Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin bebis

Av Sara - 24 december 2014 22:29

Mitt i allt gnäll, trötthet och bitterhet över min barndom så är jag idag på julafton också extra tacksam. Tacksam för vårt mirakel. Vår lilla bebis som underhållit och charmat alla. Det här är min första jul som mamma. Jag älskar att vara mamma!

ANNONS
Av Sara - 24 december 2014 20:36

Tredje dåliga julen på tre år. Alltså sedan jag gick in i väggen. Kan man hoppa över jul? Nä, inte nu när vi har barn. Men det är ett jäkla åkande för att träffa alla möjliga och omöjliga släktingar. Det är fix med julkort, julklappar och julkläder. Det är överstimulerad bebis med alldeles för många klappar. Det är trött mamma efteråt. Stressad mamma före. Mamma som älskar vardag och rutiner.

ANNONS
Av Sara - 24 december 2014 02:29

Sedan smällen i väggen har jag blivit så känslig. Svårt för att bita ihop och ignorera saker. Kanske har jag gjort det tillräckligt i mitt liv. Vänder och vrider i gästsängen hos föräldrarna, det känns som att sova på betong. Så hårt. Gör ont i kroppen. Kroppen vaknar av den obekväma sängen och tankarna tar sin chans att snurra igång. Perfektionen här hemma. Egengjorda julgrupper, genomtänkt inredning, mammas motvilja till kladdet vid bebisens grötätande och hennes fräsande åt mannen när han inte gör exakt på hennes sätt. Familjen som jag bara tillhör halvt. Iaf biologiskt. Hur jag inte längre har någon pappa. Är jag så utanför som jag trott? Alla är glada att vi kom. Speciellt att bebisen kom. Min högsta önskan denna julafton, att bebisen ska slippa uppleva skilda föräldrar.

Av Sara - 20 december 2014 16:44

Varför är det så svårt att acceptera föräldrars beteende? Hur kan jag bli sårad, besviken och ledsen om och om igen? Jag vet ju hur han är. Jag vet att det inte har med mig att göra. Ändå kommer det åt mig. Han har som sagt inte sett bebisen sedan han var alldeles ny, en vecka gammal. Jag har bjudit in, men då passade det honom inte. Han ringer veckan före jul och vill absolut träffa bebisen före jul, för han har köpt en julklapp. Rädd att någon ska hinna ge samma före honom. Kanske kunde han ringa mamma och sambons föräldrar och kolla? Nä. Så fick vi ett återbud imorn. Tre dagar före jul och jag ringer glatt för att fråga om han vill komma förbi, så får han träffa bebisen före jul. Inget svar resulterar i ett fint sms med bild på hans första och enda barnbarn. När jag inte fått något svar efter fyra timmar skriver jag att vi utgår från att han inte kan. Varefter han svarar att måste du ha ett svar nu (16:00) så får vi ta det efter jul.

Alltså jag fattar inte. Hur kan han inte veta morgondagens planer? Vill han hålla det öppet ifall något bättre dyker upp? Vill han se hur bakfull han är imorn? Om han kan köra tjugo mil? Och vad kan vara viktigare än vår 7 månaders?

Av Sara - 20 december 2014 14:22

Min ljuvliga bebis sover bredvid mig. Hans tjocka bebislår kikar fram under täcket han halvt sparkat av. Han vaknade till, men blev lugn av att hålla om mitt livfinger. Somnade om igen. Jag är förlorad. Hör hans snufsande i sömnen och tittar på lilla handen. Just nu är han min. Min bebis. Mitt allt. Mina moderskänslor och min beskyddarinstinkt vet inga gränser. En dag kommer han vara en vuxen man, kanske med fru och egna barn. Han är bara ett lån. Hans bebistid tillhör oss, men en dag måste jag släppa honom fri. Han är såklart sin egen även nu och jag kommer göra allt i min makt för att han ska bli trygg och självständig. Stå på egna ben. Men just nu är han mitt ansvar, just nu är han min baby. Det käraste jag har.

Av Sara - 10 december 2014 22:35

Som barn sprang jag tryggt runt i kyrkans alla skrymslen och vrår. Det var öppna förskolan, barnkör och så småningom ungdomsgård och konfirmation. Det har varit julotta, julkonsert, skolavslutningar, familjegudstjänster, begravningar, dop och bröllop. Kyrkan var ett arv, traditioner och en trygghet. När jag var liten trodde jag på Gud.

Sen hände något. På gymnasiet läste jag om hur saker och ting fungerade och plötsligt gick hela världen att förklara. Det fanns inte längre plats för tro och inte heller behov av det. Jag kom på mig själv med att tro att det blir svart när man dör. En hemsk och ensam tanke. Ingenting spelar någon roll. En dag dör vi alla och då är det slut. Punkt.

Idag står jag här med ett barn på armen och minns allt det kyrkan gav mig som barn. Jag står också här på andra sidan av svår sjukdom och långvarig barnlöshet. Jag tog mig genom. Jag är påväg att bli frisk och jag har fått mitt längtansbarn. Två mirakel. Under sista åren har jag blivit smärtsamt medveten om att vi människor inte är robotar. Jag har en själ. Andlighet finns. Naturen är för detaljrik och vacker. Godhet. Karma. Tecken och mirakel. Jag har sett allt så tydligt. Och den där dagen vid jul för två år sedan när jag satt i kyrkan och förhandlade med Gud. Låter du mig bli gravid nu går jag med i kyrkan igen. Jag blev inte gravid den gången. Såhär i efterhand är jag tacksam för det. Tacksam för att jag hade så mycket att lära och förstå innan han kom. Han kom vid exakt rätt tid. Han kom till slut. Min son. Jag fick kanske inte det jag ville, men väl det jag behövde.

Nu, nu står kyrkan med utsträckt hand. På gångavstånd från huset har de öppna förskola och andra aktiviteter för bebisar och barn. Erbjuder återigen trygghet och gemenskap. Beredd att förlåta mina år av frånvaro. Ser hur pensionärerna säger hej då och tack för grötlunchen när jag och bebisen knatar in på barnverksamheten. Tänker på hur stämningsfullt det vore att gifta sig i kyrkan. Tänker på all medmänsklighet de visar i kristider. På ålderns höst och som nu när man är föräldraledig. Tänker på kultur och arv. Vackra byggnader. Fina värden. Tid, i ett stressat samhälle. Personal i överflöd, i ett effektiviserat samhälle.

Tänker att jag vill gå med. Tänker att jag vill döpa min son och visa honom den här världen.

Av Sara - 9 december 2014 10:45

Hur kan en familj på 3 röra till så mycket? Vart kommer alla saker, all disk och all tvätt ifrån? Hur kan köksgolvet vara kladdigt varje kväll?

Jag skulle behöva lägga flera timmar om dagen för att hålla huset i schack. Vet inte om jag orkar eller vill. Alternativet är ett rörigt förfall där inget går att hitta och där ingen har rena kläder att ta på sig. Nä, det är värt lite plock. Är deprimerande att bo i en röra, men jag får akta mig för att plocka för mycket. Pedanteri funkar inte med en bebis i familjen! Energin behöver räcka åt roliga saker också.

Nu är familjen ute på promenad. Jag andas i tystnaden.

Av Sara - 8 december 2014 22:22
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se