Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin utmattningsdepression

Av Sara - 9 mars 2015 19:30

solen har skinit ute idag och himlen varit blå. Jag och bebisen har suttit i tv-soffan, lekt lite lite med klossar, bytt hundra blöjor och vilat på sängen. Isolerade, utan tidsuppfattning och utan dagsljus. Mina tankar har gått till det sökta jobbet, när tillfälle funnits. Allt känns overkligt och som i en dimma. Skulle vara trevligt att vakna snart.

Av Sara - 9 mars 2015 09:13

helgen har gått i magsjukans tecken och jag har inte haft utrymme att tänka på det sökta jobbet. Min kompis som jobbar där intygade att de flesta kunder inte är missnöjda utan tvärtom och att det inte är så farligt att debitera. Hon sa även att man kan inrikta sig mer mot livsfallsjuridik om man hellre vill det än dödsfallsjuridik.

Det verkar vara en bra arbetsplats med bra arbetsmiljö. Trevliga ödmjuka kollegor och när jag var där var det väldigt lugnt och tyst. Jag skulle få känna att jag hjälper till och gör skillnad. Varva komplicerar med administrativt. Få jobba med service o kundmöten. Få prova på att vara rådgivande jurist på riktigt. Kan jag prova och helt enkelt hoppa av om det blir för mycket? Känna att det är okej att misslyckas?

Kanske dömde jag ut jobbet för snabbt. Kanske är det rädsla för att misslyckas. Och ovilja mot krav. Jag har levt kravlöst några år, men arbetslivet betyder krav. Något jag behöver förhålla mig till.

Av Sara - 8 mars 2015 17:29

jobbet har ringt. På en söndag. Intervjun var i fredags. Angelägna. Ett jobb jag kämpat för i många år. En dröm och målbild. Nu när jag har den inom räckhåll är den inte lika lockande längre.

Är det så att jobbet är fel för mig och jag ska tacka nej redan i intervjusteget? Eller är det bara rädsla att ta sig förbi? Rädsla för vad jag klarar och inte klarar efter utbrändheten? Är jobbet orimligt? Eller är det jag som har orimliga krav på jobbet?

Av Sara - 6 mars 2015 15:37

Jag är helt övertygad. Jag vill inte ha jobbet. Jag vill inte jobba med sorg och bedrövelse, kanske få ta en del obefogad skit och samtidigt debitera per timme. Gärna samboavtal, testamenten osv, men inte bouppteckningar, skilsmässor och annat som kommer dra ner mig. Jag vill jobba med något roligt där folk är glada. Glada, tacksamma och uppskattande. Inte vara ett nödvändigt ont i folks liv när de är sitt minst representativa jag.

En häftig sak. Själen var med hela mötet. Före, under och efter. Magkänslan var bra innan och ändrades sakta medan mötet pågick. Ju mer de berättade om tjänsten, ju mer de frågade om hantering av missnöjda kunder och att ta skit. Hantera bråk och pengar. Själen berättade att jobbet inte passar mig, oavsett den höga lönen. Själen gav mig också perspektiv, det är bara ett jobb,, och var med med åsikter när de pratades övertid och arbetstoppar. Det är häftigt att vara i kontakt. Sån jäkla framgång!

Av Sara - 6 mars 2015 15:17

Känner tomhet. Jag hade höga förhoppningar. Trodde jag hamnat helt rätt. I alla fall tänkte hjärnan det. Magkänslan har varit lite tveksam, känt lite på det där ekonomiintresset som flammat upp och sörjt att inte få fullfölja det. Så summa summarum. Intervjun gick bra, min hjärna låste sig inte och utbrändheten höll sig allmänt undan. Jag var engagerad, fick till bra svar och vi hade en bra dialog. Jag tror verkligen de gillade mig. Lönen är hög.

Det här är stort steg i mitt tillfrisknande. Att vara frisk nog för intervju. Att hitta min yrkesidentitet och damma av den. Plocka fram och syna och se att jag fortfarande finns kvar och att jag kan massor. Självförtroendet börjar växa upp igen.

Men. Jag vill inte ha jobbet. Faktiskt inte.

Av Sara - 5 mars 2015 10:40

Så många möjligheter! Så många vägar att gå! Idag känns livet som en fest och ingenting omöjligt. Äntligen börjar jag veta vad jag vill, inte bara vad jag inte vill. 2,5 års arbete med mig själv, kontinuerlig tystnad och själen hörs äntligen tydligt.

1- läsa en utbildning i höst. Tänker mig socionom, beteendevetare, psykolog. Någonting där jag kan inrikta mig mot utbrändhet och depression. Kanske också jämställdhet. Lära mer och sen jobba med att hjälpa andra. Kanske kurator på stressmottagning, föreläsa och skriva böcker, förebyggande arbete på företagshälsovård och kanske förverkliga drömmen om att starta grön rehabilitering här i stan.

2- jag har faktiskt ett jobb på gång! En juristbyrå där jag skulle jobba som rådgivande istället för processande. Passar min personlighet bra med kundmöten och att få hjälpa till.

3- Har blivit sugen på att jobba på bank! Stort intresse för boräntor, fonder osv. Tänker mig kundmöten och rådgivning där med, fast då inom ekonomi istället.

4- Hålla ögon och öron öppna för lediga jobb som verkar kul.

Av Sara - 28 februari 2015 18:40

Jag orkar inte vara glad och positiv hela tiden. Mammor blir faktiskt också trötta.

Av Sara - 28 februari 2015 17:09

Det var alltid jag som lyssnade och stöttade. Fanns där. När andra vek undan för hennes intensitet, klängighet och självupptagenhet stod jag kvar. Såg det goda, det generösa och det roliga. Såg varför de andra bitarna blivit så trasiga som de var. Tänkte att hon skulle finnas där för mig tillbaka om jag någongång föll.

Så föll jag. Långt och länge ner i den svartaste av alla mörka raviner. Jag öppnade upp, sträckte fram en hand för att få hjälp upp. Men fick ingen. Visst lyssnade hon, men utan att höra. Och allt handlade bara om hennes behov. Att jag skulle finnas där för hennes problem, som hennes stöd. När jag var så trasig som jag inte önskar någon människa att bli, då blev hon besviken. Besviken på att jag inte fanns där för henne. När jag varit ofrivilligt barnlös i två år och precis misslyckats med en tung provrörsbehandling. Hormoner, sprutor, längtan, smärta, gynstolar, äggplock, hopp, förtvivlan och mörker. Då var hon besviken över att jag inte orkade prata gravidkrämpor och oro. Jag klarade inte förlåta det, men vi återupptog någon form av vänskap när mitt längtansbarn äntligen kom.

Så hände det igen. Hon är besviken över hur min utbrändhet påverkar henne. Hur det påverkar henne när jag ställer in och begränsar. Hur hon blir så besviken att hon inte kan hålla masken. Jag vet att hon är ensam, i behov av stöd. Jag vet att besvikelsen handlar om henne själv. Men jag kan inte ge henne mer, jag har fullt upp med mig själv. Det gör mig ledsen att hon är så egocentrisk, att allt stöd jag gett genom åren inte betalas tillbaka när jag behöver det som mest. Jag behöver vänner som accepterar även om de kanske inte förstår. Jag behöver människor runt mig som stöttar mig i min väg mot ett mer balanserat liv. Som underlättar för mig att säga nej, begränsa och ställa in. Läste någonstans att man måste göra upp med sin omgivning när man går in i väggen. Antar att det är det jag håller på med. Nåväl, även om det är sorgligt så gör jag plats för nya bättre vänner och mer utrymme för de bra jag redan har. Och vår vänskap var inte förgäves, vi har haft mycket kul och hon var den partykompis jag inte klarat mig utan i perioder när alla mina vänner blev upptagna och jag singel.

Jag är värdefull och förtjänar vänner som inte vara tar utan även kan ge.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards