Det har gått bra idag. Vi har varit på öppna förskolan och lekt. Bebisen somnade på hemvägen och sover nu skönt ute i vagnen. Jag är trött och mör. Behöver vila och vara ifred. Fokusera inför imorn. Sambon kommer hem om en och en halv timme. Imorn är han ledig och jag ska till min kurator. Antar att hela dagen kommer gå åt. Först förberedelse/oro och efteråt bearbeta vad som sagts/acceptera.

Det gick bra igår! Jag klarade mota bort all ångest, mörkret och alla problem. Sysselsatte mig och bebisen istället. Vi hälsade på hos en annan bebis och när vi kom hem blev det gröt och sen kom sambon hem. Natten gick också hyfsat. Bebisen väckte mig (trots att sambon har bebisansvar på nätterna) och det tog en stund, ett äpple, ett par kissvändor och detta eviga baklängesräknande innan jag kom till ro igen. Men jag fick mina timmar och är under omständigheterna nöjd!

Hoppas på att orka göra samma sak idag. Har planer på öppna förskolans babycafe med en kompis o hennes son. Snälla låt mig lyckas hålla fast i det positiva idag med!! Det negativa dränerar mig så snabbt. Igår kom det positiva tänket under min morgonpromenad, mitt i allt tänk på elände kom jag liksom på att jag har en ljuvlig son och en underbar sambo. Att vi har fint hus i en stad vi trivs i och en mysig katt. Att jag är lyckligt lottad på så många sätt. Att livet idag är väldigt bra, även om det tidigare varit tufft och stundvis vedervärdigt.

Ska bli skönt att träffa kuratorn imorn. Rensa bort lite till och bearbeta bort eländet. Få utrymme och möjlighet att vara här och nu i mitt underbara liv. Det finns bara en väg och den går framåt.

Ångesten slingrar sig in, droppar oförsynt på mig och försöker ta över mina tankar. På onsdag är det kuratorbesök och all skit ska upp på bordet. Jag är nervös över att det kommer bli jobbigt. Allt det jag satt på paus, i väntan på kuratortiden, börjar nu bubbla upp. Jobbiga händelser, tankar och känslor. Förstörda relationer. Oro. Sjukdom. Hopplösheten.

Gör vad jag kan för att stå emot. Fokuserar på älskade bebisen, som jag ska få tillbringa eftermiddagen med. På underbara sambon, min klippa i allt det svåra. På allt bra jag har här i livet.

Ska sysselsätta mig idag. Orkar inte tänka, känna och oroa mig. Tror inget gott kan komma av det. Lite rädd att köra slut på mig i min iver att inte känna. Så som jag gjorde före smällen i väggen. Men då höll jag också på i åratal, nu handlar det om två dagar. Dessutom tar jag tag i mina problem på onsdag, jag låser inte in dem och kör på som jag gjorde förut. De ska upp fram och bearbetas, men inte idag.

Hjälp. Hoppas det här funkar.

Snart är det dags igen. Beställa läkartid och träffa en ny fjärde läkare. Ha kontakt med försäkringskassan igen, tack och lov har jag en bra handläggare som följt mig sedan smällen i väggen för drygt två år sedan. Så är kuratorn tillbaka efter lång sjukskrivning och jag ska åter igen öppna upp och titta på de skavande pusselbitarna. Sjukgymnasten är åter från julledigheten, men henne vet jag inte om jag har kraft att träffa i den här vevan även om det skulle vara bra för mig. För samtidigt har jag en liten bebis, både jag och sambon söker nya jobb och jag har just trappat upp till 75% föräldraledig.

Det kommer antagligen bli några tuffa veckor. Men när de är över kommer jag också antagligen må bättre än innan. Nu kör vi!

Jag har gått en lång slingrig väg, stundtals i uppförsbacke, ibland i nedförsbacke och vissa gånger har jag fått klättra uppför bergsväggar och kastat mig utför stora stup. Jag har gått långt. Jag har varit modig, envis och viljefylld. Jag har gjort allt i min makt för att hålla det löfte jag gav mig själv om att ställa allt tillrätta igen. Den där dagen när jag insåg att jag hade kört mig själv in i väggen, att jag inte kunde skylla på någon annan. Ansvaret var och är mitt eget.

Ibland blir jag trött och ledsen. Idag är en sån dag. Jag har som sagt gått långt, men är ändå inte framme. Hur lång är vägen egentligen och vad är målet? När får jag leva på riktigt igen? Sådär varje dag som friska människor gör.

Alltså nu har bebisen somnat vid 19-20 flera kvällar. Vilken skillnad mot 23. Utrymme att andas, få egentid och sambotid. Helt klart bättre än att han sover mellan 8-10 på morgonen som förut!

Imorn åker sambon och sonen på äventyr över dagen och jag får tonvis med EGENTID! Underbart. Lite läskigt. Vad ska jag hitta på hela dagen?

Vaknat av bebisen flera gånger. Sambon är långsammare med nappen efter ett par öl och en whiskey till fredagsmyset. Alkohol och barn, en fråga jag inte orkar skriva om just nu. Men nu är jag trött, less och som sagt vaken. Vill sova, men så fort jag blundar tänker jag på massa saker. Snurr snurr. Viktigt och oviktigt i en salig röra. Intryck från veckan, tankar på problem, tankar på framtiden och trams. Hör bebisjoller från nedervåningen, där de lagt sig för att jag ska få sova själv sista timmarna. Önskar jag kunde strunta i sömnen, gå upp och påbörja dagen istället. Men vet att jag är beroende av sömn och vila för att orka. 75% nu. Säkert en bidragande orsak till att jag är vaken.

Precis när jag är på bristningsgränsen, då somnar han och sover två timmar. Jag sover en timme bredvid och fick sen egentid. Känner mig som en ny människa! Snart kommer sambon hem och det är fredagskväll. Jag har gjort första veckan med 75% mammaledighet (med paus för lite röda dagar) och är stolt över mig själv!