trött, less och slut. För mycket intryck och socialt. För mycket representation av mig själv. För många gamla värderingar och åsikter. För lite ork för att värja mig. Vill vara ifred, själv, i vila. Strunta i allt och alla och få återhämta mig. Bara vara kravlöst. Hemma hos mina föräldrar blir det ofta såhär. Det gör mig ledsen. Hemmet är inte trygghet och avlastning, utan passa in och göra rätt. Perfektionkraven och kritiken. Det sitter i ryggmärgen, svår att ruska av sig även om mamma flera gånger sagt att hon ändrat sig. Det är som om jag inte tror på de nya orden. De gamla har sagts så många gånger fler. Jag mår inte bra i min hembygd och har kanske aldrig gjort. Jag älskar min nya stad och är så glad att jag hittade mitt hem där. Huset, sambon, sonen och vårt liv. Skogen, nya lugna vänner och lagom av allt. Förlåtande, här och nu, kravlösheten och möjligheten att bestämma själv. Leva ett liv jag vill och som tillåter balans. Få må bra. Kanske borde jag sluta åka hem. Såsom jag omedvetet gjorde när jag började plugga. Jag var aldrig hemma och först nu förstår jag varför. Vad ska jag hem och göra? Bättre familjen kommer till mig och hälsar på. Min Borg, mina regler.