Mörka tankar smyger närmare. Lurar runt hörnet och står redo ifall jag sänker garden. Jag är trött, det är därför jag tänker mörkt. Jag önskar att kopplingen inte var så direkt. Men jag vet. Jag gjorde för mycket igår. Dessutom för andras skull. Jag betalar deras räkning nu i min ensamhet.

Jag hatar när mörkret omsluter mig. Det är som att bli avskärmad från verkligheten. Bli blind från allt fantastiskt jag har i mitt liv. Bli avtrubbad i kärleken. Sålla bort allt positivt och förstora det negativa.

Jag. Måste. Vila.

Så är den där och flåsar mig i nacken igen. Hinner vi träffa alla? På vilket sätt, vilka dagar och var? Blir alla nöjda? Blir jag själv nöjd? Pallar jag trycket? Behöver vi planera in mer luft i almemackan?

Min enda önskan är att få vara frisk på jul. Hålla balansen. Finnas där för bebisen. Det är svårt att säga nej i juletider. Det finns så många förväntningar. Så många som ska bli nöjda. Det är ännu svårare att säga ja och nej. Veta vad jag ska begränsa och vad som jag faktiskt klarar och vill.

Jag är trött idag. Kommer börja den kommande veckan med två längre dagar. Kanske lyckas jag vila torsdag, men kommer nog ändå vara trött på söndag. Behöva den dagen tom. Vi har inplanerat besök av svärföräldrarna, kanske ska flytta på det? På onsdag åker vi till mina föräldrar, kommer hem torsdag.

Jag vägrar åka jojo. Vill inte överbelasta mig, för att sedan bli sjuk och behöva vila i ångest. Varför måste allt tryckas in på några få dagar? Jag vet inte om jag gillar jul. Det är så svårt att begränsa. Och även om man begränsar varje sak för sig, blir totalen mycket. Ska jag skicka iväg mina pojkar till svärföräldrarna själva en dag? För att vila själv?

Grät av trötthet när sambon kom hem igårkväll. Då hade jag haft sonen själv från halv 10 på morgonen till 23 på kvällen. Vi hade varit på äventyr i stan med en annan bebis och hans mamma. Vi behövde komma ut. Det funkar inte att bara vara hemma och ute på promenad, lillgossen behöver mer stimulans. Jag med!

Så egentligen inte fel på stimulansen. Inte fel att vara aktiv. Men lite lång dag. Dåligt med återhämtning. Jag är faktiskt halvtidssjukskriven. Även på helgen. Sambon hade dock julbord på jobbet efter dagens lördagspass och jag klarade inte neka honom det när han satt nedstämd vid köksbordet och kände sig utanför. Så dealen blev julbord och sen hem, ingen utgång. Men det blev ändå lång dag för mig.

Idag är det vilodag. Ladda batterierna för nästa vecka. Sista veckan innan jul. Julveckan är lyxig iår. Sambon har fått ledigt mån och tis utöver ons, tors, fre och sön. Så han jobbar bara lördagen! Lyx, lyx, lyx! Såklart kommer tiden behövas. För att orka träffa både min och hans familj. Och just därför så värdefullt. Kanske får jag fira min första friska jul på flera år?

Veckan som kommer känns lite tuff. Sambon jobbar 15-19 och jag planerar gå på öppna förskola 13:30-16. Så rent krasst trappar jag upp till 75% mån och tis. Kanske kan jag se det som träning inför januari då det blir 75% alla dagar! Känns iaf bra att ha julkort och de flesta julklappar klara. Ha gett sjukgymnasten en liten julpresent och fixat bebisens julkläder. Slippa stressa med det veckan före jul. Dock har jag några saker kvar på min "vill göra" lista, nämligen gå till frissan! Och kolla genom min garderob om jag själv har något fint att ta på.

Efter barn. Jag är så ruggigt tacksam över att jag till slut fick min son. Min fina friska baby. Vilken lycka. Jag har följt många längtansbloggar genom åren, sett de flesta få sina plus och bebisar. Några få står och stampar fortfarande. Jag sörjer med er även om jag inte känner er. Sörjer och hoppas ni en dag får ert barn. På vilket sätt det nu än blir. Spontant, äggdonation, adoption eller IVF. Ett barn är ingen rättighet, men den brinnande längtan gör ändå att jag hoppas att alla som vill en dag får uppleva hur det är att bli förälder.

Jag och min nyfunna mammakompis har fikat, promenerat och fikat med våra bebisar idag. Och såklart pratat! Vi har pratat på riktigt. Allvarliga grejer. Barnlöshet. Moderskänslor. Sjukdom. För tidigt född. Anknytning. Kuratortider. Känslor vi skäms över. Höga skattningssiffror. Det tog emot först. Men ibland måste man satsa, investera. Det funkar inte om bara dem ena berättar, blottar sig och står sårbar. Det handlar om ömsesidigt förtroende. Hon är lätt att prata med. Det blir aldrig tyst. Samtalsämnena kommer av sig själva. Det är extremt högt i tak.

Men det tar energi att öppna upp om sitt innersta, tar energi att bemöta någon annans innersta. Jag orkar inte prata om sånt här varje gång vi ses. Det känns bra att lägga korten på bordet, lära känna varandras både glada och ledsna sidor. Men just nu är jag på jakt efter positiv input, glädjefyllt gänge. Ältat har jag gjort och känner mig klar med. Jag vill lämna barnlösheten och gå vidare. Lämna utmattningen och gå vidare. Vill leva i nuet. Njuta. Vara mamma. Älska och bli älskad.

Jag staplar ostadigt och nervöst fram på ny stig. Idag görs ett stort steg i min tillfriskningsprocess. Idag kommer min nya mammakompis med sin lilla familj hit och fikar. Vi har städat, förberett fika och gjort oss iordning. Fina bebisen är exemplarisk och sover nu en stund innan de kommer. Det känns så roligt att få göra saker, klara vara social, klara träffa nya vänner. Få leva. Efter så lång tid på botten är jag påväg upp. Tack.

Jag vet inte vart jag står. Vet inte vad jag tror. Jag tror på det kyrkan gör och står för, men kanske inte nödvändigtvis en Gud. Jag tror på andlighet och själen. Jag tror på en djupare mening. Jag tror på naturens läkande kraft. Och jag vill inte tro att allt blir svart och slut när vi dör.

Men en gubbe uppe på ett moln som skapat allt och bestämmer allas öde? En gubbe som har makt att skicka en till helvetet eller släppa in en i himmelen. Hur ska alla ens få plats? Människan kommer aldrig få veta vad som händer efter döden. Personligen tror jag faktiskt att själen vandrar vidare men inte kroppen. Jag tror att jag kommer få återse farmor och att jag kommer få träffa morfar för första gången. Jag tror på en ljus plats, tillsammans med nära och kära, en lugn och fridfull plats att vila och vara på. Allting kommer bli klart och saker som varit obegripliga (som att universum aldrig tar slut) känns plötsligt självklara.

Då är frågan. Är det här kristendom? Kan man få tro tillsammans, fast på sitt eget sätt? Kan jag se Gud som en stor kraft, ett ljus, det andliga? Som det som genomsyrar allt och ger det en slutlig mening? Som det goda?