Det är vackert ute idag. Solen skiner och det är lite disigt. Det faller droppar från träden. Det känns som tecken. Jag känner igen mina känslor i vädret. Solen och det vackra som visar att jag tagit rätt beslut. Det ljusa som visar att allt kommer bli bra. Regndropparna som föreställer sorgen. Sorgen över det som blev fel och över det som aldrig kan bli.

När jag närmade mig hemmet hade droppandet avtagit. Tecken på att smärtan kommer släppa och ge utrymme för mer ljus. Senare. När tiden läkt såren.

Hade egentligen inte förväntat mig annat. Fem timmars sömn är rätt hyfsat med tanke på gårdagen. Det är ingen panik eller katastrof. Vi har inga planer idag eller imorgon, utöver min klipptid idag. Så det finns möjlighet till återhämtning, vila och sömn senare.

Att bryta med sin pappa. Det liksom värker i hjärtat och sorgen breder ut sig i tomheten som fanns innan. Jag hoppas sorgen kommer lätta, ge med sig och blekna bort med tiden. Jag hoppas det är värt det. Att det här inte gör mer ont än vad den ständiga besvikelsen gör. Att jag nu kan få ro.

Så var det gjort. Kortfattat per sms. Tre dagar före julafton. Kan tyckas fegt och hårt. Men man får vad man förtjänar. När jag satt på trappen och väntade färdigpackad för pappahelgen och du inte dök upp. Fotbollsmatchen du sagt att du skulle se, men aldrig kom till. När farmor var döende och du inte ringde mig för att berätta det. När du hälsade på och blev full, gick på fest med nyfunna vänner i min stad. När du glömde ringa mig på julafton. När min 7 år yngre bror fick eget rum och jag sov på golvet i tvättstugan. När min bror fick en cross och jag en femhundring utan kort i födelsedagspresent. Men kanske mest när jag som vuxen sträckte ut handen, var beredd att förlåta, prata ut och förbättra vår relation. Ge dig möjlighet att vara morfar även om du missade att vara pappa. Utan annat gensvar än att rannsaka mig själv, försvarstal om att allt var mammas och mitt fel och att han själv bara är ett offer. Du kämpade inte för mig som barn. Du kämpar inte för mig som vuxen. Du kämpar inte gör att få en relation med ditt enda barnbarn. Nä. Du förtjänar faktiskt inte bättre än ett sms tre dagar före jul.

Allt jag känner efter gårdagens känslostorm. Jag ska säga upp kontakten med pappa. Känns befriande och skönt. Känns rätt i magen. Känns rätt mot mig själv. Jag lovade mig själv att ställa allt till rätta när jag kraschat in i väggen. Lovade att ta hand om och försvara mig själv. Våga ta obekväma beslut. Det här är ett sånt. Känner sorg också såklart. Önskar att det här inte var nödvändigt. Önskar jag kunde nå honom. Önskar vi kunde prata ut och ändra vår relation. Eller att han åtminstone kunde anstränga sig för en relation med bebisen. Älskade bebisen. Jag är stark för dig. Jag måste göra det här för att bli trygg och stabil. En förebild. En mamma som inte tar skit, inte ens från sin pappa. Och även för att du ska slippa påverkas av din morfars sporadiska närvaro.

Skuldkänslorna hoppar runt i kroppen. Tänk så ensam han blir. Stackars honom att inte få träffa sitt barnbarn. Det är hårt att bryta med en förälder. Undrar hur ledsen han kommer bli?

Å andra sidan. Ska jag tåla vad som helst för att han blir ledsen om jag säger ifrån? Det sjuka i det. Han är min pappa. Jag älskar honom och saknar honom. Önskar att han kunde axla föräldrarollen. Men han gör ju ändå inte det. Han har inte sett bebisen på 7 månader. Han har inte nappat på mina otaliga försök till att prata ut eller få en närmare relation. Han gör mig ledsen och besviken varje gång vi har kontakt. Ledsen, besviken och skuldfylld.

Nä. Det räcker nu Sara. Sätt ner foten. Ta smällen och res dig igen.

Jag känner mig klar nu. Gränsen är nådd. Egentligen för länge sen. Men nu står det mig i halsen. Orkar inte analysera och hitta på anledningar längre. Orkar inte se det från hans perspektiv. Jag hade aldrig gått med på den här behandlingen från en vän eller pojkvän. Han kan inte behandla mig hur som helst bara för att han är min pappa. Hör hur det låter. Han borde vara trygghet och pålitlighet för mig. Jag skulle aldrig behandla mitt barn som han behandlar mig.

Varför är det så svårt att acceptera föräldrars beteende? Hur kan jag bli sårad, besviken och ledsen om och om igen? Jag vet ju hur han är. Jag vet att det inte har med mig att göra. Ändå kommer det åt mig. Han har som sagt inte sett bebisen sedan han var alldeles ny, en vecka gammal. Jag har bjudit in, men då passade det honom inte. Han ringer veckan före jul och vill absolut träffa bebisen före jul, för han har köpt en julklapp. Rädd att någon ska hinna ge samma före honom. Kanske kunde han ringa mamma och sambons föräldrar och kolla? Nä. Så fick vi ett återbud imorn. Tre dagar före jul och jag ringer glatt för att fråga om han vill komma förbi, så får han träffa bebisen före jul. Inget svar resulterar i ett fint sms med bild på hans första och enda barnbarn. När jag inte fått något svar efter fyra timmar skriver jag att vi utgår från att han inte kan. Varefter han svarar att måste du ha ett svar nu (16:00) så får vi ta det efter jul.

Alltså jag fattar inte. Hur kan han inte veta morgondagens planer? Vill han hålla det öppet ifall något bättre dyker upp? Vill han se hur bakfull han är imorn? Om han kan köra tjugo mil? Och vad kan vara viktigare än vår 7 månaders?

Min ljuvliga bebis sover bredvid mig. Hans tjocka bebislår kikar fram under täcket han halvt sparkat av. Han vaknade till, men blev lugn av att hålla om mitt livfinger. Somnade om igen. Jag är förlorad. Hör hans snufsande i sömnen och tittar på lilla handen. Just nu är han min. Min bebis. Mitt allt. Mina moderskänslor och min beskyddarinstinkt vet inga gränser. En dag kommer han vara en vuxen man, kanske med fru och egna barn. Han är bara ett lån. Hans bebistid tillhör oss, men en dag måste jag släppa honom fri. Han är såklart sin egen även nu och jag kommer göra allt i min makt för att han ska bli trygg och självständig. Stå på egna ben. Men just nu är han mitt ansvar, just nu är han min baby. Det käraste jag har.