Innan återfallet skrev jag mycket om att jag aldrig kom ifrån. Att jag hela tiden var med bebisen. Även när sambon hade honom var jag hemma. Enda gången jag var själv var när de tog en promenad. Jag var lite besatt av vila. Nu i efterhand inser jag att jag behöver aktivitet och att få leva. Komma ut ur huset. Vara i andras värld.

Sedan upptrappningen har jag inte känt dessa inlåsta känslor. Tack vare öppna förskolan, fika med kompis osv. Jag behöver alltså aktivitet också. Inte bara vila. Vilan är viktig. Jag märker att jag mår bra av att vara själv i huset. Ensam i tystnaden. Oj vad jag tankar energi då. Och att ta promenad ensam, låsa in mig i badrummet längre stunder. Det fyller också på. Även mammor behöver egentid.

Behov: egentid, aktivitet, socialt utbyte

Och såklart det mest självklara. Jag behöver tid med min underbara familj <3 Det tankar mig också med energi. När bebisen skrattar, när bebisen kramar om mig och börjar äta på min haka med ett mmmm-ljud samtidigt, när sambon säger att han älskar mig, när sambon håller om. Mina pojkar ger mig massa energi.

Och motpolen mot aktivitet. Vila. Ibland mår både jag och bebisen bäst av att ta det lugnt hemma. Det är okej det med. Människan är en komplicerad varelse.

Mitt nya ledord är balans. Jag vill ha egentid och familjetid, aktivitet och vila, göra ryck och återhämta mig, träffa folk och ta det lugnt hemma. Det ena ger energi och förutsättning för det andra.

Kroppen är ömtålig, skör och känslig. Överansträngning. Behöver vila. Lätt feber, huvudvärk och rinnande näsa. Förkyld och utbränd. Yaj.

Bebisen är gnällig. Förkylningen håller på att bryta ut på honom också. Märker att han är pappig. Det är bra att de två knyter starka band. Lustigt bara att han endera är mammig eller pappig. Det är som om han bara har plats för en av oss överst på listan. Tar inte åt mig. Vet att den som omvårdar han mest blir favvon. Innan sjukskrivningen var det jag. Nu pappan. Kanske jag igen ju mer pappan jobbar?

Bebis, pappa och svärföräldrar är på promenad och jag får en tyst stund i huset. Jag behöver det verkligen.

Jag tog mig genom dagen. Fy satan vad dåligt vi sov inatt. Bebis vaknade titt som tätt och till slut kunde jag inte somna om. Dessutom bröt en förkylning ut. Kanske pga den dåliga nattsömnen?

När sambon gick till jobbet imorse visste jag inte om jag skulle klara dagen. Klara ta hand om bebisen. Men det gick! Jag klarar mer än jag tror. Jag har återfått reservbatteriet igen. Viktigt nu att komma ihåg att återhämta mig. Stress och överbelastning är inte farligt så länge man är noga med återhämtningen.

I vilket fall klarade jag dagen utan att gå ner i mörka tankar. Tog en timme för mig själv när sambon kom hem. Välbehövligt. Har varit trött ikväll, men ändå mått okej. Min och bebis promenad tidigare idag gjorde också susen.

Heja mig!

Idag har jag och bebisen varit på stan! Hälsade på på en kompis jobb en kortis för att få se hennes fina gravidmage. Åh så skönt det är att vara genuint glad för hennes skull! Sen gick vi några ärenden och avslutade med att fika med en jobbarkompis. Såhär i efterhand inser jag att det blev lite mastigt. Nästa gång får jag välja. Fika eller shoppa. Men jag kan ju inte veta innan jag provat, så skuldbelägger inte mig själv för det.

Imorn är sambon ledig! Vilket betyder vilodag för mig.

Har vi varit på idag! Jag gick dit själv, skönt att slippa ha en fast tid och roligt att prata med olika mammor väl på plats :) Bebisen gillar det. Jag också. När vi kom hem blev det mat och sen somnade han efter en stunds vaggande i bärselen.

Det är så mycket lättare när energi finns. Det blir en god spiral på något sätt. Både jag och bebis får stimulans. Båda vill vila/sova när vi kommer hem. Åh, jag hoppas verkligen att jag klarar gå på öppna förskolan, att det inte är för mycket för utmattningen. Det är så jobbigt att vara hemma med bebisen och gå på sparlåga. Han blir understimulerad, uttråkad och gnällig. Jag blir less, trött och irriterad. Drömmen vore att orka göra en utflykt per dag, några timmar. Tänk vad roligt! Både för mig och bebisen.

Ikväll är det förresten Big Bang! Älskar den lättsamma serien. En av få saker jag kan titta på här och nu, men inte påverkas av senare.

Tänk att det ska vara så svårt. Efter ett liv med prestationer vet jag inte vad som är tillräckligt? Hur städar man lagom? Hur är man en tillräckligt bra mamma? Hur mycket är rimligt att jobba? Vad är en tillräckligt god vän/sambo/medmänniska?

Svårare ändå. Vad är rimligt efter en smäll in i väggen?

Svårast. Hur gör jag nu? Efter att ha tagit mig upp, blivit "frisk" och fått ett återfall. Vad är lagom upptrappningsveckorna och sen i längden? Och rädslan. Tänk om jag faller igen. Tänk om jag aldrig lär mig balansera. Tänk om jag aldrig blir frisk.