Det är obekvämt att ställa in, säga nej och tillgodose sina egna behov. Obekvämt och inte alltid så accepterat. Vissa är bättre på att ta det än andra. Vissa blir besvikna på mig när jag inte orkar, andra rycker på axlarna och säger "vi tar det en annan gång". Det svåra är att stå emot, att säga nej fast någon blir besviken. Inse att de har orimliga krav eller förväntningar på mig. Inse att jag är viktig och att jag har rätt att må bra. Andra har inte rätt att må bra på min bekostnad. Förutom bebisen då kanske!

Trött. Less. Deppig. Jag hatar att känna mig sjuk. Hatar att sambon fick ställa in grabbkvällen igår och jobbet idag. Hatar att se diskberget växa och tvätten vara klar i maskinen. Hatar att det är så svårt att hitta balans. Tänk att jag klättrade på väggarna förra helgen och gjorde INGENTING. Sen planerade jag in massor i veckan. Nu får jag ställa in och stanna upp. Gas, broms och gas. Jag är som en övningskörare för körkortet som får motorstopp hela tiden. Hur svårt ska det vara att göra lagom? Jävligt svårt.

Sen ska jag träffa en ny läkare på måndag och min kurator på onsdag. Två saker som också drar energi. Blä. Hatar att prata om det sjuka, fokusera på det dåliga. Rabbla upp all skit för en oempatisk och oinsatt läkare. Blotta mitt innersta utan mer än en trött suck till svar. Sen vända och vrida på det förflutna och annan skit, gräva där det gör som ondast och inte i förväg veta hur smärtsamt det blir.

Nej, idag är ingen bra dag.

Idag har vi planerat att hälsa på hos en annan bebis. Men jag är trött. Vet inte om jag ska ställa in? Igår pushade jag mig, vi hade trevligt och allt gick bra. Vad händer om jag gör det igen? Kommer snart ett nytt återfall då?

Och om jag ställer in, hur blir det att trött ta hand om bebis själv. Uttråkad bebis. Hela dagen. Sambon ska ut ikväll. Kanske är det det som spökar. Jag brukar bli trött och orolig av den extra belastningen det innebär när han är borta. Dessutom jobbar han förmiddag imorrn med. Åhhhh, jag blir galen av allt kännande, analyserande och planerande.

Egentligen handlar det om att jag hatar ställa in. Egentligen är lösningen enkel. Stanna hemma, ta det så lugnt det går med bebisen och sov när han sover. Är jag trött och helt slut i eftermiddag får sambon stanna hemma ikväll. Det är dags att bromsa nu. Inte gasa mig genom det här. Lyssna på kroppen. Lyssna på magkänslan och intuitionen. Vad gör det om jag skulle vila för tidigt eller för mycket? Efter utbrändheten vet jag väl bättre än att balansera på andra sidan. Hellre för mycket energi än slutkörd.

Gilla läget. Det finns dem som har det värre. En dag är jag frisk.

Idag på min morgonpromenad kände jag mig trött. Kände behov av vila. Under BKn kände jag samma sak. När jag packade och när jag väntade på bussen. Själen var tydlig. Jag borde ställt in och stannat hemma.

Men jag orkade inte. Orkade inte vara sjuk, göra andra och mig själv besvikna. Sitta hemma och stirra med understimulerad bebis. Ställa in. Hatar att ställa in. Planerad vila är en sak, ställa in en helt annan.

Gjort är gjort. Vi är hemma igen och sambon har precis avlastat. Jag får kvällen för mig själv. Läsa, ta det lugnt och ladda batterierna. Hoppas det ska räcka. Hoppas jag ska orka morgondagen. Nu finns inget jag kan göra mer än att ta det lugnt och låta det bli som det blir.

Ibland när någon frågar om att ses eller göra något en viss dag så får jag en gnagande känsla. Måste börja lyssna på den. Gjorde det i helgen när en kompis frågade om onsdagen. Sa nej och bokade in fredag istället. Lät onsdagen vara tom. Vilket behövdes. Igår var jag inte alls sugen på att ta oss ut och vara social. Ville vara hemma. Sen att jag gjorde lite mycket här hemma är en annan sak. (Eller kanske att jag gjorde det medan jag hade hand om bebisen.)

Bra gjort Sara!

Är helt stel i axlarna efter en natt på madrassen i gästrummet. Då är det därifrån och inte från stress som det onda kommer. Var lite orolig häromdagen. Ska inte sova på den mer.

Det var skönt att sova ifred. Liksom bli bortkopplad från allt ansvar. Inte ens höra bebisen. Jag körde på lite hårt igår. Måste lära mig att slappna av när jag har bebisen, även om det är rörigt runtomkring mig. Kunna sitta med när han leker utan att plocka tvätt samtidigt eller fippla med telefonen. Bara vara närvarande, njuta av honom och ge honom min uppmärksamhet. Ge oss några sådana stunder varje dag.

Nu har vi iaf ett städat hem, en nästintill tömd tvättkorg och fylld kyl/frys. Vi har även mat för idag klar.

Idag och imorn har jag bokat in saker med vänner, hoppas det ska kännas kul och inte kravfyllt! Jag var så understimulerad efter helgen att jag bokade in saker fyra dagar den här veckan. Ska bli spännande att se om det är för mycket eller lagom.

Alltså. Jag har haft sonen inatt och sambon har fått välförtjänt sömn i gästrummet. Vid åtta ville bebisen gå upp, då lämnade jag över till sambon. Min sömn har varit okej, men hackig och det kändes skönt att krypa ner en stund till. Vid nio väcktes jag av deras rop, det går inte utan mamma. Har mina känslor fått som de vill, är han mammig igen nu? Fan. I vilket fall kom jag ner till dukat frukostbord, men bebis i pyjamas, opackad skötväska och oklädd sambo. Fast de skulle till BVC, fast de planerat att gå halv tio, fast sonen varit vaken en timme och brukar vilja sova i vagnen då.

Vad har de gjort i en timme? Lekt? Här skiljer vi oss åt. Jag hade packat väska och vagn, fixat bebisens frukost innan han blev för trött och klätt mig själv. Planering. Kan inte män sånt?

Och jag vet. Jag har en fantastisk sambo. Han ställer upp och finns där. Är en närvarande pappa. Bra på alla sätt och vis. Därför biter jag ihop, packar skötväska, klär bebis, trugar i lite mer mat i bebisen och packar ner honom o vagnen, servar sambo med frukt och plånbok, peppar dem att det kommer gå bra hos BVC med deras pekpinnar.

Efter en lugn helg så har jag och bebisen varit aktiva både måndag och tisdag! Babycafe och öppna förskolan, båda på promenadavstånd. Tiden har svischat förbi. Det går verkligen i ett medblöjbyten, mat, lek, packning, disk, barnvagnspromenader och aktiviteterna. Jag gillar att GÖRA saker. Få vara praktisk. Inte tänka så mycket. Det passar oss bra med en aktivitet om dagen. Öppna förskolan är så lagom med sina 2,5 timme. Packa och ta oss iväg, vara där och sen ta en omväg hem. Slutligen packa upp och äta.

Nästa vecka är en grisvecka. Både läkarbesök och kuratortid. Blä. Nödvändigt men så mycket tråkigare än bebisaktiviteter. Det sura är att jag kommer behöva ta det lugnt runt omkring, för att palla det nödvändiga. Men inget att gräma sig över, nu är det såhär.