Sunda Sara

Senaste inläggen

Av Sara - 3 februari 2015 11:48

Jag tror att jag alltid haft ett stressat beteende. Ni vet, skyndat fast det egentligen inte behövts. Jag är en sån som skulle småspringa till tunnelbanan för att komma med ett tåg, när jag ändå bara ska hem och göra ingenting. En sån som inte kan gå från ett rum till ett annat utan att plocka med något som ändå ska dit. En sån som jonglerar med matlagning och disk samtidigt. En sån som effektiviserar allt. Även när det inte behövs. Medan jag väntar på kallvatten i kranen ställer jag in något i kylen. Sätter tidspress på mig själv.

Idag ska vi på lekträff. Bussen går om två timmar. Bebis sover och jag stresspackar skötväskan. Varför? Jag har två timmar på mig och det är en lekträff, dvs ingen räknar med att vi kommer prick utsatt tid. Det är stressen som gör mig trött. Inte själva lekträffen. Jag måste sluta stressa. Andas. Ta det lugnt. Acceptera lite röra runt mig.

ANNONS
Av Sara - 3 februari 2015 11:10

I helgen ska sambon och sonen åka till svärföräldrarna över dagen och nästa helg ska vi på spa. Ser fram emot både egentid och sambotid. Tid att ladda energi, tid att bara vara, utrymme att bearbeta om det behövs och kanske till och med tid för shopping åt mig själv. Tid. Inte en vardag som rullar i rasande tempo där jag inte hinner hämta andan och inte känna efter. Där roliga saker läggs på hög och skjuts på framtiden. Tid att slösa på mig själv. Slösa i positiv bemärkelse.

Idag är jag lite mör, lite trött och lite ledsen. Läkarbesöket tar energi före, under och efter. Ett inställt kuratorbesök tar också energi. Röra upp det jobbiga, punkta upp saker jag behöver reda ut och ladda. För att sen bli ståendes med mina uppvirvlade tankar själv.

Har bokat in en lekträff idag. Den jag ställde in i fredags. Kanske borde jag ställa in igen. Bli hemma och vila. Men så var det ju det där med att ställa in. Hatar det. Men jag hatar också att köra slut på mig själv, hatar att behöva be sambon bli hemma från jobbet osv. Om jag ställer in idag blir det tredje gången. What to do?

ANNONS
Av Sara - 2 februari 2015 16:31

För det första, jag har kört bil själv fram och tillbaka till vårdcentralen, suttit i ett överfullt väntrum och träffat läkaren utan sambons närvaro. Det är gigantiska framsteg mot när jag var som sjukast! Hejaheja!

För det andra är det tur att jag är så mycket bättre, med tanke på hur illa utbrända behandlas. Fullt väntrum med radio på, försenad läkare som hade läst min journal förra veckan men inte kom ihåg vad det stod, läkare som förvånat frågade "du har inga mediciner?" och som bara gjorde som jag ville utan att ha synpunkter/ge råd eller delta i min behandling.

Med det sagt, så fick jag förlängd sjukskrivning på 25% i två månader! Hurra! Vilken vinstlott! Då kan jag rehaba i lugn och ro utan press. Då kan jag släppa läkaroron ett tag. I april kommer våren och kanske klarar jag då 100%? Kanske har jag eller sambon fått nytt jobb? Spännande.

Av Sara - 2 februari 2015 09:07

Idag är dagen. Dags att träffa läkare nr 4. Jag är evinnerligt trött på att dra hela historien igen. Upprepa smärtor och sorg jag försöker lägga bakom mig. Men mest trött är jag på att vara orolig över hur mycket läkaren kan om utbrändhet. Kunskapen har hittills varit mycket begränsad. Jag är trött på att beslutet ligger i händerna på någon som inte är insatt. Denna ständiga oro som följt mig genom hela sjukskrivningen. Låg vaken inatt, fast jag vet att det kommer gå bra. Gå bra på så sätt att det underlättar om jag får en sjukskrivning men att vi klarar oss utan. Sambon går ner i tid oavsett och vi får ta smällen ekonomiskt i så fall. Men ändå. Det är så utlämnande att berätta det mörkaste och det jag skäms så mycket för till en främmande läkare med nollställd stressad min. Endera har de ingen empati eller så gör arbetsbelastningen att de inte har utrymme att plocka fram den.

Men, djupt andetag. Bit ihop. Gå dit och säg det jag behöver säga. Sen är det över för den här gången.

Av Sara - 1 februari 2015 11:50

Varför är det så svårt? Varför får jag återigen sota för att jag gjort för mycket? Hur kan det bli såhär fastän jag tänker till, känner efter och planerar som en dåre. Begränsar och säger nej och ställer in.

Av Sara - 31 januari 2015 11:33

Det är obekvämt att ställa in, säga nej och tillgodose sina egna behov. Obekvämt och inte alltid så accepterat. Vissa är bättre på att ta det än andra. Vissa blir besvikna på mig när jag inte orkar, andra rycker på axlarna och säger "vi tar det en annan gång". Det svåra är att stå emot, att säga nej fast någon blir besviken. Inse att de har orimliga krav eller förväntningar på mig. Inse att jag är viktig och att jag har rätt att må bra. Andra har inte rätt att må bra på min bekostnad. Förutom bebisen då kanske!

Av Sara - 31 januari 2015 10:20

Trött. Less. Deppig. Jag hatar att känna mig sjuk. Hatar att sambon fick ställa in grabbkvällen igår och jobbet idag. Hatar att se diskberget växa och tvätten vara klar i maskinen. Hatar att det är så svårt att hitta balans. Tänk att jag klättrade på väggarna förra helgen och gjorde INGENTING. Sen planerade jag in massor i veckan. Nu får jag ställa in och stanna upp. Gas, broms och gas. Jag är som en övningskörare för körkortet som får motorstopp hela tiden. Hur svårt ska det vara att göra lagom? Jävligt svårt.

Sen ska jag träffa en ny läkare på måndag och min kurator på onsdag. Två saker som också drar energi. Blä. Hatar att prata om det sjuka, fokusera på det dåliga. Rabbla upp all skit för en oempatisk och oinsatt läkare. Blotta mitt innersta utan mer än en trött suck till svar. Sen vända och vrida på det förflutna och annan skit, gräva där det gör som ondast och inte i förväg veta hur smärtsamt det blir.

Nej, idag är ingen bra dag.

Av Sara - 30 januari 2015 09:12

Idag har vi planerat att hälsa på hos en annan bebis. Men jag är trött. Vet inte om jag ska ställa in? Igår pushade jag mig, vi hade trevligt och allt gick bra. Vad händer om jag gör det igen? Kommer snart ett nytt återfall då?

Och om jag ställer in, hur blir det att trött ta hand om bebis själv. Uttråkad bebis. Hela dagen. Sambon ska ut ikväll. Kanske är det det som spökar. Jag brukar bli trött och orolig av den extra belastningen det innebär när han är borta. Dessutom jobbar han förmiddag imorrn med. Åhhhh, jag blir galen av allt kännande, analyserande och planerande.

Egentligen handlar det om att jag hatar ställa in. Egentligen är lösningen enkel. Stanna hemma, ta det så lugnt det går med bebisen och sov när han sover. Är jag trött och helt slut i eftermiddag får sambon stanna hemma ikväll. Det är dags att bromsa nu. Inte gasa mig genom det här. Lyssna på kroppen. Lyssna på magkänslan och intuitionen. Vad gör det om jag skulle vila för tidigt eller för mycket? Efter utbrändheten vet jag väl bättre än att balansera på andra sidan. Hellre för mycket energi än slutkörd.

Gilla läget. Det finns dem som har det värre. En dag är jag frisk.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se