Bebisflaskorna behöver diskas. Nya små kläder tvättas. Sängkläder bytas. Sambon och sonen har åkt för att fixa några ärenden och ge mig utrymme att andas. Jag måste skärpa mig nu. Inte ramla ner i gamla mönster med "prestera först-vila sen". Vila måste komma nu och prestera sen. För i dagens samhälle fortsätter kraven komma på löpande band. Om jag inte får vila förrän allt är klart kommer det aldrig bli någon vila. Sen kommer hela tiden flyttas fram. Så, nu är det egentid och vilotid. Därmed basta!

Julen närmar sig och jag känner hur mitt utrymme krymper. Utrymmet för roliga och spontana saker. Utrymme för sånt som ger livskraft och livsenergi. Utrymme för sånt som gör livet värt att leva. Från alla håll kommer nu förväntningarna smygandes. Från vissa håll skarpare än andra. Jag tycker inte om jul. Det är för krävande, för pressat och stressat. Jag. Vill. Inte. Jag hatar att behöva begränsa, säga nej och förstöra för andra. Känna mig otillräcklig som sambo, som dotter och som vän. Fan. Ska det behöva vara såhär? Om det känns såhär nu när bebisen är liten, hur blir det då om några år?

Jag vill vara spontan. Träffa andra bebisar och deras mammor. Jag vill inte julstäda, fixa julkort, julpynta, fixa julklappar, fixa julkläder och träffa all släkt på några få dagar. Jag vill gärna ha alla de där sakerna, som genom ett knäpp med fingrarna. Men jag är inte beredd att lägga min dyrbara energi på detta.

Så tänker jag att jag struntar i allt. Julklappar. Finkläder. Städning. Julkort. Känner pressen och stressen släppa. Jag ska säga nej!

Känner något nytt växa fram. Saknad. Det är såklart inte bara jobbigt att fixa de där grejerna. Det är mysigt. Ger julkänsla. Är roligt. Det jobbiga är måste-känslan. Listan att bocka av. Kanske kan jag göra det jag vill och orkar. Strunta i resten. Det viktiga är trots allt att få vara med min lilla familj och träffa släkten. Umgås. Allt annat är bonus.

Så mycket roligt jag gjort i veckan. Så mycket roligt det finns att göra i helgen. Så roligt det är att leva.

Men. Jag känner mig mör och trött. Behöver vila. Behöver återhämtning. För även roliga saker tar energi. Även roliga saker måste jag begränsa. Så är livet som fd utbränd. Ibland tänker jag att jag före kraschen brände en stor del av min livsenergi och nu får jag stå mitt kast. Resten av livet får jag betala priset genom ett begränsat liv. Kanske är det lite väl mörkt tänkt. Jag har lärt mig vila och återhämta mig. Men även att njuta av det goda i livet. Lärt mig vad jag gillar, vem jag är och vad som för mig betyder något. Trots begränsningar är livet så mycket bättre nu än före kraschen.

Så. Något måste jag begränsa bort. Jag måste vila. Imorn eller söndag? Någon av dagarnas planering måste strykas. Frågan är bara vilken? Jag önskar jag slapp prioritera.

Idag har jag och bebisen hälsat på hos nya bekantskaper. En annan bebis från öppna förskolan som lustigt nog har samma namn som min bebis! Trevlig fika med massa bebisprat blev det! Nu är vi trötta båda två. Allt tajmade så himla bra med bebisens rutiner, han sov och åt duktig före avresa. Var glad bebis på plats, åt en flaska och sen somnade han på två sekunder i bilen hem! Nu har jag nattat om här hemma och hoppas på lite egentid.

Jag är så glad över min resa. Jag har kommit så långt! Tänk att jag varit på öppna förskolan och hittat nya vänner. Tänk att jag klarat köra bil (fick pausa det ett tag iom utbrändheten), träffa nytt folk, vara i social och ny miljö i två timmar utan ångest och tunnelseende. Det är magiskt att få leva efter att ha varit så fruktansvärt sjuk. Att få vara JAG igen. Dessutom har jag utmanat min utseendefixering. Förr var jag alltid sminkad och fixad. Mina nya vänner har inte ens sett mig i smink. Bara en sån sak. Viktigt för mig själv att se att det aldrig har hängt på utseendet. Jag har lika lätt (kanske till och med lättare?) att skaffa nya vänner osminkad och utan toppmoderna kläder. Heja mig. Modiga mig.

Och ikväll är det fredag! Yaj!! Fredagsmys!

Är trött och mör idag. Aningens nedstämd och ledsen. Det är okej. Jag kan inte vara på topp jämt. Jag har tagit mig an utmaningar den här veckan och varit modig! Det tar på krafterna och passar därför så bra att sambon är ledig idag. Jag har massa roligt inplanerat för helgen. Behöver inte känna tristess idag. Ska försöka njuta av möjligheten att vila och ta hand om mig själv.

Jag vägrar. Jag kämpade emot på första advent och tänker kämpa emot nu också. Jul kommer förstås bli svårare än advent, men jag ska göra mitt bästa gör att få NJUTA av julen och inte bara ta mig igenom den som en kravlista.

Stressorer:
Julklappar. Förra året totalvägrade jag köpa till någon. Ska jag göra samma i år? Till bebisen har vi redan köpt en klapp, det räcker. Han är för liten för att förstå och kommer dessutom få massor från annat håll. Sambon gav mig en symbolisk klapp förra året, ska jag göra samma mot honom nu? Eller ska vi på riktigt hoppa iår? Mina syskon har jag smsat och frågat om vi kan hoppa. Hoppas de är okej med det. Mamma kommer såklart köpa oavsett hur jag gör. Så kanske får det bli en klapp till henne och styvpappa. Svärföräldrarna får sambon fixa.

Julgodis. Egna julkort. Foto på oss och bebisen inramat i julklapp. Känns kul, men vet inte när jag ska hinna/orka?

Julstäda. Känns bara kravfyllt. Julkläder/finkläder till mig och bebisen känns kravfyllt.

Ska jag bara strunta i allt? Men blir det någon julkänsla då?