Jag kan inte vara överallt på julafton. Jag är deltidssjukskriven. Vi kommer fira julafton hos mamma. Jag orkar inte med fler besök än så under den resan. Vägrar få bakslag i utmattningen för pappas skull. Han får komma hit och hälsa på några dagar senare när jag vilat.

Orkar inte ringa honom nu. Gör det imorn efter mer sömn och promenad. Det viktiga nu är att jag mår bra och blir frisk. Att min son och sambo mår bra. Pappas eventuella besvikelse får han själv hantera.

Det knyter sig i magen. Två missade samtal. Vi har inte setts på över ett halvår. Han har inte träffat mitt barn sedan i maj. Hans första och enda barnbarn. Nu hör han av sig veckan innan jul. Det dåliga samvetet kommer över mig. Helt obefogat. Han ha missat i princip hela min uppväxt. Varit en usel pappa. Värdelös morfar. Ändå. Känner fortfarande hans tunga besvikelse, ska du fira hos mamma igen? Dåligt samvete över att han är så ensam. Dåligt rustad för att vara både man och far. Två separationer. Ett barn med vardera. Dålig kontakt med båda barnen. Nu även barnbarnet.

Hur kommer det sig att han tar sig rätten att vara dålig pappa, men sen ger mig dåligt samvete när jag inte vill spela kärleksfull dotter. Jag och pappa är bara bekanta. Någon förälder är han inte. Jul firas med dem som står nära. Inte bekanta. Även om de råkar vara ens pappa.

I och med utmattningen orkar jag inte hur mycket som helst. Kan inte resa runt till svärföräldrar, mamman OCH pappa vid jul. Jag klarae inte det. Vill inte det. Fan.

Kan inte somna om. Tankar som snurrar. Samtal med andra. Förlossningen. Kommande kuratorsamtalen. Sambons rädsla för att jag överbelastar mig. Kanske har han rätt, kanske är vakenheten nu en signal på det. Paniken lurar i hörnen igen även om jag än så länge håller den på avstånd. Frustration över att vara vaken nu. Över att behöva kräva eget utrymme imorn för att sova ikapp. Över att ställa in öppna förskolan imorn. Sista innan juluppehållet. Vill så gärna gå. Tänker fula tankar att det är sambons fel som prompt skulle gå på julbord i sista minuten i lördags och därmed överbelasta mig.

Det är på nätterna det kommer fram om jag gjort för mycket.

Kanske klarar jag inte av att träffa nya mammor på tu man hand. Det blir för mycket djupt prat. Jag vet inte hur mycket utrymme jag har för det.

Fan. Inga lösningar kommer hittas nu i natten. Världen är upp och nedvänd vid den här tiden. Får försöka somna eller kliva upp en stund. Klippa av tankarna och ta dem imorn.

Mörka tankar smyger närmare. Lurar runt hörnet och står redo ifall jag sänker garden. Jag är trött, det är därför jag tänker mörkt. Jag önskar att kopplingen inte var så direkt. Men jag vet. Jag gjorde för mycket igår. Dessutom för andras skull. Jag betalar deras räkning nu i min ensamhet.

Jag hatar när mörkret omsluter mig. Det är som att bli avskärmad från verkligheten. Bli blind från allt fantastiskt jag har i mitt liv. Bli avtrubbad i kärleken. Sålla bort allt positivt och förstora det negativa.

Jag. Måste. Vila.

Så är den där och flåsar mig i nacken igen. Hinner vi träffa alla? På vilket sätt, vilka dagar och var? Blir alla nöjda? Blir jag själv nöjd? Pallar jag trycket? Behöver vi planera in mer luft i almemackan?

Min enda önskan är att få vara frisk på jul. Hålla balansen. Finnas där för bebisen. Det är svårt att säga nej i juletider. Det finns så många förväntningar. Så många som ska bli nöjda. Det är ännu svårare att säga ja och nej. Veta vad jag ska begränsa och vad som jag faktiskt klarar och vill.

Jag är trött idag. Kommer börja den kommande veckan med två längre dagar. Kanske lyckas jag vila torsdag, men kommer nog ändå vara trött på söndag. Behöva den dagen tom. Vi har inplanerat besök av svärföräldrarna, kanske ska flytta på det? På onsdag åker vi till mina föräldrar, kommer hem torsdag.

Jag vägrar åka jojo. Vill inte överbelasta mig, för att sedan bli sjuk och behöva vila i ångest. Varför måste allt tryckas in på några få dagar? Jag vet inte om jag gillar jul. Det är så svårt att begränsa. Och även om man begränsar varje sak för sig, blir totalen mycket. Ska jag skicka iväg mina pojkar till svärföräldrarna själva en dag? För att vila själv?

Grät av trötthet när sambon kom hem igårkväll. Då hade jag haft sonen själv från halv 10 på morgonen till 23 på kvällen. Vi hade varit på äventyr i stan med en annan bebis och hans mamma. Vi behövde komma ut. Det funkar inte att bara vara hemma och ute på promenad, lillgossen behöver mer stimulans. Jag med!

Så egentligen inte fel på stimulansen. Inte fel att vara aktiv. Men lite lång dag. Dåligt med återhämtning. Jag är faktiskt halvtidssjukskriven. Även på helgen. Sambon hade dock julbord på jobbet efter dagens lördagspass och jag klarade inte neka honom det när han satt nedstämd vid köksbordet och kände sig utanför. Så dealen blev julbord och sen hem, ingen utgång. Men det blev ändå lång dag för mig.

Idag är det vilodag. Ladda batterierna för nästa vecka. Sista veckan innan jul. Julveckan är lyxig iår. Sambon har fått ledigt mån och tis utöver ons, tors, fre och sön. Så han jobbar bara lördagen! Lyx, lyx, lyx! Såklart kommer tiden behövas. För att orka träffa både min och hans familj. Och just därför så värdefullt. Kanske får jag fira min första friska jul på flera år?

Veckan som kommer känns lite tuff. Sambon jobbar 15-19 och jag planerar gå på öppna förskola 13:30-16. Så rent krasst trappar jag upp till 75% mån och tis. Kanske kan jag se det som träning inför januari då det blir 75% alla dagar! Känns iaf bra att ha julkort och de flesta julklappar klara. Ha gett sjukgymnasten en liten julpresent och fixat bebisens julkläder. Slippa stressa med det veckan före jul. Dock har jag några saker kvar på min "vill göra" lista, nämligen gå till frissan! Och kolla genom min garderob om jag själv har något fint att ta på.

Jag och min nyfunna mammakompis har fikat, promenerat och fikat med våra bebisar idag. Och såklart pratat! Vi har pratat på riktigt. Allvarliga grejer. Barnlöshet. Moderskänslor. Sjukdom. För tidigt född. Anknytning. Kuratortider. Känslor vi skäms över. Höga skattningssiffror. Det tog emot först. Men ibland måste man satsa, investera. Det funkar inte om bara dem ena berättar, blottar sig och står sårbar. Det handlar om ömsesidigt förtroende. Hon är lätt att prata med. Det blir aldrig tyst. Samtalsämnena kommer av sig själva. Det är extremt högt i tak.

Men det tar energi att öppna upp om sitt innersta, tar energi att bemöta någon annans innersta. Jag orkar inte prata om sånt här varje gång vi ses. Det känns bra att lägga korten på bordet, lära känna varandras både glada och ledsna sidor. Men just nu är jag på jakt efter positiv input, glädjefyllt gänge. Ältat har jag gjort och känner mig klar med. Jag vill lämna barnlösheten och gå vidare. Lämna utmattningen och gå vidare. Vill leva i nuet. Njuta. Vara mamma. Älska och bli älskad.

Jag vet inte vart jag står. Vet inte vad jag tror. Jag tror på det kyrkan gör och står för, men kanske inte nödvändigtvis en Gud. Jag tror på andlighet och själen. Jag tror på en djupare mening. Jag tror på naturens läkande kraft. Och jag vill inte tro att allt blir svart och slut när vi dör.

Men en gubbe uppe på ett moln som skapat allt och bestämmer allas öde? En gubbe som har makt att skicka en till helvetet eller släppa in en i himmelen. Hur ska alla ens få plats? Människan kommer aldrig få veta vad som händer efter döden. Personligen tror jag faktiskt att själen vandrar vidare men inte kroppen. Jag tror att jag kommer få återse farmor och att jag kommer få träffa morfar för första gången. Jag tror på en ljus plats, tillsammans med nära och kära, en lugn och fridfull plats att vila och vara på. Allting kommer bli klart och saker som varit obegripliga (som att universum aldrig tar slut) känns plötsligt självklara.

Då är frågan. Är det här kristendom? Kan man få tro tillsammans, fast på sitt eget sätt? Kan jag se Gud som en stor kraft, ett ljus, det andliga? Som det som genomsyrar allt och ger det en slutlig mening? Som det goda?