Är att jag och min sambo ska gå skilda vägar i framtiden. Hur klarar man av att bara träffa sitt barn varannan vecka? Uhhh, ryser av tanken. För att inte tala om att vara utan sambon. Mitt stöd i livet. Så många runtomkring som separerar med barn. Förstår att de inte hade gjort det om det fanns andra alternativ. Förstår att livet går vidare och blir bättre än innan. Men ändå. Bara tanken gör mig svimfärdig och illamående.

Är inte nödvändigtvis att alltid själv ge sonen det han behöver. Mat, torr blöja, stimulans, tröst, nattning osv. Min uppgift är att se till att NÅGON alltid finns där för att svara på hans behov. Det är okej att vara sjuk, att inte klara allt själv eller för den delen att vara en vanligt trött småbarnsmamma. Sonen mår bara bra av att pappan också får möta hans behov. Bygga en relation med honom också. Bygga relation med mormor, farmor och farfar. Så länge både jag och sonen är trygg med den som sköter honom har jag gjort mitt jobb som mamma. När jag är trött och lämnar över så är jag en bra mamma. En mamma som ser till att min son får det han behöver, av någon som orkar ge det. Punkt.

Andas ut. Mensen kom till slut. 1,5 vecka sen. Aldrig hänt förut. Tänk att jag som en gång varit ofrivilligt barnlös och längtat efter plus på stickan nu blir så lättad av minus. Nu är det tid för återhämtning, bli frisk, ägna oss åt varandra som par och familj. Njuta av och finnas där för mitt älskade längtansbarn. Mina pojkar, det bästa jag vet.

Kryper ner i gästsoffan och känner lugnet. För första gången på länge känns det bra att lägga sig. Känns dock inte helt rättvist att förkylda sambon tar hand om sonen medan jag lyxsover här i min ensamhet. Precis så känns det. LYXIGT. Är på vippen att erbjuda mig ta natten, men påminner mig själv om sjukskrivningen. När jag mår bra är det så lätt att köra på. Sladda in i gamla hjulspår. Ta över bördor och se till att andra mår bra. Påminner mig också om sist, är det en vecka sen? När jag försökte mig på att sova hos familjen. Det tog nästan en vecka, eller kanske en halv, att vända tillbaka efter det. Dyrt. Jag undrar vad som är en hållbar lösning på sikt? Är det återigen öronproppar halva natten och slumra med sonen andra halvan? Det svåra är att jag är så lättväckt, hamnar snabbt i klarvaket tillstånd. Sen, sen är jag vaken och det är svårt att somna om.

Det är svårt att vara mamma halvtid. Lämna över ansvaret på morgonen och ta över vid 14tiden, utan att riktigt ha koll på rutiner och dagsform hos bebisen. Jag känner mig som en inhoppare. Nuförtiden är det sambon som ger mig tips och som ibland tar över. Jag hatar att inte vara den som står bebisen närmast. Det är dessutom så mycket lättare för mig att ha morgonen. Köra rutiner och samma varje dag. Det svåra börjar egentligen vid 14. När morgontvätt, dagens promenad och lunch är avklarad. Fan. Jag önskar sambon kunde jobba morgon/fm istället för em. Men antar att vi får vara tacksamma att han överhuvudtaget kan jobba halvtid med så kort varsel. Men suger gör det. Det är så svårt att veta om bebisen behöver sova, aktiveras, ta det lugnt i famnen eller äta igen. När jag hade honom från morgonen så hade jag en helt annan känsla för det. Det föll sig naturligt. Det gör det inte nu.

Positivt är ändå att jag får sova ifred på nätterna. Sista två nätterna har jag sovit riktigt bra. Somnat om när jag vaknat/blivit väckt. Så jäkla skönt! Är en helt annan människa när jag får sova. Sova, äta frukost ihop hela familjen och sen få ta en ensam promenad. Guld värt! I bästa fall är vi ute olika tider på morgonpromenad, vilket ger mig egentid i huset också på förmiddagen. Det läker mig. Bygger upp min energi och livskraft igen. Dessutom blir bandet mellan pappa och son starkt. Vinst för alla. Men ja, jag är inte lika självklar i min mammaroll. Det är jobbigt.

Om jag nu inte är gravid så är det dags för preventivmedel. Kan inte köra på säkra perioder och sedan gå och undra. Tar onödigt med energi. Så efter att ha läst på massor har jag bestämt mig för att vi prövar kondom. Känns inte det bra går vi över till kopparspiral. Vill inte stoppa i kroppen hormoner och därmed rubba/pausa min egen cykel nu när kroppen väl funkat en gång. Pessar låter för omständigt och även temperaturmätning. Jag vill ha det så naturligt som möjligt för min kropp och så lite som möjligt att tänka på/fixa med.

Imorn är mensen en vecka sen. Gick förbi Apoteket idag och köpte ett två-pack graviditetstest. Om inte mensen kommit imorn bitti tänker jag ta ett test till. Vet faktiskt inte vilket utfall jag hoppas på. Tror jag blir besviken av ett minus och livrädd av ett plus.

Jag kommer bära på en inre stress till den dagen vi har fått de barn vi vill ha. Ofrivillig barnlöshet i så många år sätter sina spår. Det tog 2,5 år att bli gravid med min älskade sexmånaders. Såklart vore det underbart att bli spontangravid nästa gång. Slippa ångest, besvikelse, avundsjuka och nya behandlingar. Så på ett sätt skulle en ny graviditet nu ta bort framtida fallgropar för utmattningen. En stor stress skulle försvinna.

Samtidigt. Jag har just haft ett återfall och varit sjukskriven. Jag är påväg upp igen. Just nu halvtidssjuk, snart förhoppningsvis bara en fjärdedelssjuk. Jag vill fortsätta min väg mot ett friskt och balanserat liv. En ny graviditet skulle dra ut på förloppet. Det skulle bli tungt både för mig och sambon. Och sonen, hur skulle han påverkas? Ett syskon är såklart alltid en gåva, men är det värt en frånvarande sjuk mamma? Kanske överdriver jag. Att jag går undan någon timme per dag kanske bara gynnar vår relation och för den delen hans relation till sin pappa.

Jag är så less. Jag behöver sömnen så väl. Återhämtning. Energi. Ändå ligger jag här och vrider och vänder mig i sängen igen. Förkylningen väckte mig och utmattningen håller mig vaken. Den och katten. Jag känner mig stressad. Stressad över att bebisen också håller på att bli sjuk och därför sover oroligt uppe hos sambon. Stressad över att det gör sambon trött och att jag behöver avlasta. Trodde tidigt sänggående skulle ge mig återhämtning före eventuell matning och pysslande med bebisen. Men icke. Svårt att somna igår kväll. La mig 22 och somnade vid 00? Vaknade vid 03:30 igen. Känns onödigt att somna om nu, eftersom bebis och sambo ändå snart väcker mig. Tankfälla deluxe. Känner mig pressad att börja dela bebisens bättre med sambon igen. Tänker att han har tagit nätterna så många veckor nu. Det känns orättvist och tungt för honom. Känner mig pressad att vara friskare än jag är. Hur länge ska jag sova i gästrummet egentligen? Ångrar att jag för tre nätter sedan la mig att sova hos familjen. Hade två bra nätter i ryggen med oavbruten sjutimmarssömn och var alldeles för kaxig. Sen gick det raskt utför. Bebisen hade gnälligaste natten på evigheter och vaknade hela tiden. Jag blev psykiskt vansinnig av att få så upphackad sömn och efter några omgångar låg jag vaken. Igen. Sedan två nätter tillbaka på gästsoffan, men inte kan jag sova för det. Känner pressen att klara nätter med bebisen. Min sambo säger att det inte är någon fara, men jag tror honom inte. Och såklart stressen över att sömnproblemen återvänder när jag ska kliva in i tredje upptrappningsveckan. Har jag gjort för mycket? Vilat för lite? Är uppe i varv igen? Kommer jag snart få ett nytt återfall? Behöver jag två dagars paus? Få vara förkyld och kurera mig i lugn och ro? Men sambons arbetsgivare kommer bli vansinnig. Mer frånvaro. Det gör mig också stressad. Allas krav på att jag måste klara upptrappningen. Krav om att leverera trots förkylningen. Förkylning är inte något som folk normalt sjukskriver sig för. Och stressen över att läkaren kommer ringa i veckan. Hatar läkarsamtal.