lycka!! Kom ihåg: vilodagarna!!!

Av Sara - 7 februari 2015 07:43

Jag är trött på att sambon tar alla nätter med sonen. Lustigt va? Att jag inte kan njuta av det istället. Men jag känner mig så sjuk och begränsad. Jag vill också vara stark nog. Och framförallt vill jag vara med bebisen. Älskade barn, tänk om jag hade obegränsat med energi. Vilken lycka. Vad lätt föräldralivet skulle vara. Vilken mamma jag skulle kunna vara. Samtidigt vet jag såklart att mitt värde inte sitter i mina prestationer. Vi är två föräldrar som hjälps åt, bebisen får allt han behöver och mer därtill. De flesta småbarnsföräldrar känner sig säkert otillräckliga ibland?

Åter till det här med nätter. Det gnager på mitt självförtroende. Jag tror jag är redo att pröva igen. Är jag verkligen så skör att jag inte klarar nätterna? Eller var det just i svackan det var omöjligt? Känner enorm lust och vilja att klara av det. Varannan natt? Halva nätterna? Halva nätter funkade rätt bra tills mina sömnstörningar kom. Eller så tar sambon alla stoppa om/stoppa in nappen och jag går upp och ger flaska?

Av Sara - 6 februari 2015 23:03

Sambon har gått upp och lagt sig men jag orkar inte följa efter. Orden svider fortfarande. Otillräckligheten river i mig. Jag behöver få vara ifred och slicka såren. Lappa ihop självkänslan om att jag duger som jag är, att det är okej att inte räcka till åt allting och att jag en dag blir frisk.

Det är så tungt. I två år har jag kämpat som en dåre. Lärt av mina misstag, varit modig, vilat, rehabat, vänt ut och in på allt hos kurator, sagt upp kontakt med pappa, ändrat i alla nära och onära relationer, gjort IVFer, fött barn. Ändå har jag inte kommit hela vägen fram. Ändå krävs mer tid. Det gör mig ledsen att jag inte kan räcka till som mamma och sambo.

Av Sara - 6 februari 2015 22:36

Sambon tycker det är jobbigt att jag är utbränd. Han har svårt att göra saker han har på "att göra listan", eftersom jag har svårt att klara ta hand om sonen mer än den tid han är på jobbet. Det gör mig ledsen, arg och frustrerad. Jag känner mig redan pressad och otillräcklig. Så fort jag klarar något flyttas mållinjen framåt. Jag pushas hela tiden att ge lite mer än vad jag kan. Och hela tiden det dåliga samvetet över att sambon får prestera mer än mig i hemmet. För hur jag än vänder och vrider på mig så räcker jag inte.

Av Sara - 6 februari 2015 17:31

En mammakompis och hennes bebis är på sjukhuset. Han har haft kramper och nu utreds varför, kanske är det epilepsi. Lider med dem. Jag skulle vara skräckslagen om det var min bebis. Hoppas det inte är något allvarligt. De har redan haft en tuff start, önskar så att de får ett "vanligt" föräldraliv snart. Samtidigt som jag har en klump i magen för deras skull och den lilla bebisens skull, är jag tacksam. Tacksam över att vårt längtansbarn är friskt. Tacksam att vi hade det tuffa innan han kom. Tacksam att han är här och utvecklas och växer som han ska. Tack.



Av Sara - 6 februari 2015 15:30

Skulle det kunna vara balans? Varannan dag hemmadag med bebisen och varannan aktivitet? Eller försöka låta dagsformen avgöra kanske?

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se