Kryper ner i gästsoffan och känner lugnet. För första gången på länge känns det bra att lägga sig. Känns dock inte helt rättvist att förkylda sambon tar hand om sonen medan jag lyxsover här i min ensamhet. Precis så känns det. LYXIGT. Är på vippen att erbjuda mig ta natten, men påminner mig själv om sjukskrivningen. När jag mår bra är det så lätt att köra på. Sladda in i gamla hjulspår. Ta över bördor och se till att andra mår bra. Påminner mig också om sist, är det en vecka sen? När jag försökte mig på att sova hos familjen. Det tog nästan en vecka, eller kanske en halv, att vända tillbaka efter det. Dyrt. Jag undrar vad som är en hållbar lösning på sikt? Är det återigen öronproppar halva natten och slumra med sonen andra halvan? Det svåra är att jag är så lättväckt, hamnar snabbt i klarvaket tillstånd. Sen, sen är jag vaken och det är svårt att somna om.

Så ringde hon äntligen! Bävade för att trycka fram samtalet, men bet ihop och svarande. Hon var trevlig och glad idag. Sa inte ett ord om tabletter, som hon annars alltid tjatar om. Hon sjukskrev halvtid fram till nyår och sedan en fjärdedel till sista januari. Känns jättebra! Det är så skönt att ha lite längre planering. Nu kan jag återhämta mig i lugn och ro. Inte stressa på processen. Lugn är såklart viktigt när det handlar om utbrändhet. Skönt att hon också förstod det.

Det var sista samtalet med henne. Nu byter hon jobb och jag ska påbörja min fjärde läkarkontakt. Känns sådär. Men skönt att det är en bit dit. Jag hinner bli starkare innan dess. Inte lika skör och känslig, kan försvara mig själv bättre. Föra fram min sak. Intressant att jag alltid ser det som att jag måste försvara och förklara mig inför läkare. Med kurator och sjukgymnast är det annorlunda. Där är jag trygg. Får förståelse och hjälp. De finns där för mig. Tar sig tid. Bryr sig och lyssnar på riktigt.

Det är svårt att vara mamma halvtid. Lämna över ansvaret på morgonen och ta över vid 14tiden, utan att riktigt ha koll på rutiner och dagsform hos bebisen. Jag känner mig som en inhoppare. Nuförtiden är det sambon som ger mig tips och som ibland tar över. Jag hatar att inte vara den som står bebisen närmast. Det är dessutom så mycket lättare för mig att ha morgonen. Köra rutiner och samma varje dag. Det svåra börjar egentligen vid 14. När morgontvätt, dagens promenad och lunch är avklarad. Fan. Jag önskar sambon kunde jobba morgon/fm istället för em. Men antar att vi får vara tacksamma att han överhuvudtaget kan jobba halvtid med så kort varsel. Men suger gör det. Det är så svårt att veta om bebisen behöver sova, aktiveras, ta det lugnt i famnen eller äta igen. När jag hade honom från morgonen så hade jag en helt annan känsla för det. Det föll sig naturligt. Det gör det inte nu.

Positivt är ändå att jag får sova ifred på nätterna. Sista två nätterna har jag sovit riktigt bra. Somnat om när jag vaknat/blivit väckt. Så jäkla skönt! Är en helt annan människa när jag får sova. Sova, äta frukost ihop hela familjen och sen få ta en ensam promenad. Guld värt! I bästa fall är vi ute olika tider på morgonpromenad, vilket ger mig egentid i huset också på förmiddagen. Det läker mig. Bygger upp min energi och livskraft igen. Dessutom blir bandet mellan pappa och son starkt. Vinst för alla. Men ja, jag är inte lika självklar i min mammaroll. Det är jobbigt.