Ett tag nu har jag/vi hamnat på efterkälken. Jobbintervju, magsjuka, långresa. Det blev lite mycket och jag hade fullt sjå med att hinna / orka med det allra nödvändigaste.

Igår kom dagen vi väntat på. Sol. Frisk familj. Ledig dag ihop. Det har tvättats, städats, skrivits matsedel, suttit i solen, promenerat, badat bebis, lagat mat, promenera igen och handlats. Vi börjar komma ikapp. Tankar om framtid maler. Utbildning? Jobb? Vad vill jag egentligen?

Idag jobbar sambon em. Jag är trött och ska försöka rehaba på morgonen. Sen är det jag och sonen. Eftersom jag är trött borde vi ta det lugnt, men jag är inte så säker på att min lilla grabb vill det. Kanske behöver det bli någon liten utflykt.

igår var bebisen otröstlig när mormor skulle natta, men blev lugn direkt jag tog över. Vid tolv inatt vaknade jag igen av samma gråt och möttes av mormors ihärdiga försök att lugna. När jag tog över blev han lugn. Sen gav vi upp försöket och bebisen fick sova hos mig. Hur trött jag än är, blev priset för avlastningen för högt för sonen. Älskade unge. Det är ett privilegie att vara favorit. Att få vara den som gör dig trygg. Och natten har faktiskt gått bra. Bebisen har snurrat runt och försäkrat sig om att jag är kvar i tid och otid, men vi har båda somnat om igen. Stor skillnad mot när jag ligger vaken i timmar. Det har faktiskt varit mysigt med hans närhetstörstande, även om det skär i hjärtat av orsaken. Lilla älskade unge jag kommer aldrig överge dig, barnvakt är bara tillfälligt för att jag ska bli en gladare och helare mamma.

Har åkt hem till mamma och hennes man. Är trött. På bristningsgränsen. Behöver avlastning med min älskade vilda son. Sambon är fortfarande magsjuk i hemstaden.

Har kört bil flera timmar själv. Förstå gången på år. Första gången sen utbrändheten. Stort framsteg. Dessutom i trött skick. Jag skulle ljuga om jag sa att det gick lätt. Men det gick.

Det är dock ett risktagande att träffa mamma i trött skick. Vår relation är komplicerad. Jag måste hela tiden påminna mig om att hon älskar mig. Att hon älskar mitt barn. Att hon tycker om när vi kommer hem. Att vi inte bara är i vägen. Att vi inte är ivägen för hennes planer. Att vi inte rör till. Att vi gör tillräckligt. Att det är okej att jag är sjuk och vilar. Att vi inte är hemma för att hjälpa till.

Älskade mamma som är så svår att nå känslomässigt. Älskade mamma som sårar mig och säger plumpa saker när jag öppnar upp. Älskade mamma som miste sin pappa redan som barn och som ägnat sitt liv åt att ta hand om mormors känslor. Älskade mamma som omedvetet lurade in mig i perfektionism och prestationshets. Som gjorde mig till en duktig flicka. Som varit mitt livs största kritiker. Som uppfostrat mig så strängt att jag inte fick sova i hennes säng när jag var panikslagen av mörkrädsla. Som älskar mig och mina syskon. Som skulle gå genom eld för mig och min son.

Ibland blir jag bitter. Bitter över att ha två känslomässigt handikappade föräldrar. Bitter över att de aldrig sa att de älskade mig under uppväxten. Att de aldrig sa att jag duger som jag är. Men bitterhet leder mig ingenstans. Min mamma älskar mig och nu behöver jag henne. Jag behöver barnvakt. Jag behöver vila, sova, läsa, promenera och äta. Jag behöver ladda batterierna. Jag behöver henne och hon finns här. Kanske räcker det.

länge har jag förfasat mig över mammakroppen. Först övervikten och nu slappheten. Jag borde ge mig själv en utskällning! Tänk så förtvivlad jag var under de barnlösa åren, tänk vilken tur jag hade som blev gravid med ivf. Priset är lågt. Min kropp har utfört mirakel, från och med nu ska jag älska den för det.

Mitt värde sitter inte i mitt utseende och för den delen är mitt utseende helt okej. Nu ska jag sluta skämmas och istället vara stolt. Vara stolt och ta hand om min kropp kärleksfullt. Vi är bästisar, inte ovänner.

Tack kroppen för miraklet du gett mig och tack för att du hjälpte mig upp ur utbrändheten.

jag vill vara hemma med bebisen i vår och sommar. Gå på öppna förskolan, stämma lekträff med andra, gå på stan, ha hemmadagar. Gå ut i bikini och njuta av alla soldagar medan bebisen plaskar i sin pol. Gå på lekland regniga dagar eller se en film hemma. Njuta av solen, ladda batterierna. Njuta av bebisen. Ha roligt. Leva kravlöst. Bli friskare. Sommar och sol har en positiv inverkan på mig. Det har varit några tuffa år, jag vill unna mig själv det här. Få må bra och räcka till. Vara föräldraledig ovh inte sjuk. Klara av. Få ett positivt avslut på föräldraledigheten. Ladda batterierna och sedan vara taggad till tusen för att jobba i höst.

Jag har ingen lust att bli inlåst på ett kontor 9-15/17 alla vardagar. Både den här sommaren och nästa. Ingen lust att vara trevlig, representabel, serviceinriktad och ha stimulerande arbetsuppgifter. Krav, förväntningar, uppgifter på min att göra lista varje dag. Saker som inte får glömmas, problem som ska lösas och ett kontorslandskap jag inte vet ljudnivån i. Hur mycket energi kommer jag ha till Ebbe när jag kommer hem? Hur mycket av min kraft kommer jobbet ta?

Samtidigt. Känna att jag bidrar. Är med i samhället igen. Bygga upp mitt stackars sargade självförtroende. En chans att ta mig ut i jobb igen. Ett jobb som inte är min gamla arbetsplats med sin hemska arbetsmiljö.

Jag vill såklart komma ut i jobb igen, men helst i höst. Det optimala vore i höst. Få njuta och bygga upp mig själv. Njuta av mitt efterlängtade barn. Sambon är dessutom inte speciellt sugen på att vara pappaledig och hans chef kommer inte bli glad. Vi har det bra nu när sambon jobbar 75%, fin balans och ett bra liv.

Men hur många sådana här chanser får jag? Är jag dum som inte tar den? Borde jag bita ihop och se till att prova nu när möjligheten finns?

solen har skinit ute idag och himlen varit blå. Jag och bebisen har suttit i tv-soffan, lekt lite lite med klossar, bytt hundra blöjor och vilat på sängen. Isolerade, utan tidsuppfattning och utan dagsljus. Mina tankar har gått till det sökta jobbet, när tillfälle funnits. Allt känns overkligt och som i en dimma. Skulle vara trevligt att vakna snart.

Jag orkar inte vara glad och positiv hela tiden. Mammor blir faktiskt också trötta.

Jag. Jag. Jag. Bitar av mig själv börjar pluppa upp och pocka på uppmärksamhet. Allt det där jag var innan mammaidentiteten tog över. Nu när skrutten är 9 månader börjar längtan komma. Längtan efter att träna, köpa kläder, gå ut och dansa, vara social utan bebisen. Normalt antar jag.