Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin utmattningsdepression

Sur

Av Sara - 18 februari 2015 10:29

Igår gjorde jag massor och idag är jag sur. Sur, irriterad och hatisk. Antar att jag behöver lite eget utrymme, lite återhämtning. Balans, balans, jävla balans. Hade bebisen i princip hela dagen igår. På fm barnsäkrade sambon och jag hade sonen, sen jobbade sambon och jag hade sonen, sen handlade sambon och pratade i telefon och jag hade sonen. Mycket bebistid, inklusive matlagning och disk. Blev lite mycket. Å andra sidan. Rätt coolt att jag klarade det! Rätt häftigt att jag nu är såpass frisk! Kanske är det okej att gå undan en del idag och vila/rehaba?

ANNONS
Av Sara - 16 februari 2015 15:23

Igår var jag och sambon på spa, det var förstås underbart! Sambotid och egentid, lunch utan bebis och varsin massage. Barnvaktandet gick jättebra. Vi hann både prata, vara tysta och även få vara själva en stund. Ljuvligt. Idag är kroppen tung och trött, säkert frigjordes massa under massagen som den jobbar med. Jag och bebisen har därför en lugn dag och jag sov en stund under hans sovpass faktiskt. Han har snart sovit två timmar, mycket generöst mot en sliten mamma. Fast sliten är nog fel ord. Nere i varv?

ANNONS
Av Sara - 16 februari 2015 10:26

Jag fick aldrig träffa dig, men mormor har pratat sig varm om hur snäll och barnkär du var. Hur glad du skulle ha varit i mig. Hon berättade att du var duktig på fotboll och att du en gång stod en hel kväll utanför mormors hus och väntade på att hennes föräldrar skulle släppa ut henne. Romantiker, familjefar och död alldeles för tidigt.

Ändå finns du mer och mer med i mina tankar, som en tröst. Jag ser framför mig hur du sitter och dricker kaffe uppe i himmlen och tålmodigt väntar på mormor. Hur du följt hennes och våra liv och beskyddat på avstånd. Hur du nu lite mer otåligt följer mormor under hennes sista år, hennes år på ålderdomshemmet. Snart ses ni igen. Jag tror också att du följer din lilla vackra flicka, min moster, i hennes kamp mot sjukdom. Hon har fått utstå mycket elände, både i relation och i sjukdom. Jag tror du ömmar för henne, förstår henne och så småningom även kommer få träffa henne alldeles för tidigt.

Jag tror att du vakar över oss och väntar där på andra sidan för att erbjuda trygghet och glädje. För att återförenas.

Alla föds och alla dör. Olika falla livets lott, men de flesta får göra det som är viktigt på riktigt. Dricka kaffe i solen, vandra i naturen och älska någon. Jag måste förlika mig med döden. Den har skrämt mig så länge, fastän den är helt naturlig och även oundviklig. Olycka, sjukdom, motgångar och död är en naturlig del av livet. Likväl som lycka, glädje, mirakel och kärlek.

Av Sara - 13 februari 2015 17:08

Funderar mycket på jobb och vad jag egentligen vill göra. Utbilda om mig? Bli lärare, kurator eller samtalskontakt? Starta eget och föreläsa om utbrändhet? Utbilda mig inom hälsa, stress och jämställdhet och jobba på företagshälsovård eller liknande? Ta mer studielån? Vilken lönenivå kan jag hamna på efteråt? Eller bli mäklare? Bara lägga till någon kurs till redan befintlig utbildning. Starta grön rehab i staden? Starta företag som gör kickoffer?

Förvirrad. Vad är rimligt? Vad är möjligt? Vad vill jag? Vad verkar kul? Stimulerande? Givande? Ekonomiskt försvarbart?

Av Sara - 13 februari 2015 02:55

Jag lever delvis nu. Från att ha varit helt körd i bott och oförmögen till något överhuvudtaget, så får jag ändå leva livet nu. Om än begränsat.

Begränsningen är dock tung. Det jag finner jobbigast är att hela tiden förklara begränsningen för andra. Nej jag kan inte ses då, är deltidssjuk och behöver vila. Hej jag måste ställa in idag, känner av utbrändheten. Det är så frustrerande att hela tiden begränsa och att så ofta göra det med publik. Frustrerande att inte få lägga det här bakom mig och gå vidare. Frustrerande att det tar så lång tid. Frustrerande att kunskapen om utbrändhet är så låg i samhället. Frustrerande att leva på ett annat sätt än alla andra. Frustrerande att veta att jag måste byta jobb för att bli frisk, men att ett nytt jobb kräver att jag är frisk från början.

Av Sara - 12 februari 2015 03:21

Snart två månader sedan jag bröt med pappa. Inte ett ord från honom sen dess. Jag visste ju det innan, att han inte skulle komma krypande, att han inte bryr sig tillräckligt, att han inte tycker att jag är särskilt viktig. Det gör mig ledsen, att en förälder kan göra så. Saknaden efter mormor gör mig ännu mer ledsen. Min stand in förälder, hon som fanns där istället för pappa. Jag önskar hon fanns här och stöttade mig nu.

Av Sara - 11 februari 2015 22:14

Sex år på demensboende. Jag kan fortfarande förnimma känslan den dagen jag uppehöll dig medan de andra flyttade dina saker. Klumpen i magen när jag förhalade besöket hos din bror, fast du ville åka hem. Men du fick aldrig mer komma hem. Jag minns min rödgråtna mamma som mötte upp oss på boendet, den vänliga personalen och de andra dementa som verkade så sjuka jämfört med min älskade mormor. Sex år. En hel evighet. Jag drömde mardrömmar om att du inte skulle känna igen mig längre. Mardrömmar som slog in så småningom.

Förra veckan kunde du ha dött. Läkaren chansade på ett penicillin och ingen tyckte att du skulle ryckas ur din trygga miljö för att ta tester på sjukhuset. För att se vilket penicillin du behövde. Chansningen gick hem, du repade dig. Jag fick veta det först nu. På ett sätt glad att jag slapp vara delaktig i beslutet, på andra sätt arg.

Älskade mormor, livet är inte rättvist. 76 år är ingen ålder att flytta in på hem och glömma bort och blanda ihop barn och barnbarn.

Jag älskar dig så det gör ont och saknar dig av hela mitt hjärta. Min trygghet och stabila punkt i livet. Den som alltid var glad att se mig och som faktiskt lyssnade på mig. När syskon rullade in på löpande band i både mamma och pappas nya familjer, när jag kände mig utanför och fel. Då stod du där med ett leende, hembakta bullar och all tid i världen för mig. Du gjorde hela skillnaden i en stundtals svår uppväxt. Jag önskar så att du fått vara frisk nog att förstå att ditt första barnbarnsbarn är här, att min sin fått lära känna dig. Ni hade trivts bra ihop.

Av Sara - 11 februari 2015 19:03

En dag ledig och tusen saker jag ville göra. Städa, skriva jobbansökan, skruva ihop en ny hylla som legat i sin Ikeadörpackning flera dagar, diska, göra storkok och frysa in, färga brynen, shoppa kläder och självklart det viktigaste: ladda energi. Blev riktigt stressad vid 15, när jag klurat på jobbansökan hela dagen men ändå inte fått ihop något dugligt. Ångesten och otillräckligheten smög närmare och för första gången på ett bra tag kände jag stressen. Tänk att stress som egentligen är en positiv och nyttig reaktion (iaf på grottiden) nu blivit så negativt för mig att minsta tillstymmelse ger mig ångest och mörka tankar. Kommer jag aldrig mer kunna stressa? Gör det något? I vilket fall bröt jag den onda spiralen men en promenad där jag rensade huvudet och kom fram till att skita i allt. Så gick jag hem, poppade popcorn, gjorde ett stort glas saft och kollade netflix. Komedi såklart. Eftersom jag ville bli glad. Det funkade. Nu kommer snart familjen hem och jag ska bebismysa!!

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se