Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin Balans

Av Sara - 10 november 2014 15:45

Både jag och bebisen behöver komma ut och göra saker. Vi mår inte bra av att trampa runt här hemma inomhus hela dagarna i mjukisbyxor. Längtar efter rutiner. Ordning och reda. En mening. En uppgift. Vardag. Sociala möten. Göra oss iordning och gå ut. Öppna förskola. Stan. Hem till en vän eller kanske bjuda hem en vän hit. Vara ute i verkligheten och inte bara vår egen lilla bubbla. 
 

Av Sara - 10 november 2014 15:45

Idag är en stor dag. Jag har tagit med min bebis och tillsammans med min vän och henne bebis har vi gått på öppna förskolan! Som jag har längtat efter att prova det. Det var kul. Lagom att dricka en kopp kaffe, leka och sjunga lite. Bebisen tyckte det var jätteroligt med de andra små. Det var skön miljö. Man hinner inte prata så mycket utan man fokuserar på bebisarna. Min utbrändhet syns inte. Jag fungerar som alla andra. Jag är en mamma i mängden. Mamma. Äntligen. Det var såhär jag hade föreställt mig mammaledigheten. Gemenskapen. Lugnt tempo. Bebisarna i centrum. Avslappnat. Mysigt. Jag älskar att vara mamma. Öppna förskola kommer vi definitivt gå till igen! 
 
Efteråt tog jag och min vän en promenad. Det hoppar jag nästa gång. Blir lite mycket och länge att bygga på en aktivitet med det. Målet nu är balans varje dag. Inte köra på och "passa på" när jag väl tagit mig ut, för att sedan få vila i flera dagar. Men kul ändå att jag inte var slutkörd efter öppna förskolan! Att det kan vara lagom att gå dit någon timme och sen hem igen :)
 
Aktivitet och vila, hela tiden varva! 
 
Så. Imorn då? Jag VILL åka till mina hemtrakter över dagen. Hälsa på mormor. Och mamma. Spontant. Ingen får veta något i förväg. Vi tar en tripp och överraskar. Inga krav. Handla mat och fika på vägen. Äta ute. Men. Orkar jag? Borde jag vara hemma och vila? Det här är upptrappningaveckan. Denna vecka går vi upp på halvtid. Kanske inte den mest optimala veckan att resa i? Samtidigt. Jag saknar mormor. Hon är sjuk. Jag vill verkligen hinna träffa henne innan det är för sent. Det borde väl vara viktigare än att klara "jobba"? Jag är övertygad om att jag klarar det. Men frågan är om det kommer en räkning senare? Om jag kanske får bromsa upptrappningen? Om jag hamnar i en ny svacka? Borde inte åka, men vill hemskt gärna...

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Naturen. Kärleken. Vänskap. Det som egentligen är viktigt men så lätt att glömma av när man är inne i ekorrhjulet. 
 
Det dåliga samvetet över all konsumtion, all miljöförstöring och växthuseffekten. Vetskapen om att mina handlingar i det stora hela är betydelselösa, men att det ändå är viktigt att göra bra val. Om vi alla gör dem kanske våra barnbarnsbarn har en chans trots allt. 
 
Balansen av att vara i människans påhittade värd med pengar och karriär, men ändå stå stabilt i vad som egentligen är viktigt. Inte dras med i senaste inredningstrenderna, modet eller grannens livsstil. Visa bebisen att människans värld kan vara spännande och rolig, men att återhämtning, vila och läkning inte finns att hämta där. Den finns i familj, vänner och natur. 
 
Sambon påpekar försiktigt att förr när vi inte levde i konsumtionssamhälle så härjade sjukdomar, barn svalt ihjäl och någon förlossningsvård fanns inte. Det var inte bättre förr. Iaf inte på alla sätt. Såklart har han rätt. Det är inte svart eller vitt. 
 
Men kanske går det att leva lagom? Tänka till innan man konsumerar? Inte jobba mer än vad man behöver för att ha råd med det viktiga? Köpa ekologiskt och rättvisemärkt så långt det går och vi har råd. Uppfostra sonen till att respektera både natur och andra människor. 

Av Sara - 7 november 2014 15:45

Så var det slutligen dags. I flera års tid har jag tänkt att jag borde starta en blogg. Hitta ett eget utrymme där alla känslor är okej och alla tankar får tänkas klart. Skriva för min egen skull och kanske även hitta vänner i liknande situation som jag själv.

För ganska exakt två års sedan gick jag in i väggen, efter en tuff arbetsbelastning på jobbet med usel arbetsmiljö, fruktlösa försök att bli gravid och såklart en ständig strävan efter att vara bäst och duktig i allt jag tog mig för. Såhär i efterhand förstår jag att den livssituationen inte kunde hålla i längden och på många sätt är jag tacksam att det till slut tog stopp. Att fasaden fick falla.

Idag tror jag att jag tagit mig genom det värsta och jag sitter nu med en extremt efterlängtad liten ivfbebis i famnen. Men hur hittar man egentligen balansen efter en utmattningsdepression? När man tagit sig upp ur mörkret och ska börja leva igen. Är det möjligt ens med en liten bebis som behöver få komma i första rummet? Hur accepterar man det som hände och att man faktiskt har sig själv att skylla? Hur lever man på ett annat sätt än det man hittills gjort i hela sitt liv? Vad är egentligen en lagom nivå för städning, prestationer på jobbet och hur är man en tillräcklig mamma (alltså inte en supermamma)? Och hur står man emot läkarens ständiga tjat om medicinering? Hur sätter man gränser mot sina föräldrar som vuxen? Hur förlikas man med sin barndom, både de bra och de dåliga bitarna? Hur gör man med människor som inte är villiga att lyssna på mina nya gränser? Måste jag sålla bort vänner som jag inte har utrymme och tid för? Fast jag gillar dem? Hur hittar man ett jobb som passar en som INTE är stresstålig? Törs man säga upp sig från sin trygga anställning som trots allt var en stor bidragande orsak till svår sjukdom? Frågetecknen är många, trots att det nu gått två år!

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards