Att bryta med sin pappa. Det liksom värker i hjärtat och sorgen breder ut sig i tomheten som fanns innan. Jag hoppas sorgen kommer lätta, ge med sig och blekna bort med tiden. Jag hoppas det är värt det. Att det här inte gör mer ont än vad den ständiga besvikelsen gör. Att jag nu kan få ro.

Så var det gjort. Kortfattat per sms. Tre dagar före julafton. Kan tyckas fegt och hårt. Men man får vad man förtjänar. När jag satt på trappen och väntade färdigpackad för pappahelgen och du inte dök upp. Fotbollsmatchen du sagt att du skulle se, men aldrig kom till. När farmor var döende och du inte ringde mig för att berätta det. När du hälsade på och blev full, gick på fest med nyfunna vänner i min stad. När du glömde ringa mig på julafton. När min 7 år yngre bror fick eget rum och jag sov på golvet i tvättstugan. När min bror fick en cross och jag en femhundring utan kort i födelsedagspresent. Men kanske mest när jag som vuxen sträckte ut handen, var beredd att förlåta, prata ut och förbättra vår relation. Ge dig möjlighet att vara morfar även om du missade att vara pappa. Utan annat gensvar än att rannsaka mig själv, försvarstal om att allt var mammas och mitt fel och att han själv bara är ett offer. Du kämpade inte för mig som barn. Du kämpar inte för mig som vuxen. Du kämpar inte gör att få en relation med ditt enda barnbarn. Nä. Du förtjänar faktiskt inte bättre än ett sms tre dagar före jul.

Allt jag känner efter gårdagens känslostorm. Jag ska säga upp kontakten med pappa. Känns befriande och skönt. Känns rätt i magen. Känns rätt mot mig själv. Jag lovade mig själv att ställa allt till rätta när jag kraschat in i väggen. Lovade att ta hand om och försvara mig själv. Våga ta obekväma beslut. Det här är ett sånt. Känner sorg också såklart. Önskar att det här inte var nödvändigt. Önskar jag kunde nå honom. Önskar vi kunde prata ut och ändra vår relation. Eller att han åtminstone kunde anstränga sig för en relation med bebisen. Älskade bebisen. Jag är stark för dig. Jag måste göra det här för att bli trygg och stabil. En förebild. En mamma som inte tar skit, inte ens från sin pappa. Och även för att du ska slippa påverkas av din morfars sporadiska närvaro.

Skuldkänslorna hoppar runt i kroppen. Tänk så ensam han blir. Stackars honom att inte få träffa sitt barnbarn. Det är hårt att bryta med en förälder. Undrar hur ledsen han kommer bli?

Å andra sidan. Ska jag tåla vad som helst för att han blir ledsen om jag säger ifrån? Det sjuka i det. Han är min pappa. Jag älskar honom och saknar honom. Önskar att han kunde axla föräldrarollen. Men han gör ju ändå inte det. Han har inte sett bebisen på 7 månader. Han har inte nappat på mina otaliga försök till att prata ut eller få en närmare relation. Han gör mig ledsen och besviken varje gång vi har kontakt. Ledsen, besviken och skuldfylld.

Nä. Det räcker nu Sara. Sätt ner foten. Ta smällen och res dig igen.