Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin Balans

Av Sara - 3 december 2014 11:11

Jag älskar mitt liv! Älskar min sambo och min son! Älskar att solen tittar fram idag! Älskar livet som mamma! Idag är en jäkla bra dag :)

Jag känner hur jag bit för bit blir mig själv igen. Utan de självskadliga bitarna. Ett renare jag. Ärligare och sannare mot mig själv. Ett roligare och mer njutbart sätt att leva. Inte längre bara överleva. Är så tacksam mot mig själv för att jag jobbat mig genom väggen och ut på andra sidan. Är tacksam för all professionell hjälp jag fått. Tacksam för min sambos eviga stöd.

Tacksam för att jag känner igen mig själv igen. Den utåtriktade och sociala tjejen som varit gömd ett tag. Den roliga, omtyckta och enkla sidan hos mig själv. Nu med ett annat djup, mer empati och visdom. Men samtidigt densamma glada och trevliga. Jag älskar mig själv! Jag är fantastisk!

Av Sara - 2 december 2014 17:39

Jag måste välja mig själv först. Säga nej, kräva hjälp och utrymme. Göra saker för min skull. Det är hos mig allt börjar. När jag räcker till åt mig själv blir jag starkare och klarar också att räcka till för sonen och sambon. Vara tillräcklig mamma. Vara tillräcklig sambo. Mål nummer ett.

Släkt och vänner får nöja sig med mindre nu. Jag är tillräcklig vän, dotter, syster och svärdotter. Jag behöver inte alltid finnas tillgänglig och hjälpa alla med allt. Ingen klarar det. I alla fall inte utan att göra våld på sig själv.

Av Sara - 2 december 2014 12:40

Ett av de viktigaste redskapen som fd utbränd. Imorse hopade aktiviteterna ihop sig i almanackan, vilket gav mig obehagskänslor. Jag ville bara ställa in allting närmaste veckan och skrika NEJ till hela världen. Men. Så tog jag en promenad och kände efter vad jag VILL göra och vad som bara känns kravfyllt. Vad som var för MIN skull och vad jag tänkte göra bara för att göra andra glada. Två strykningar i almanackan och faktiskt ett tillägg. Även en begränsning. Och nu är jag glad och ostressad igen. Heja mig!!

Av Sara - 1 december 2014 16:20

Han gråter, somnar en stund, gråter, äter en skvätt och somnar igen. Låter honom sova i famnen nu. Undrar om han är påväg att bli sjuk? Jag och nu även sambon har varit förkylda. Bebisen har varit lite hängig och varm, men trodde han klarat sig i övrigt. Eller så är han övertrött efter att ha hoppat över att sova på förmiddagen.

Tycker fortfarande att det är så svårt att ta över vid 14. Har ingen känsla för i vilket stadie han är med mat, sömn och stimulans. Dessutom gör vi olika jag och sambon. Jag upplever att jag läser av sonen snabbare och tillmötesgår behoven snabbare. Sambon drar ut på det. Ploppar i nappen längre på morgonen istället för att gå upp och mata. Går ut och går när det passar oss vuxna istället för i det ögonblick sonen klipper med ögonen och börjar gnälla. Antagligen beror det på mig. Han försöker anpassa sig och sonen efter mig, så jag får optimal vila. Men det straffar sig senare när han går till jobbet och jag får ta över en gnällig och övertrött son. Men vem vet, kanske är han förkyld.

Av Sara - 1 december 2014 12:19

Kanske beror frustrationen inte bara på sambons arbetstider? Kanske är jag rastlös och understimulerad? Kanske klarar jag nu att göra något på förmiddagen och ändå ha sonen själv på kvällen? Kanske börjar jag bli redo för 75%?

Det känns så tråkigt och låst att bara vila fram till 15. Kanske är det inte det jag ska göra. När jag läser gammalt inlägg ser jag att jag verkligen behövde och uppskattade vilan på förmiddagen. Den kändes inte tung, tråkig och kravfylld.

Min sambos jobb är inte optimalt. Men kanske inte heller så dåligt som jag nyss fick det till (förra inlägget). Hur skulle det vara om han jobbade några timmar, kom hem på långlunch och sen jobbade igen? Avbrott, hade det varit skönt?

Ja, på längre sikt måste han byta jobb. För min och för sonens skull. Men det är inte så panikdåligt som jag först kände!

Jag vill inte bara vila och sen vara hemma med sonen. Jag vill göra roliga saker! Jag vill gå på öppna förskolan. Träffa andra föräldrar.

Jag har känt mig stark på slutet. Klarat och gjort mycket. Det är två år sedan jag gick in i väggen. Jag är inte heltidssjuk längre. Jag jobbade faktiskt halvtid för ett år sedan, med gravidmage. Så jag borde nu, när bebisen är ute och jag kommit in i mammarollen, minst vara halvtidsfrisk. Faktiskt kanske till och med sjuttiofemfrisk? Jag är rädd. Rädd att göra för mycket och falla igen. Låst i tankar om att jag inte är friskare än jag varit under återfallet. Men så är det ju faktiskt inte! Återfallet var ett återfall! En sjukperiod. Nu går den mot sitt slut och mynnar istället ut i den nivån jag tagit mig upp till i utmattningen. Jag hade sonen själv väldigt långa dagar innan. Det höll jag inte för. Men 75% känns faktiskt rimligt. Det var det jag ville sänka till när jag började falla, sen fick jag rådet att boosta upp mig själv ordentligt på heltid först och sen trappa upp via halvtid. Jag fick inte rådet att köra halvtid i all evighet.

Efter heltidssjukskrivningens fyra första veckor blev jag rastlös. Precis som nu efter tre veckor med halvtid. Kanske ska jag köra halvtid veckan ut och sen öka till sex timmar? 13-19?

Då kan jag fortfarande ta det lugnt på förmiddagarna med promenad och sen ensam i huset. Har utrymme att träffa sjukgymnasten också. Vi kan fortsätta dela på nätterna. Alternativt att sambon tar dem. Jag kan duscha o packa vagnen i lugn och ro. Det är oerhört stor skillnad på att sambon är borta 12:45- 19:40 än de tio och elvatimmarsdagar han förut var borta.

Jag och sonen gillar öppna förskolan. Vill gå på det. I så fall åker vi ungefär samtidigt som sambon och när vi kommer hem igen är det tre timmar tills sambon kommer. Förhoppningsvis är sonen trött efter stimulansen och sover en del av denna tid? Kommer jag bli helt slut av att vara iväg och sen ha tre timmar själv kvar? Hur ska jag veta utan att pröva? Går det inte så går det inte. Då får vi skaffa ett annat upplägg.

Och jul då? Vill jag köra 75% då? Sambon jobbar i butik och är inte ledig som andra. Jobbar snarare mer.

Av Sara - 1 december 2014 10:49

Det gör mig sjukare än jag egentligen är. 14-1830 var dåligt. De flesta öppna förskolor osv är på förmiddagen. Nu har tiderna blivit ännu sämre 15-1930. Vad fan ska jag och sonen göra då? Dessutom lördagar 10-1530. Halvtidssjuk och halvtidsmammaledig låter jättebra för mig, om man tänker att sambon skulle vara borta 8-1230. Piece of cake! Men att gå och snåla med energin hela dagen, för att sen ha sonen själv hemma på kvällen. Varje kväll. Om han hade ett 7-16 jobb kanske jag inte ens skulle behöva vara sjukskriven. Jag skulle iaf lätt klara 75%. Men nu. Dygnet blir upp och nervänt. Jag törs inte gå upp för tidigt på morgonen ifall det gör mig trött på kvällen. Som utbränd tenderar ju energin att ta slut framåt kvällen. Min energi räcker inte alltid hela dagarna som för andra. Jag hatar verkligen hans jobb.

Av Sara - 30 november 2014 17:34

Tänker på när jag skrev att jag inte ville leva längre. Känns så avlägset. Känns som någon annan person skrivit det inlägget. Känns som något jag skäms för och gärna hade förträngt om det inte fanns där svart på vitt. Det är läskigt. Skrämmande. Att ha känt så. Att vara "en sån" människa. Fast det är ju inte jag som människa utan en sjukdom.

Jag har mått bra ett tag nu. Det är befriande och skönt. Läkaren säger att alla småbarnsföräldrar är trötta, men jag tror och hoppas inte att andra småbarnsföräldrar vill ta livet av sig? Det låter mer som depression än normaltillstånd tycker jag. Jag kan acceptera trött. Jag kan även acceptera ett lugnt tempo och luftig almanacka. Det känns bara skönt. Jag mår så bra när jag har energi, oavsett om jag vilar eller gör saker. När reservtanken inte är tom. Det jag inte vill ha kvar i mitt liv är ångest, oro, självförbråelse och sömnstörningar. Irritation och eksem.

Av Sara - 30 november 2014 12:05

Min perfektionism gör sig extra påmind såhär vid högtider. Plockar fram jullådorna utan att storstäda huset först. Tillät mig att torka av fönsterbrädan, men inget mer. Det känns konstigt och fel. Stakar i oputsade fönster, brinnande ljus i bordsstaken mitt bland papper från försäkringskassan och smulor från frukosten. Leksaker och bebiskläder lite här och var. Ligger nu och vilar på den obäddade sängen. Har fortfarande på mig natt-T-shirten, trots att jag varit uppe i snart fem timmar, trots att jag redan varit ute på promenad med bebisen.

Jag älskar mitt liv. Älskar min familj. Älskar vårt hus och att bo i just den här staden. Trivs med grannarna. Har mycket vänner och ett socialt liv här. Älskar att vi bor så nära skog och natur. Älskar att november snart är till ända och att julmånaden startar. Älskar att jag nu klarat två år sedan smällen i väggen. Älskar mig själv för all kamp och vilja. Älskar att jag återigen får leva och njuta.

Försöker fokusera på rätt saker. Allt som är bra och fantastiskt i mitt liv. Påminner mig själv om att jag får fira advent, lucia och jul som jag vill. Vi behöver inte storstäda för att få adventsmysa. Det är inte städningen och ett perfekt hem som är det viktiga. Det blir jul ändå. Det är hårt rotat och inpräntat, ända sen små barnsben. Kring julen blev det hysteriskt med perfektionen. Jag måste jobba emot. Stålsätta mig. Inte köra slut på energin för någon tokig uppfattning om att julstämningen sitter i städning. Det är inte det jag vill förmedla vidare till min son.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards