Insåg att jag egentligen är tacksam för julstressen. Jag har en egen liten familj att köpa julklappar till, jag har en ljuvlig bebis att ta julkort på, vi har lyxproblemet att ha både föräldrar och svärföräldrar att fira jul med, jag har en underbar sjukgymnast att köpa julblomma till, vi har efter flera års längtan fått vårt lilla provrörsbarn och har lyckan att skicka julkort till fertilitetskliniken, jag har skaffat nya mammavänner att träffa. Osv. Det gäller att se saker för vad de är och att inte omvandla dem till stress!

Bläddrar i bloggen och ser hur jag våndats över sömn. Tänker på nattens 7,5 ostörd skön sömn och blir så tacksam. Att få sova. Att kunna somna och somna om. Att tycka det är skönt att få gå och lägga sig. Att vilja ligga kvar på morgonen. Så härligt!

Framstegen sker så stegvis att jag ibland missar dem. Ser utmaningarna framför mig och missar att glädjas åt de som ligger bakom mig. De jag redan klarat av! Starka jag. Det kommer bli bra allting! En liten bit i taget, sakta framåt mot ett friskt liv. Heja heja!

Hur kan en familj på 3 röra till så mycket? Vart kommer alla saker, all disk och all tvätt ifrån? Hur kan köksgolvet vara kladdigt varje kväll?

Jag skulle behöva lägga flera timmar om dagen för att hålla huset i schack. Vet inte om jag orkar eller vill. Alternativet är ett rörigt förfall där inget går att hitta och där ingen har rena kläder att ta på sig. Nä, det är värt lite plock. Är deprimerande att bo i en röra, men jag får akta mig för att plocka för mycket. Pedanteri funkar inte med en bebis i familjen! Energin behöver räcka åt roliga saker också.

Nu är familjen ute på promenad. Jag andas i tystnaden.