Det helade mig att göra slut med pappa. Det var skönt att få sätta ner foten och stå upp för mig själv. Det känns som att jag bekräftade för mig själv att jag är viktig och värdefull. Det är inte okej att behandla mig på annat sätt. Jag är för bra för det. Min son också. Om pappa någonsin förändras är han välkommen, om inte så vill jag inte ha med honom att göra. Jag känner mig stark och trygg i mitt beslut.

Tankarna far runt i huvudet redan innan jag förstår att jag är vaken. Trött, vill sova, men tankarna rusar runt.

Bebisen är hostig, tänk om han får svårt att andas. Tänk om min sambo inte hör, tänk om han kvävs. Mitt efterlängtade IVFbarn, kanske är det för bra för att vara sant att du finns här hos oss. Känns som ett vågspel att sova med proppar. Förstår att det är överdrivet nu när jag gått upp och vaknat till på riktigt.

Mamma fyller år imorn. Har skickat ett känslofyllt kort till henne med kärleksförklaring. Vet inte om hon kommer tycka det är löjligt. Hon är kräsen min mamma. Har höga krav och orimliga ideer. Ja på mig vill säga. Resten i familjen kommer undan billigt och enkelt. Kan inte låta bli att jämföra med sambons mamma som lovordade julklapparna från oss. Sambons mamma som är så tacksam och uppskattande för minsta lilla. Kraven känns obefintliga och allt som presteras är en rolig bonus.

Ändå. Så är jag nervös över att ha bjudit in svärföräldrarna som barnvakt. Kommer jag klara släppa kontrollen. Kommer de klara ta hand om mitt efterlängtade barn? Det käraste jag har. Önskar jag hade kraft och ork att ta hand om honom själv, vara med honom jämt. Jag älskar honom så det gör ont. Är rädd att något ska hända honom.

Kontrollbehovet som spökar? Har svårt att slappna av när sambon har sonen. Får han mat, rätt mat, sömn på rätt tider, kommer utomhus varje dag, osv. Rutiner. Så viktigt för mig, men inte för sambon. Jag kämpar och kontrollerar, har koll och blir trött. Styr dem båda.

Han ser det enklare, mycket enklare. Bebisen säger till om han är hungrig. Punkt. Orkar han inte gå ut med bebisen så gör han det inte. Tar han med bebisen någonstans så hoppar de ofta över en sömnlur. Han kan vara hemma hela lediga dagen utan att stimulera bebisen genom besök/träffa andra barn. Kan vara inomhus hela dagen till och med.

Vad är mitt kontrollbehov? Vad är hans lathet? Vad är rimligt? Någon annan mamma där ute som kämpar med samma sak?

Tack lilla vän för att du sover eftermiddag. När jag är trött räknar jag ner och biter ihop i väntan på denna lilla paus. Det gör så stor skillnad att få lägga sig ner och sova eller vila en stund. Brukar släppa allt annat, inte plocka tvätt eller fixa disk eller annat trams. Vila och ladda energi tills vi ska leka igen. Det är något utbrändheten lärt mig, något jag inte hade gjort annars.

Lämnade gnällig bebis och trött sambo. Promenerade i skogen i en och en halv timme. Lät tankarna mala, virvla från det ena till det andra. Andades in frisk luft, njöt av naturen och växlade tempot efter humör. Så välgörande. Kom hem till tyst hus. Mer egentid. Gjort BK, stretchat och knipövningar. Kelat med katten. Nu blir det en kopp kaffe och sen tror jag familjen snart är hemma igen.

Jag är faktiskt sjukskriven på morgonen och sambon är föräldraledig. Det är meningen att jag ska rehabilitera och samla energi. Det blir snabbt ringar på vattnet. Får jag utrymme att ta hand om mig själv, så laddas min energi och jag orkar ta hand om bebisen. När jag räcker till som mamma ger det mig livskraft, som jag kan lägga på sambon. God spiral som alltid startar med sund egoism. Jag måste våga släppa kontrollen, be om hjälp och ge mig själv utrymme.

Vill vara ifred. Själv. Ha egentid. Bebisens gnäll skär i mig och sambons prat irriterar mig fruktansvärt. Kan jag inte bara få vara?

Det känns lite jobbigt efter kuratorsamtalet ändå. Det blev så definitivt. Jag har tagit ett beslut att göra slut med min egen pappa. Ett bra beslut. Ett nödvändigt beslut. Jag är inte osäker.

Däremot gör det ont. Ont att minnas hur det har varit. Ont att inse att det aldrig blir annorlunda. Ont att som vuxen se repriser i huvudet på händelser som skedde när jag var barn. Ett litet oskyddat barn, som min egen son.

Antar att det är ett sår som kommer läka ihop men lämna ett ärr. Ett ärr jag lär mig leva med.

Han får ut för min frustration idag. För min nervositet, mina spänningar och för att jag är sjuk. Hittar hela tiden saker han gör fel. Försöker bita ihop och komma ihåg att jag bara letar sätt att få utlopp. Att han är det bästa som jag har (han och bebisen). Att han är min stöttepelare.