Det är något speciellt med kaffe i vårsolen. Det liksom läker en trött kropp och orolig själ utifrån och in. Som jag har saknat solen. Vår och sommar och för all del tidig höst passar mig. Jag har svårt för vinterns korta dagar och det kompakta mörkret. Jag behöver ljus. Jag behöver sol. I vår och sommar ska jag vara mammaledig, så jäkla underbart. Fokusera på mig och sonen, njuta så mycket det bara går. Ta tillvara på både sol och regn. Uppskatta naturen och friheten.

En liten längtan börjar komma. Längtan efter att prestera igen. Prestera på mina villkor. Prestera något kul, givande och stimulerande. Jag vill inte ta ett okvalificerat jobb, det kommer kännas som att jag gett upp och är ett offer. Jag vill inte heller fortsätta med juridiken, som om ingenting hänt. I den miljön kommer jag känna mig otillräcklig och svag. Jag behöver göra något nytt. Utmanade, roligt, stimulerande och såklart inkomstbringande. Jag ska sluta vara så rädd för att misslyckas, jag ska våga prova nytt. Våga ändra mig. Våga utvecklas. Våga byta spår och sen byta igen. Jag behöver inte veta vad jag ska göra resten av livet, jag behöver bara ta reda på vad jag vill göra i höst. Vad jag vill prova på i höst.

En sak till. Jag ska sluta hasa runt osminkad i mjukisbyxor. Vissa dagar, absolut. Men inte alla. Bara för att mitt värde inte sitter i mitt utseende kan det vara trevligt att vara snygg ibland.

Tror att drivkraften hela mitt liv varit att vara duktig. Få uppskattning för det. Duktig i skola/jobb = uppskattning av mamma. Snygg och perfekt = uppskattning av killar. Nu när jag insett att jag duger som jag är behöver jag en ny drivkraft. Sedan smällen i väggen har jag velat bli frisk och må bra. Skräcken för ångestattacker har varit en bra drivkraft. Längtan efter barn var en bra drivkraft för att ta hand om mig själv. Men nu. Nu har jag allt. Jag är någorlunda frisk efter utbrändheten. Jag har fått mitt längtansbarn. Jag duger som jag är. Vad ska driva mig framåt nu? Lust?