Tänk er saldot på banken, fast valutan är energi och inte pengar. Jag har ett visst saldo per dag, säg 100kr. När jag sover, äter, vilar, promenerar eller gör något kul så ökar kontot. Först sjunker det, det kostar ex en tjuga att ta sig ut på promenad, men ger en femtiolapp tillbaka. Man kan bara göra det en, Max två gånger per dag. Att göra något man inte vill kostar en femtiolapp och ger inget tillbaka. Att säga nej kostar en femtiolapp, men blir billigare varje gång. Har jag sagt nej fem gånger på en vecka får jag en bonus på 200kr. Ibland går saldot på minus. Gör jag något som gynnar mig, ex något kul, kan det ändå vara okej eftersom det långsiktigt ger energi och livskraft. Det kan vara värt att vänta det antal dagar det tar att fylla kontot igen. Jag betalar i efterhand, som en slags räntefri kredit. Men om jag bara gör något för någon annans skull får jag utöver att snällt vänta det antal dagar det tar att fylla kontot igen från ex minus 100kr och upp till 100kr plus (2dagar) även betala hemska avgifter. I det här fallet är det oro, ångest, sömnstörningar och ibland tankar på att inte vilja leva längre.

Eftersom det gör så jäkla ont när energitanken och även reservtanken är tom blir jag allt bättre på att inte köra slut på mig. Bättre på att pausa, spara lite på energin och prioritera vad som verkligen är kul. Och det fina med det är att mitt energiglas blivit större. Nu är jag uppe i 300kr om dagen en bra dag. Vanliga människor har kanske 600kr om dagen (som de ibland sparar och därför kan använda 1000kr ibland).

Hur kom det sig då att jag blev utbränd? Jo, jag handlade så jäkla mycket på kredit att jag gick i personlig konkurs. Jag brände 2000kr om dagen i energi, när det bara fylldes på 600kr. Efter två år var all energi jag sparar hela mitt 27 åriga liv slut. Jag hade till och med använt reservtanken och kramat ur de sista dropparna ur slangen. Det var slut. Totalslut på energi. Där och då började jag betala av min kredit. Och hemska avgifter. Det har tagit mig två år. Skulderna är borta. Jag är lyckligast i världen. Och stolt. Ibland lite arg för att jag satte mig själv i den här situationen. Ibland lite arg att ingen berättade för mig att man måste vakta sin energi. Att vi är människor, inte robotar. Att själen finns och att mitt värde inte sitter i mina prestationer.

Flum flum, utvecklar kanske det här inlägget senare!

Tänker på när jag skrev att jag inte ville leva längre. Känns så avlägset. Känns som någon annan person skrivit det inlägget. Känns som något jag skäms för och gärna hade förträngt om det inte fanns där svart på vitt. Det är läskigt. Skrämmande. Att ha känt så. Att vara "en sån" människa. Fast det är ju inte jag som människa utan en sjukdom.

Jag har mått bra ett tag nu. Det är befriande och skönt. Läkaren säger att alla småbarnsföräldrar är trötta, men jag tror och hoppas inte att andra småbarnsföräldrar vill ta livet av sig? Det låter mer som depression än normaltillstånd tycker jag. Jag kan acceptera trött. Jag kan även acceptera ett lugnt tempo och luftig almanacka. Det känns bara skönt. Jag mår så bra när jag har energi, oavsett om jag vilar eller gör saker. När reservtanken inte är tom. Det jag inte vill ha kvar i mitt liv är ångest, oro, självförbråelse och sömnstörningar. Irritation och eksem.

Min perfektionism gör sig extra påmind såhär vid högtider. Plockar fram jullådorna utan att storstäda huset först. Tillät mig att torka av fönsterbrädan, men inget mer. Det känns konstigt och fel. Stakar i oputsade fönster, brinnande ljus i bordsstaken mitt bland papper från försäkringskassan och smulor från frukosten. Leksaker och bebiskläder lite här och var. Ligger nu och vilar på den obäddade sängen. Har fortfarande på mig natt-T-shirten, trots att jag varit uppe i snart fem timmar, trots att jag redan varit ute på promenad med bebisen.

Jag älskar mitt liv. Älskar min familj. Älskar vårt hus och att bo i just den här staden. Trivs med grannarna. Har mycket vänner och ett socialt liv här. Älskar att vi bor så nära skog och natur. Älskar att november snart är till ända och att julmånaden startar. Älskar att jag nu klarat två år sedan smällen i väggen. Älskar mig själv för all kamp och vilja. Älskar att jag återigen får leva och njuta.

Försöker fokusera på rätt saker. Allt som är bra och fantastiskt i mitt liv. Påminner mig själv om att jag får fira advent, lucia och jul som jag vill. Vi behöver inte storstäda för att få adventsmysa. Det är inte städningen och ett perfekt hem som är det viktiga. Det blir jul ändå. Det är hårt rotat och inpräntat, ända sen små barnsben. Kring julen blev det hysteriskt med perfektionen. Jag måste jobba emot. Stålsätta mig. Inte köra slut på energin för någon tokig uppfattning om att julstämningen sitter i städning. Det är inte det jag vill förmedla vidare till min son.

Är inte nödvändigtvis att alltid själv ge sonen det han behöver. Mat, torr blöja, stimulans, tröst, nattning osv. Min uppgift är att se till att NÅGON alltid finns där för att svara på hans behov. Det är okej att vara sjuk, att inte klara allt själv eller för den delen att vara en vanligt trött småbarnsmamma. Sonen mår bara bra av att pappan också får möta hans behov. Bygga en relation med honom också. Bygga relation med mormor, farmor och farfar. Så länge både jag och sonen är trygg med den som sköter honom har jag gjort mitt jobb som mamma. När jag är trött och lämnar över så är jag en bra mamma. En mamma som ser till att min son får det han behöver, av någon som orkar ge det. Punkt.

Andas ut. Mensen kom till slut. 1,5 vecka sen. Aldrig hänt förut. Tänk att jag som en gång varit ofrivilligt barnlös och längtat efter plus på stickan nu blir så lättad av minus. Nu är det tid för återhämtning, bli frisk, ägna oss åt varandra som par och familj. Njuta av och finnas där för mitt älskade längtansbarn. Mina pojkar, det bästa jag vet.

Kryper ner i gästsoffan och känner lugnet. För första gången på länge känns det bra att lägga sig. Känns dock inte helt rättvist att förkylda sambon tar hand om sonen medan jag lyxsover här i min ensamhet. Precis så känns det. LYXIGT. Är på vippen att erbjuda mig ta natten, men påminner mig själv om sjukskrivningen. När jag mår bra är det så lätt att köra på. Sladda in i gamla hjulspår. Ta över bördor och se till att andra mår bra. Påminner mig också om sist, är det en vecka sen? När jag försökte mig på att sova hos familjen. Det tog nästan en vecka, eller kanske en halv, att vända tillbaka efter det. Dyrt. Jag undrar vad som är en hållbar lösning på sikt? Är det återigen öronproppar halva natten och slumra med sonen andra halvan? Det svåra är att jag är så lättväckt, hamnar snabbt i klarvaket tillstånd. Sen, sen är jag vaken och det är svårt att somna om.

Så ringde hon äntligen! Bävade för att trycka fram samtalet, men bet ihop och svarande. Hon var trevlig och glad idag. Sa inte ett ord om tabletter, som hon annars alltid tjatar om. Hon sjukskrev halvtid fram till nyår och sedan en fjärdedel till sista januari. Känns jättebra! Det är så skönt att ha lite längre planering. Nu kan jag återhämta mig i lugn och ro. Inte stressa på processen. Lugn är såklart viktigt när det handlar om utbrändhet. Skönt att hon också förstod det.

Det var sista samtalet med henne. Nu byter hon jobb och jag ska påbörja min fjärde läkarkontakt. Känns sådär. Men skönt att det är en bit dit. Jag hinner bli starkare innan dess. Inte lika skör och känslig, kan försvara mig själv bättre. Föra fram min sak. Intressant att jag alltid ser det som att jag måste försvara och förklara mig inför läkare. Med kurator och sjukgymnast är det annorlunda. Där är jag trygg. Får förståelse och hjälp. De finns där för mig. Tar sig tid. Bryr sig och lyssnar på riktigt.

Imorn är mensen en vecka sen. Gick förbi Apoteket idag och köpte ett två-pack graviditetstest. Om inte mensen kommit imorn bitti tänker jag ta ett test till. Vet faktiskt inte vilket utfall jag hoppas på. Tror jag blir besviken av ett minus och livrädd av ett plus.

Jag kommer bära på en inre stress till den dagen vi har fått de barn vi vill ha. Ofrivillig barnlöshet i så många år sätter sina spår. Det tog 2,5 år att bli gravid med min älskade sexmånaders. Såklart vore det underbart att bli spontangravid nästa gång. Slippa ångest, besvikelse, avundsjuka och nya behandlingar. Så på ett sätt skulle en ny graviditet nu ta bort framtida fallgropar för utmattningen. En stor stress skulle försvinna.

Samtidigt. Jag har just haft ett återfall och varit sjukskriven. Jag är påväg upp igen. Just nu halvtidssjuk, snart förhoppningsvis bara en fjärdedelssjuk. Jag vill fortsätta min väg mot ett friskt och balanserat liv. En ny graviditet skulle dra ut på förloppet. Det skulle bli tungt både för mig och sambon. Och sonen, hur skulle han påverkas? Ett syskon är såklart alltid en gåva, men är det värt en frånvarande sjuk mamma? Kanske överdriver jag. Att jag går undan någon timme per dag kanske bara gynnar vår relation och för den delen hans relation till sin pappa.