igår var bebisen otröstlig när mormor skulle natta, men blev lugn direkt jag tog över. Vid tolv inatt vaknade jag igen av samma gråt och möttes av mormors ihärdiga försök att lugna. När jag tog över blev han lugn. Sen gav vi upp försöket och bebisen fick sova hos mig. Hur trött jag än är, blev priset för avlastningen för högt för sonen. Älskade unge. Det är ett privilegie att vara favorit. Att få vara den som gör dig trygg. Och natten har faktiskt gått bra. Bebisen har snurrat runt och försäkrat sig om att jag är kvar i tid och otid, men vi har båda somnat om igen. Stor skillnad mot när jag ligger vaken i timmar. Det har faktiskt varit mysigt med hans närhetstörstande, även om det skär i hjärtat av orsaken. Lilla älskade unge jag kommer aldrig överge dig, barnvakt är bara tillfälligt för att jag ska bli en gladare och helare mamma.