Huvudvärk, törst och ömmande bröst. Hann tänka tanken, det känns som om mjölk rinner till. Igår sov jag eller snarare slumrade flera gånger trots bra nattsömn.

Gick raka vägen hem och kollade almemackan. Mensen är två dagar sen. Herregud. Tänk om jag är gravid. Väldigt blandade känslor virvlar runt. Glädjen är störst. Ett barn är en gåva, en stor gåva inte alla förunnat. Vår lilla son fick vi kämpa för i tre år. Utredningar, behandlingar och nederlag. Tänk att slippa allt det och ändå få ett syskon. Rädslan är också stor. Hur sjuk skulle det göra mig att gå igenom ytterligare en graviditet, förlossning och första tid med bebis. Samtidigt som jag har sonen att ta hand om. Skulle det förlänga sjukförloppet. Skulle jag kanske göra mig själv så sjuk att jag inte blir frisk igen. Och hur ska det gå till rent praktiskt och ekonomiskt. Bli sjukskriven igen. Får jag verkligen belasta det allmänna såhär. Finns inte ett eget ansvar att se till att inte bli gravid när man är på gränsen så som jag är. Min kurator kommer inte bli nöjd. Hon struntar nog i det allmänna men tänker på mig.

Samtidigt. Det är antagligen falskt alarm. Jag vet hur ologisk kroppen kan vara. Vet att signaler inte betytt något förut. Vet att vi har svårt att bli gravida. Någonstans innerst inne känner jag att det skulle vara för enkelt. Bli gravid bara sådär. Oplanerat. Det är sånt som bara händer andra. På gott och ont kommer vi antagligen få gå igenom ivfträsket igen.

NÄR mensen kommer är det jag som fixar preventivmedel! Jag vill inte gå runt och fundera på det här varje månsdsslut.