Så jäkla irriterad. Skulle vilja slå sönder något. Trött. Orkar inte med något krångel. Började koka inuti när bebisen inte ville somna och mina krafter rann mellan fingrarna medan sambon drack kaffe. Får skylla mig själv som inte bad om hjälp.

Pressen gör mig gråtfärdig. Hitta bilbarnstol. Sambon vill dricka whiskey med sina bröder (dvs vara borta över natten) och snart ska jag trappa upp till 75%. Imorn har jag bjudit hem en ny vän med bebis och vi behöver städa. Så har jag gjort slut med pappa också. Rätt beslut?

Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag är så jävla arg. Irriterad. Frustrerad. Pressad. Känner mig instängd. Som djur i bur. Tror jag har en ångestattack på gång. Hatar hela världen.

Börjar äntligen återfå balansen. Fyra dagar efter julafton. Det är som vanligt sömn, mat, motion, BK, egentid och tom kalender som fått mig på fötter igen. Fy fan vad dyr julen blev i år, alltså i energi räknat. Nu ser jag fram emot en lugn nyårsafton med min lilla familj. Bara vi. God mat och lugn och ro.

Sen är det dags att fortsätta upptrappningen. Från halvtidssjuk till bara fjärdedelssjuk. Är både nervös och förväntansfull. Hoppas så jag ska klara det! Jag kommer bli mer än nöjd om det funkar. Om jag drygt två år efter smällen i väggen faktiskt kan vara bara en fjärdedels sjukskriven och vara föräldraledig sjuttiofem procent. Tänk att klara det och bli stabil i det. Mer än så kommer jag inte kräva av mig själv så länge sambon jobbar där han gör med galna arbetstider. Klarar jag den här nivån så betyder det att han kan söka nytt jobb, att jag antagligen klarar heltid föräldraledighet om han får bättre tider på jobbet. I förlängningen betyder det också att jag kommer klara byta jobb och klara jobba. Jag älskar när spiralen går åt rätt håll. Jag älskar se framstegen. Jag älskar bli friskare.