Oj oj, hur ska det gå när han börjar dagis? Sagt medan jag traglar i sonen mat. När pappa blir hemma i höst blir det nog mera ordning! Sagt när jag lekt i honom en tugga till.

Läste någonstans att perfektionism är ett droppande på barn. Dropp dripp hela min uppväxt. Den ständiga kritiken. Nu även kritik av min mammaroll.

Vet man inte vem som bestämmer när barnet är ett år ska man inte tro att man bestämmer när de är femton. Hon tycker förstås att jag daltar för mycket. Kanske gör jag det? Hatar att hon kommer åt mig med sina kommentarer. Gör mig osäker i föräldrarollen. Jag vill inte vara som hon. Jag vill ge min son en annan uppväxt. Mer kärleksfull, utan kritik. Jag vill inte att han blint ska lyda. Se hur det gick för mig.

det finns ett exakt ögonblick när jag går från den jag är tillbaka till den jag var. När pratet på tåget övergår till min hemdialekt och jag i ett slag blir osäker igen. Från världsvan, självsäker och nöjd med mig själv för den jag är. Till osäker, nervös och bakåt. Det är delade känslor av hemma och ångest. Att inte räcka till, inte duga som jag är, inte passa in och att vara fel. Mallen är så snäv här hemma, det finns inget utrymme för att andas. Det är ändå lustigt hur jag som vuxen och mamma klämmer mig ner i den där osäkra tonårsrollen. Idag träffade jag en barndomsvän och insåg att vi inte har någonting gemensamt längre. Jag insåg att det bara förstärker känslorna av osäkerhet. Jag klippte egentligen banden med hemorten när jag flyttade för tio år sedan och blev den jag är och vill vara. Snacka om rätt beslut!