Har åkt hem till mamma och hennes man. Är trött. På bristningsgränsen. Behöver avlastning med min älskade vilda son. Sambon är fortfarande magsjuk i hemstaden.

Har kört bil flera timmar själv. Förstå gången på år. Första gången sen utbrändheten. Stort framsteg. Dessutom i trött skick. Jag skulle ljuga om jag sa att det gick lätt. Men det gick.

Det är dock ett risktagande att träffa mamma i trött skick. Vår relation är komplicerad. Jag måste hela tiden påminna mig om att hon älskar mig. Att hon älskar mitt barn. Att hon tycker om när vi kommer hem. Att vi inte bara är i vägen. Att vi inte är ivägen för hennes planer. Att vi inte rör till. Att vi gör tillräckligt. Att det är okej att jag är sjuk och vilar. Att vi inte är hemma för att hjälpa till.

Älskade mamma som är så svår att nå känslomässigt. Älskade mamma som sårar mig och säger plumpa saker när jag öppnar upp. Älskade mamma som miste sin pappa redan som barn och som ägnat sitt liv åt att ta hand om mormors känslor. Älskade mamma som omedvetet lurade in mig i perfektionism och prestationshets. Som gjorde mig till en duktig flicka. Som varit mitt livs största kritiker. Som uppfostrat mig så strängt att jag inte fick sova i hennes säng när jag var panikslagen av mörkrädsla. Som älskar mig och mina syskon. Som skulle gå genom eld för mig och min son.

Ibland blir jag bitter. Bitter över att ha två känslomässigt handikappade föräldrar. Bitter över att de aldrig sa att de älskade mig under uppväxten. Att de aldrig sa att jag duger som jag är. Men bitterhet leder mig ingenstans. Min mamma älskar mig och nu behöver jag henne. Jag behöver barnvakt. Jag behöver vila, sova, läsa, promenera och äta. Jag behöver ladda batterierna. Jag behöver henne och hon finns här. Kanske räcker det.

så var det gjort. Jag har tackat nej till att fortsätta anställningsprocessen. Det känns rätt i magen. Det känns som tre ton lyfts av mina axlar. Nu kan jag börja njuta av livet igen. Det kommer fler chanser.

jag är värdefull oavsett hur det går och vad de tycker om mig. Jag får säga nej tack. Vet inte varför jag inte gjort det ännu, det här drar bara energi och är för mycket för mig. Jag är bränd på juridiken, vill inte längre. Behöver göra något annat som jag fortfarande har förtroende och lust för. Jobba med att hjälpa människor?

För mig har alltid rätt och fel varit viktigt. Människors lika värde och moral. Man beter sig inte på vissa sätt helt enkelt och jag har trott på rättvisa. Jämställdhet och ickediskriminering.

Det var nog det jag förväntar mig av juridiken. Att kunna använda den till att upprätthålla ovanstående. Juridik visade sig dock inte innefatta moral. Juridik är ett spel, en tävling, en fasad utan verklighetsförankring. Den står inte upp för de svaga, den är oberäknelig och ofta föråldrad. dessutom har jag inte nog med skinn på näsan för att stå upp för mig själv, hur ska jag klara stå upp för andra?

Jag tror inte jag vill vara jurist längre. Frågan är bara vad jag vill göra istället? Uppenbarligen något kravlöst, med tanke på förra inlägget.

förr hade jag sådan hunger för jobb och prestation. Vek mig dubbel för att vara till lags, för att vara bäst. Blev sporrad av att fler sökt samma tjänst som jag. Tävlingssinnet var enormt och jag vann oftast. Ibland visste inte folk att jag tävlade mot dem, som inom fotbollslaget eller på sommarjobbet.

Nu är hungern och tävlingsinstinkten som bortblåst. När någon ställer krav drar jag mig undan, blir avskräckt. "Vi kräver mycket i den här välbetalda tjänsten - ohh då är det nog inget för mig". Hur jag nu ska hitta ett kravlöst jobb? Starta eget?

Utbrändheten har gett mig så mycket. Den var ett helvete att ta sig igenom, men den har gett mig öppna ögon. Jag vet att jag är värdefull utan prestationer, att det inte hänger ihop. Jag vet vad som är viktigt i livet, vilket inte är prestationer. Viktigt är familj, vänner, TID, naturen, göra sånt jag mår bra av som att läsa, ätachoklad, se en serie med sambon, leka i gungparken med sonen, gå på stand up, njuta av vårsolen, motionera och tänka hela tankar.

Jag har gått vidare i jobbprocessen, trots att jag inte vill. Trots att jag känner att de kräver för mycket. På kuratorns inrådan har jag mejlat och sagt att jag bara är beredd att jobba halvtid. Dessutom har vi ju magsjuka här hemma, så jag har behövt säga nej till intervjutider och kommer dessutom vara i dålig form. Igår var jag så trött att jag gråtande bröt ihop. Intervjun är på söndag, vet inte hur mycket utrymme det finns för återhämtning. Speciellt inte när jag är vaken nu.

Fick precis veta att min motspelare är en man. En man som antagligen är redo att jobba heltid och som inte bråkar om intervjutider. Plötsligt vill jag ännu mindre ha tjänsten. Orkar inte tävla. Vill inte tävla. Ta honom och låt mig slippa fortsatta processen. Pressen är så stor. Jag känner sån motvilja. Kuratorn säger att det är vanligt att få "tänk om" tankar, men jag känner mest att jag inte vill.

Hrkonsulten är som en iller som jagar mig. Vill ses på söndagar, kvällar och alla möjliga konstiga tider. När jag berättade om magsjukan svarade hon att då tar vi det över telefon. Hon är crazy.

Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag har tappat mitt jäklar anamma någonstans.

länge har jag förfasat mig över mammakroppen. Först övervikten och nu slappheten. Jag borde ge mig själv en utskällning! Tänk så förtvivlad jag var under de barnlösa åren, tänk vilken tur jag hade som blev gravid med ivf. Priset är lågt. Min kropp har utfört mirakel, från och med nu ska jag älska den för det.

Mitt värde sitter inte i mitt utseende och för den delen är mitt utseende helt okej. Nu ska jag sluta skämmas och istället vara stolt. Vara stolt och ta hand om min kropp kärleksfullt. Vi är bästisar, inte ovänner.

Tack kroppen för miraklet du gett mig och tack för att du hjälpte mig upp ur utbrändheten.

jag vill vara hemma med bebisen i vår och sommar. Gå på öppna förskolan, stämma lekträff med andra, gå på stan, ha hemmadagar. Gå ut i bikini och njuta av alla soldagar medan bebisen plaskar i sin pol. Gå på lekland regniga dagar eller se en film hemma. Njuta av solen, ladda batterierna. Njuta av bebisen. Ha roligt. Leva kravlöst. Bli friskare. Sommar och sol har en positiv inverkan på mig. Det har varit några tuffa år, jag vill unna mig själv det här. Få må bra och räcka till. Vara föräldraledig ovh inte sjuk. Klara av. Få ett positivt avslut på föräldraledigheten. Ladda batterierna och sedan vara taggad till tusen för att jobba i höst.

Jag har ingen lust att bli inlåst på ett kontor 9-15/17 alla vardagar. Både den här sommaren och nästa. Ingen lust att vara trevlig, representabel, serviceinriktad och ha stimulerande arbetsuppgifter. Krav, förväntningar, uppgifter på min att göra lista varje dag. Saker som inte får glömmas, problem som ska lösas och ett kontorslandskap jag inte vet ljudnivån i. Hur mycket energi kommer jag ha till Ebbe när jag kommer hem? Hur mycket av min kraft kommer jobbet ta?

Samtidigt. Känna att jag bidrar. Är med i samhället igen. Bygga upp mitt stackars sargade självförtroende. En chans att ta mig ut i jobb igen. Ett jobb som inte är min gamla arbetsplats med sin hemska arbetsmiljö.

Jag vill såklart komma ut i jobb igen, men helst i höst. Det optimala vore i höst. Få njuta och bygga upp mig själv. Njuta av mitt efterlängtade barn. Sambon är dessutom inte speciellt sugen på att vara pappaledig och hans chef kommer inte bli glad. Vi har det bra nu när sambon jobbar 75%, fin balans och ett bra liv.

Men hur många sådana här chanser får jag? Är jag dum som inte tar den? Borde jag bita ihop och se till att prova nu när möjligheten finns?

hur ska jag någonsin komma ut i jobb igen? Arbetslivet är så pressat och stressat, kräver så mycket. Hur ska jag hitta ett jobb med rimliga krav, ett jobb som på riktigt låter mig ha balans i livet. Jag saknar att jobba. Saknar så det gör ont. Att få använda hjärnan, ha kollegor och rutiner. Få vara delaktig i samhället, slippa känna mig sjuk. Men samhället snurrar för fort för mig. Tempot är för högt. Hur ska jag kunna hålla det på en armlängds avstånd? Stå emot konstiga påhittade nivåer och mål, inte dras med i hetsen att räkna pinnar. Hur ska jag kunna stå emot det på ett nytt jobb? Hur ska jag kunna gå tillbaka till mitt gamla jobb utan att gå under av arbetsmiljön?

Måste jag bita i det sura och skaffa ett okvalificerat jobb? Ett jobb där någon annan tar över när jag är sjuk och högarna inte växer. Men ändå. Har inte alla jobb maxade krav idag? Lagerarbetet kräver snabba plocktider och på ICA ska man vara villig att hoppa in i tid och otid.

Fan. Är jag helt missanpassad för samhället? Samtidigt vet jag. Det är samhället som är galet, som suger ut sina medborgare, pressar dem över gränsen. Borde jag starta eget? Skulle jag då kunna göra saker i min egen takt? Eller skulle jag bli utslagen i konkurrensen?

Jag är kompetent. Jag är smart. Högutbildad. Trevlig och social. Men jag är allergisk mot stress. Finns det en plats för mig?