Även om jag idag är trött så känner jag mig stark. Stark och modig. Stark självkänsla. Ökat självförtroende. Jag vet att jag kommer hitta min balans så småningom. Det får ta den tid det tar. Min reservtank med energi är full, jag klarar vilken situation som helst. Med det sagt behöver jag ändå vila. Fylla på även den vanliga tanken. Det är så stor skillnad på att vara trött med en full reservtank mot att vara helt slutkörd i bott. Nu slipper jag de mörka tankarna, ångesten och oron. Känner mig lite ledsen över att missa roliga saker, men ändå, jag vet att energin kommer öka och att jag då kan fortsätta leva. Lite konstigt hur leva för mig betyder göra saker. Det måste väl ändå räknas som leva att ta det lugnt och vila också? Återhämtning ingår i livet. Ingen orkar utan vila.

Bebisflaskorna behöver diskas. Nya små kläder tvättas. Sängkläder bytas. Sambon och sonen har åkt för att fixa några ärenden och ge mig utrymme att andas. Jag måste skärpa mig nu. Inte ramla ner i gamla mönster med "prestera först-vila sen". Vila måste komma nu och prestera sen. För i dagens samhälle fortsätter kraven komma på löpande band. Om jag inte får vila förrän allt är klart kommer det aldrig bli någon vila. Sen kommer hela tiden flyttas fram. Så, nu är det egentid och vilotid. Därmed basta!

Julen närmar sig och jag känner hur mitt utrymme krymper. Utrymmet för roliga och spontana saker. Utrymme för sånt som ger livskraft och livsenergi. Utrymme för sånt som gör livet värt att leva. Från alla håll kommer nu förväntningarna smygandes. Från vissa håll skarpare än andra. Jag tycker inte om jul. Det är för krävande, för pressat och stressat. Jag. Vill. Inte. Jag hatar att behöva begränsa, säga nej och förstöra för andra. Känna mig otillräcklig som sambo, som dotter och som vän. Fan. Ska det behöva vara såhär? Om det känns såhär nu när bebisen är liten, hur blir det då om några år?

Jag vill vara spontan. Träffa andra bebisar och deras mammor. Jag vill inte julstäda, fixa julkort, julpynta, fixa julklappar, fixa julkläder och träffa all släkt på några få dagar. Jag vill gärna ha alla de där sakerna, som genom ett knäpp med fingrarna. Men jag är inte beredd att lägga min dyrbara energi på detta.

Så tänker jag att jag struntar i allt. Julklappar. Finkläder. Städning. Julkort. Känner pressen och stressen släppa. Jag ska säga nej!

Känner något nytt växa fram. Saknad. Det är såklart inte bara jobbigt att fixa de där grejerna. Det är mysigt. Ger julkänsla. Är roligt. Det jobbiga är måste-känslan. Listan att bocka av. Kanske kan jag göra det jag vill och orkar. Strunta i resten. Det viktiga är trots allt att få vara med min lilla familj och träffa släkten. Umgås. Allt annat är bonus.

Så mycket roligt jag gjort i veckan. Så mycket roligt det finns att göra i helgen. Så roligt det är att leva.

Men. Jag känner mig mör och trött. Behöver vila. Behöver återhämtning. För även roliga saker tar energi. Även roliga saker måste jag begränsa. Så är livet som fd utbränd. Ibland tänker jag att jag före kraschen brände en stor del av min livsenergi och nu får jag stå mitt kast. Resten av livet får jag betala priset genom ett begränsat liv. Kanske är det lite väl mörkt tänkt. Jag har lärt mig vila och återhämta mig. Men även att njuta av det goda i livet. Lärt mig vad jag gillar, vem jag är och vad som för mig betyder något. Trots begränsningar är livet så mycket bättre nu än före kraschen.

Så. Något måste jag begränsa bort. Jag måste vila. Imorn eller söndag? Någon av dagarnas planering måste strykas. Frågan är bara vilken? Jag önskar jag slapp prioritera.

Kärlek. Solidaritet. Vänskap. Familj. Natur. Djur. Kultur. Att alla människor är lika värda. Själen. Empati och ödmjukhet inför andras livssituation. Jämställdhet.

Jag tror inte längre att människan är en robot som kan jobba på i det oändliga. Beta av saker på listan. Jag är tacksam över att jag gick in i väggen. Tacksam över att jag slutat göra listor och bocka av. Tacksam över att jag börjat leva istället. Leva och njuta. Inse vad som är viktigt på riktigt.

Jag tror inte längre på: pengar, karriär, perfektion, duktighet, att jämföra sig med andra, att hålla fasaden uppe. Långa arbetstimmar och hög konsumtion.

Jag skulle önska att det anställdes fler inom vården och inom skolan. Jag önskar att de höjde både löner och status på dessa viktiga yrken. Jag önskar mig ett jämställt samhälle fritt från diskriminering.

Snart är det nyval. Vad röstar ni andra på? Jag vet ett parti som absolut inte får min röst. Ett parti som ger mig anledning att gå och rösta på något annat. Men vilket av de andra jag ska välja vet jag inte. Det frestar med en kvinnlig statsminister. Feminism är ändå en hjärtefråga för mig (feminism som betyder att män och kvinnor har samma möjligheter). Det är egentligen själva FAN att vi aldrig har haft en kvinnlig statsminister. Å andra sidan vet jag inte vad moderaternas politik säger om förlossningsvården och stressen på vårdcentralerna? Finns det några satsningar på det eller går allt ut på skattesänkningar för de duktiga arbetarna? De som inte drabbats av sjukdom, arbetslöshet eller ålder.