Sambon och bebisen sover sött. Jag har varit vaken i två timmar. Mellan 03-05. Tankar som snurrar. Om allt. Om inget. Två nätter i rad nu. Eller gick det en natt mellan?

Upptrappningsveckan gör sig påmind. Jag hör kuratorns ord eka i huvudet. Om att skära ner på allt annat vid upptrappning. Hushållsarbete. Vänner. Släkt. Aktiviteter.

Jag har inte gjort det. Planerade till och med en större utflykt med familjen imorn. Resonerade med hjärnan. Intressant att jag fortfarande ger den det förtroendet.

Kroppen säger ifrån och jag har äntligen lärt mig att se signalerna. Svårt att somna om är en signal. Att fortfarande vara vaken efter två timmar är en ännu starkare signal. Ta det lugnt nu, snälla.

Det är svårt att få en bebis mitt i återhämtning från utbrändhet. Bebisen vaknar på nätterna och jag hör varje vändning. Biologi? Sambon är inte alls lika lättväckt. Även om sambon tar nätterna nu, stoppar i napp och matar med flaskan, så vaknar jag. Vaknar och känner ibland smärtan över att inte få trösta och nära mitt barn. Jag vill vara den som finns där på natten. Vill inte låta sjukdom stå mellan mig och min bebis.

I vilket fall vaknar jag och har problem med att somna om. Hade jag kunnat sova hela natten annars? Är det bebistiden eller utmattningen? Eller är det just kombinationen?

Nu har jag lagt mig i gästrummet. Lugnt. Svalt. Kravlöst. Samtidigt sliter det i bröstet att inte vara nära min bebis.

Kommer det någonsin bli bra? Jag vet förstås att tankarna är mörkare såhär på natten/tidig morgon. Det är som allra mörkast just nu.

Och 25 mil bort är min sjuka mormor som jag så gärna vill träffa.

Tänk att det ska vara så svårt. Efter ett liv med prestationer vet jag inte vad som är tillräckligt? Hur städar man lagom? Hur är man en tillräckligt bra mamma? Hur mycket är rimligt att jobba? Vad är en tillräckligt god vän/sambo/medmänniska?

Svårare ändå. Vad är rimligt efter en smäll in i väggen?

Svårast. Hur gör jag nu? Efter att ha tagit mig upp, blivit "frisk" och fått ett återfall. Vad är lagom upptrappningsveckorna och sen i längden? Och rädslan. Tänk om jag faller igen. Tänk om jag aldrig lär mig balansera. Tänk om jag aldrig blir frisk.

Ångesten har släppt. Min fina lilla familj står kvar. Lite oroade över mina hemska ord när det var som mörkast. Mest lättade att det är över. Sambon byter sjungande blöja. Vi har ätit pizza. Levande ljus. Tulpaner på bordet. Jag är mör. Trött. Lite frusen. Ligger under filt i soffan och njuter av att kunna andas igen. Tänker inte så mycket. Bara är.

Hon är bra min handläggare. Förstående och tillräckligt insatt i utmattningsproblematik. Hon tyckte det lät rimligt att vara sjukskriven helt en månad, halvt ytterligare en och sedan några månader en fjärdedel. Som en rehabiliteringsplan för att ta mig upp till hel föräldraledighet igen. Långsamt. För att undvika fler svackor. Kruxet: läkarintyg. Hon kommer godkänna sjukskrivningen under förutsättning att läkaren skriver intyg. Det räcker inte med kuratorns och mina ord. En läkare som inte förstår utmattning måste skriva ett papper. Får se om jag försöker övertyga min nuvarande läkare eller helt enkelt byter. Kanske låter nuvarande ge mig de veckor hon känner att hon kan och sen fortsätter med en ny.