Bebisen är helt ut rutinerna idag. Så kan det gå när man stretchar sovtider dagen innan. Suck. Det var inte värt det. Igår var mycket press och stress och rubbande av rutiner. Det är så svårt. Vi behöver ju stimulans också, kan inte bara gå hemma och lunka hela dagarna. Sambon har konstiga arbetstider som blivit ännu konstigare av 75%. Bebisen har sovtider han mår bäst av, men såklart olika än andra bebisar. Det är verkligen svårt att få till lekträffar nu. Och jag blir helt ur gängorna när vi ändrar rutiner, jag har byggt upp mitt liv runt rutiner sedan jag gick in i väggen. Mår bra av att veta vad som ska hända och när och framförallt veta att det är lagom och att jag får min rehab. Inte behöva tänka till varje dag liksom.

Träffade en vän idag som berättade om mormor som hämtar på dagis idag, mormor som hjälper till varje vecka i vardagen. Tänk vilken lyx! Det här är enda gången jag känner att det känns tungt att jag och sambon flyttat till en ny stad, långt från bådas föräldrar. Tänk att kunna få avlastning i vardagen, regelbundet och spontant. Vilket underverk det skulle göra för återhämtningen av min utbrändhet. Men nu trivs vi här. Älskar att bo här. Kanske borde vi skaffa betald barnvakt?

Min hjärna spelar mig ett spratt. En kollega och dotter kommer eventuellt över imorn och jag har kommit på mig själv med orimliga krav. Hjärnan tror att det måste vara perfekt städat, perfekt plockat, perfekt lunch att bjuda på, perfekt iordninggjord bebis och perfekt iordninggjord mamma.

Två år efter smällen och jag kommer på mig själv med dessa tankar igen.

Det bästa vore om jag hinner få ett annat jobb innan jag blir gravid igen. Komma in i, behärska, bli trygg med och bli fast anställd. Sen påbörja syskonförsök. Och det där med att starta eget, skriva böcker, starta grön rehab, hålla i föredrag, utbilda om mig. Jag kan göra allt det. Senare. Efter småbarnsåren. Nu vill jag njuta av sonen och eventuellt ett litet syskon. Dessutom kanske det är bra att få distans till utbrändheten och barnlösheten innan jag börjar jobba med det. Få ha ett sorglöst arbete nu ett tag först, sen känna om jag gillar det och tycker det är skönt. Eller behöver mer.

Igår gjorde jag massor och idag är jag sur. Sur, irriterad och hatisk. Antar att jag behöver lite eget utrymme, lite återhämtning. Balans, balans, jävla balans. Hade bebisen i princip hela dagen igår. På fm barnsäkrade sambon och jag hade sonen, sen jobbade sambon och jag hade sonen, sen handlade sambon och pratade i telefon och jag hade sonen. Mycket bebistid, inklusive matlagning och disk. Blev lite mycket. Å andra sidan. Rätt coolt att jag klarade det! Rätt häftigt att jag nu är såpass frisk! Kanske är det okej att gå undan en del idag och vila/rehaba?

Ligger och tittar på min sovande bebis. Han är helt perfekt. Så ljuvlig. Jag har fortfarande svårt att fatta att han är här, att jag är mamma. Hans små fingrar med de små naglarna jag klippte imorse, hans böjda ögonfransar han ärvt av sin pappa, det stora huvudet med det glesa håret som börjar ta fart, den lilla randiga bodyn och nallen han tullar med innan han somnar eller somnar om. Min älskade bebis, jag är så tacksam för dig!

Igår var jag och sambon på spa, det var förstås underbart! Sambotid och egentid, lunch utan bebis och varsin massage. Barnvaktandet gick jättebra. Vi hann både prata, vara tysta och även få vara själva en stund. Ljuvligt. Idag är kroppen tung och trött, säkert frigjordes massa under massagen som den jobbar med. Jag och bebisen har därför en lugn dag och jag sov en stund under hans sovpass faktiskt. Han har snart sovit två timmar, mycket generöst mot en sliten mamma. Fast sliten är nog fel ord. Nere i varv?

Helt plötsligt är huset tyst. Lugnet lägger sig över kaoset. Det enda som hörs är kattens spinnande. I köket gapar diskmaskinen halvtömd och på bordet finns frukostrester. Dörren till toaletten är vidöppen och alla lampor lyser. Tvätten hänger i vardagsrummet, torr sen flera dagar, och leksaker ligger spridda över allt. En filt som blev ratad i sista minuten ligger på hallbänken och dörrmattan är på sniskan. Åh som jag älskar familjelivet! Det är så härligt hemtrevligt och levande. Sån kontrast mot de längtande, förtvivlade och tysta barnlösa åren. Tacksamheten över att nu vara hel, att nu ha en ljuvlig bebis och att få vara någons mamma.

Idag är det mammavilodag. Pojkarna är bortresta ända till kvällen och jag får göra vad jag vill. Inte krav, inga måsten och inga tider att passa.