Jag och bebisen har åkt tåg 20 mil själva! Det gick jättebra. Det känns helt galet att jag blivit så mycket friskare. Bestämde oss samma dag, så jag slapp förväntansoron. Det var lite jobbigt att packa, men sambon hjälpte mig och det gick bra. Bebisen är ju också rätt så lätt att ha med sig. Nu sover han hos mormor för första gången och det verkar gå bra! Har inte hört ett knyst inatt. Nu ska jag sova någon timme till!

Jag har blivit snabbare på att återhämta mig. Kan vara så trött att jag har ont i hela kroppen och tankarna är kolsvarta, sen ta mig upp och bli pigg av promenad och lite egentid. Sånt som förr tog dagar och ibland veckor att återhämta mig från går nu på timmar. Magiskt. Är det såhär det är att leva ett friskt liv? Aktivera sig, bli trött och därför vila. Sen ha utrymme att aktivera sig igen. Balans. Kanske kan jag vila även innan jag blir trött och på så sätt slippa få ont i kroppen och bli svart i tankarna?

Tung och lång vecka bakom mig. Hade nattgäst och fick bita ihop imorse för att vara trevlig. Märkte hur jag tappade ord och hade svårt att förstå vad de andra sa. Jag hör att de säger något men förstår inte vad. Hjärnan orkar inte.

Dagen började fel, utan promenad och egentid. Något jag verkligen hade behövt idag. Ska försöka starta om mig själv. Äta, dricka kaffe och ladda för promenad. Skicka iväg bebis o sambo och vars själv. Självtid.

Trött, men vaken igen. Åh som jag saknar tiden jag sov hela nätter :( Tiden jag slapp ha ångest och oro. Fan.

Bebisen är förkyld och sover gnälligt. Tredje gången jag blev väckt orkade jag inte somna om. Pressen smyger sig på. Jag måste sova för att orka. Orka 75%, orka förmiddagspass imorn igen ( eftermiddagspass ger mer utrymme för dålig natt). Orka träffa släkten imorn. Så rädd för att trötthet ska stoppa mig, så rädd att inte stå pall, så rädd att skada mig själv genom att göra för mycket.

Denna eviga balansgång. Så långt jag har kommit på vägen mot att bli frisk. Så mycket mer jag orkar nu. Fortfarande tröttar dock oro ut mig. Om jag bara kunde landa i att det kommer bli bra. Antagligen orkar jag. Gör jag det inte är det ingen katastrof. Då får jag av och omboka.

Min sambo exploderar i tid och otid. När något inte flyter på, när han tappar något, när bebisen gnäller och krånglar, när han sparkar i tån. Oproportionerlig ilska. Ett åskväder som dånar i några sekunder, för att sedan lämna bål himmel bakom sig.

Värst är det när han blir arg när han har hand om bebisen, rent av är irriterad och arg på bebisen. Jag går på spänn här hemma, redo att gå mellan. Rädd att det skadar bebisens självkänsla, även om han såklart aldrig skulle skada bebisen fysiskt. Nyss vaggade han skrikande bebis till svordomar, till melodin av blinka lilla stjärna. Det hugger i mammahjärtat. Jag måste prata med sambon, igen. Prata allvarligare än förut. Be honom gå i terapi och förändra ilskeutbrotten. Men det känns som att bita den hand som föder mig. Min sambo. Klippa och eviga stöd, genom utmattning, barnlöshet och avslut med pappa. Han som alltid finns där, älskar mig för den jag är. Så har jag mage att klanka på honom. Är det så allvarligt som jag tycker? Överdriver jag? Är det bara så att människor har olika temperament?

Det är konstigt att bli vuxen och se sina föräldrar mer nyanserat och medvetet. Se deras styrkor, svagheter och föreställningar om hur saker och ting är. Mamma fyllde år för någon dag sedan och det var väldigt viktigt för henne. Väldigt viktigt att vi barn ringer och grattar, viktigt med bra presenter.

Tror hon mäter vår kärlek i det. Baserar sin självkänsla på det. Hur många grattade henne på Facebook, många hoppas jag. För det är viktigt för henne. Eftersom det är viktigt för henne så har jag skickat blommbud, skickat kort och hon fick en fin födelsedagspresent sist vi sågs. Vi ska även ses snart. Eftersom hennes världsbild ser ut såhär, så spelar jag med när hon fyller. Men jag vet själv att det inte är så viktigt med födelsedagar och framförallt att man inte ska basera sin självkänsla på dem.