Sunda Sara

Alla inlägg under januari 2015

Av Sara - 15 januari 2015 08:38

Vill vara ifred. Själv. Ha egentid. Bebisens gnäll skär i mig och sambons prat irriterar mig fruktansvärt. Kan jag inte bara få vara?

ANNONS
Av Sara - 14 januari 2015 21:49

Det känns lite jobbigt efter kuratorsamtalet ändå. Det blev så definitivt. Jag har tagit ett beslut att göra slut med min egen pappa. Ett bra beslut. Ett nödvändigt beslut. Jag är inte osäker.

Däremot gör det ont. Ont att minnas hur det har varit. Ont att inse att det aldrig blir annorlunda. Ont att som vuxen se repriser i huvudet på händelser som skedde när jag var barn. Ett litet oskyddat barn, som min egen son.

Antar att det är ett sår som kommer läka ihop men lämna ett ärr. Ett ärr jag lär mig leva med.

ANNONS
Av Sara - 14 januari 2015 17:23

Han får ut för min frustration idag. För min nervositet, mina spänningar och för att jag är sjuk. Hittar hela tiden saker han gör fel. Försöker bita ihop och komma ihåg att jag bara letar sätt att få utlopp. Att han är det bästa som jag har (han och bebisen). Att han är min stöttepelare.

Av Sara - 14 januari 2015 15:34

Kuratorn var positiv till mitt uppbrott med pappa. Hon tycker att man är två om en relation även inom familjen/släkten. Det är inte alla som har nära relation med föräldrar och syskon, även om det såklart kan vara så också. Hon tycker dessutom att man aldrig kan skylla på barnet. Det är de vuxnas ansvar att barnet får en relation med både mamma och pappa. Nu har pappa fått en ny chans och inte tagit den. Kanske har han stängt av och valt bort, kanske har han inte förmågan att känna. Vi kommer antagligen inte få veta, men han vet vart jag och bebisen finns om han någon gång skulle välja att jobba med sig själv och inse vad han går miste om.

Det var skönt att få hennes godkännande. Vad gäller bebisen tyckte hon inte att vi behöver säga så mycket förrän han frågar själv. Då kan vi säga att vi försökt ha en relation, men inte fått så mycket tillbaka. Självklart får sonen kontakta morfar om han vill. Mammas man tyckte hon att han kunde kalla morfar Kalle. Kommer sen den riktiga morfarn in i bilden kan han också heta morfar. För barn är inte det här så komplicerat som för oss vuxna.

Däremot tyckte hon att vi tidigt kunde och ska berätta att han är provrörsbarn. Finns bra böcker för barn om det. Lyfta fram hur fantastiskt det är att vi fick hjälp och hur tråkigt vi skulle haft utan honom. Dock inte berätta om hur dåligt vi mådde innan han kom, för att undvika skuldbeläggning.


Vi pratade jobb också. Hon var positivt inställd till det jag sökt. Trodde att det är bra för mig att byta arbetsplats. (I värsta fall gå tillbaka till den gamla, som sista alternativ.) Hon trodde det var en lagom nivå att söka ett handläggarjobb. Trodde absolut att jag skulle klara halvtid och efter en tid sjuttiofem procent, men inte mer medan sonen är liten. Det kan bli trixit praktiskt dock. Hon tyckte om möjligt att jag inte skulle berätta om utbrändheten. Inte blanda in sjukintyg och jobba deltid pga det. Kanske kommer en svacka senare, men då har jag iaf inte börjat arbetet som sjuk. Hon trodde också att jag är så redo jag kan bli. Nu måste jag pröva. Våga pröva. Hon tror jag kommer klara det.

Av Sara - 14 januari 2015 14:48

Hemma igen. Tom i huvudet. Ser mina framsteg i att ha klarat av både telefon med sjukgymnast och besök hos kurator med tillhörande bilkörning.

Vet att jag kommer vända o vrida på det som sagts. Repetera allt för sambon. Men först vila. Vila, samla kraft och ladda om.

Av Sara - 14 januari 2015 09:26

Vill inte. Orkar inte. Både samtal från sjukgymnast och besök hos kuratorn. Kroppen skriker NEEEEEJ!!!

Finns så mycket roligare, kravlösa sätt att spendera dagen. Jag hatar att prata om min sjukdom. Mår egentligen bäst av att leva här och nu utifrån de begränsningar jag har. Fatta beslut och göra förändringar, för att må bättre och stå upp för mig själv. Men just att prata om utbrändheten som en sjukdom, jag hatar det. Det är så negativt, känns så hopplöst och får mig att känna mig otillräcklig. Som om samhället är normen och jag är fel för att jag inte kan leva upp till dess krav. Som om det inte är okej att leva ett lugnt liv, vila ibland och vara sjukskriven 25%.

Av Sara - 14 januari 2015 05:26

Javisst jag har svårt att somna om nu igen. Träffade en vän igår och det slog mig att jag inte är så fäst vid mina gamla nära vänner längre. Jag är förändrad efter utbrändheten. Förr var jag alltid den de kunde ringa när som helst med sina problem, den som alltid frågade hur de mådde-på riktigt, den som alla anförtrodde sig åt. Själv anförtrodde jag mig inte alls. Det var en envägskommunikation jag inte är stolt över, men jag visste inte bättre. I vilket fall är det så mycket lättare med nya vänner. Där kan jag vara den nya Sara direkt. Har redan prövat dem genom att berätta om utbrändheten och vara öppen, ställa in besök för att jag är utmattningstrött osv. Jag förstår att det är jag själv som inte öppnat upp, men någonstans är jag också besviken över att de inte funnits där mer genom barnlösheten och utbrändheten. Varit större stöd. Visat mer förståelse. En av dem blev besviken när jag inte orkade höra hennes gravidbekymmer och finnas där för henne när hon var gravid och jag var alldeles trasig i själen efter vårt första misslyckade IVF-försök. Vår vänskap har aldrig riktigt repat sig.

Så jag känner att jag inte får tillbaka min investerade tid och mitt eviga stöd. Det funkade bara åt ett håll, när jag fanns där för dem. Arbetskollegor och nya mammavänner har funnits där mer.

Det känns lite sorgligt, men jag tror att jag kommer lämna de flesta gamla vänner bakom mig och göra plats för nya. Säkert kommer vi träffas då och då, men jag kommer aldrig igen ta min egen energi och ge till dem. Jag kommer inte ställa upp, finnas där som trygghet i vått och torrt och lyssna på deras problem.

Av Sara - 13 januari 2015 19:24

Ska ringa mig imorn för att stämma av. Ska tacka nej till BK övningar just nu och be att få höra av mig när jag vill ha hjälp med det eller att komma igång med vanlig träning. Däremot ska jag fråga om läkare. Om hon vet vilken jag får. Om hon kan lägga in några ord om att jag behöver 25% sjukskrivning ett tag till. Berätta att fkassan redan är med på tåget.

Efter lunch ska jag till kuratorn. Ska ta upp jobbsökande och jobbtankar i övrigt. Praktiska frågor. Finns tid över behöver uppbrottet med pappa dissikeras, behöver känna att det var rätt beslut. Landa i det. Sen behöver jag bearbeta förlossningen och första tiden med sonen, om jag någonsin ska våga försöka få ett syskon till sonen. Hade varit skönt att ventilera min och mammas relation, men det känns inte akut. Min rädsla för döden. Hur långt nere jag var psykiskt under svackan, att jag inte ville leva längre. Att jag blir rädd för det i efterhand. Och såklart balans. Hur lever jag balanserat? Är det okej att sambon tar alla nätter med sonen? Kan man verkligen få prioritera promenad varje dag osv.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19
20 21 22 23
24
25
26 27 28 29 30 31
<<< Januari 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se