Kunde inte motstå. Ville inte vila och ta det lugnt. Bjöd in en liten familj på besök till oss. Har länge velat bjuda in dem. Har fått ställa in förut. Har hängt i luften ett tag. Ville få det gjort. Ville orka för sambons skull. Ville egentligen själv, men tappade bort det längs med vägen för flera veckor sedan. Rädd för betalningen. Rädd för att kastas in i mörker av trötthet. Rädd att återigen dippa i energinivå. Varför är det så svårt att leva balanserat? Vila och aktivitet. Socialt och egentid. Träning och återhämtning. Faller det sig naturligt för folk som inte varit utbrända?

Har svårt att gå ner i viloläge. Vill mer. Vill så mycket. Vill allt. Leva, utforska och ha roligt. Vill inte tillbaka till pausläget.

Summerar veckan som gått. I måndags var sambon hemma från jobbet pga min trötthet, tisdagen klarade jag men blev trött, sen var det två lugna lediga dagar och på fredagen fick jag barnvakt av mormor. Där någonstans började energin bli i balans. Gårdagen var kul med besök av ny vän och bebis. Det är just det. Det är så kul att må bra och vara social. Men det tar också energi, speciellt innan man känner varandra. På många sätt är det investering. När jag väl känner några mammor o bebisar blir föräldraledigheten roligare. I vilket fall. Jag har varit i obalans i veckan. Borde ta tillfället i akt och vila. Fylla på. Inte köra på. Men tråkigt är det...

Idag har jag och bebisen haft besök av en annan mamma och hennes lilla tjej. Jag har varit nervös innan. Det är trots allt en stor grej att jag är så frisk att jag kan bjuda hem nya bekantskaper och det krävs mod för att bryta de gamla vanorna med perfekt städat hem och nybakat fika. Att duga ändå. Till och med osminkad. Att få nya vänner ändå. Att det aldrig varit ytan mina vänner fastnat för- utan MIG. Jag. Med mina egenskaper, brister och fördelar. Min personlighet.

Allt är så enkelt med barn. Så många samtalsämnen och så mycket gemensamt i mammaskapet.

Det är roligt att leva. Nu kommer utmaningen att inte bara köra på med allt kul utan att se till att vila också. Återhämta mig. Hålla energin i balans. Inte få för låga nivåer i energiglaset.

Jag har hittat ett intressant jobb. Kvalificerat och inom min utbildning, men mycket enklare än mitt förra jobb. Några kliv ner på karriärstegen, men på ett företag där det finns utrymme att avancera. Om jag vill det. Senare. Ett företag med bra arbetsmiljö, vad det verkar. Bra förmåner och antagligen samma lönenivå som jag har på mitt gamla jobb. Det är frestande. Vågar jag? Är jag tillräckligt frisk? Vad ska jag säga om utbrändheten? Hur många procent vill jag jobba? Tänk om jag inte klarar det?

Jag vet att jag måste byta jobb för att bli frisk, men vet inte om tiden är kommen än.

Det är så rörigt här hemma och jag behöver vila. Gör ändå ryck och röjer upp i något rum, bränner den lilla energi jag egentligen behöver spara. Bara för att komma ut till nästa rum och se röran där. Det jag gör känns som droppar i havet. Och min energi är extremt begränsad. Irritationen över att sambon är så långsam och oföretagsam. Irritation över att han inte kan göra ett tokryck och bara fixa allt. Hade jag inte varit sjuk hade jag enkelt röjt upp och städat av hela huset idag. Men så blev jag kanske sjuk just för att jag alltid överpresterat och kört på. Fan. Jag kan inte kräva att han ska bete sig som jag gjorde förr. Vi har dessutom en bebis som kräver en hel del uppmärksamhet. Men jag känner sån vanmakt.

Äntligen är både jul och nyår över. Det betyder att det blir vardag igen. Jag älskar vardag! Kraven och förväntningarna är rimligare då och jag räcker till på ett helt annat sätt. Slipper känna mig begränsad och sjuk. Tillåts att vara Sara i min egen takt och på mina egna villkor. Dessutom slipper jag (förhoppningsvis) allt familjegrubbel som kommer över mig i juletider.

Nu är det 75% som gäller. Nervös och lite orolig, men tror det ska funka! Går det så går det. Går det inte så går det inte. Det är som det är och inget jag kan påverka. Eller jo, lite kan jag påverka genom att ta hand om mig själv och begränsa annat de första veckorna. Nu kör vi! Heja mig!

Sambon flänger runt. Suckar. Stressar. Irriterad. Letar. Klä på bebis. Få ner bebis i åkpåse. Hitta egna vantar. Leta bebismössa. Suckande gå in med skor för att hämta regnskyddet. Jag stålsätter mig och tittar bara på. Känner stressen dunka i bröstet. Någon annans stress.

Instinkten är att hjälpa till. Styra upp. Leta reda på. Ta över. Hela min barndom har jag sett mamma stressa och i givakt slutit upp för att hjälpa till. Fått bekräftelse på hur duktig jag är. Blivit extremt lyhörd för andras stress. De gånger jag missade signalerna blev mamma sur, tyst och frös ut mig. Sen fick jag höra att jag borde hjälpa till och förstå när hon behöver mig.

Det är inte hennes fel. Hon älskar mig oändligt. Hon visste bara inte bättre. Likväl är det ett mönster jag behöver göra upp med. Sambon stånkar, suckar och stressar rätt ofta. Tidsoptimist som han är. Skillnaden är att så fort han är klar är han glad igen och allt är bra. Han är inte sur på mig. Suckarna är inte till för mig. De är för honom själv. Han är en sån som gör mycket väsen av det han gör. Oproportionerligt kan tyckas ibland. Men det är en annan historia. Viktiga är att jag står emot impulsen. Att jag vaktar min energi. Jag är trött och behöver vila. Jag måste inte hjälpa till jämt.

Tittar i mitt första album. Pappa och jag myser, leker och äter mat för första gången. En gång för längesen hade jag en närvarande pappa.

Ser foton på mig själv på 2årsdagen, oskyldigt lycklig över tårta och paket. Efter kalasen separerade mina föräldrar och jag miste min pappa. Han missade min uppväxt och vi har idag ingen kontakt.

Jag vill plocka upp barnet på bilden och trösta. Ta hand om. Inser att även om pappa försvann så fanns det människor som plockade upp mig. Mamma och mormor. Under alla år jag har sökt med blicken efter han som var frånvarande, när jag hela tiden hade andra som var närvarande. Andra som bekräftade hur värdefull jag var. Önskar jag hade valt att titta åt det hållet istället, men bättre sent än aldrig.

Öppnar även sonens album och blir så lycklig över min och pappans kärlek till varandra. Lycka över att min son har två engagerade föräldrar, oavsett hur saker och ting utvecklas mellan oss. Älskade lilla familj. Ni gör mig hel igen. Ni läker mig.