Jag har gått vidare i anställningsprocessen! Nu är det jag och två till kvar, som ska göra tester. Tester som kollar de kognitiva förmågorna, alltså det som slås ut vid utbrändhet. Jag vet att jag är smart, men jag vet inte om hjärnan låter mig nå kunskapen. Speciellt inte under tidspress. Det är under tidspress som utbrändheten fortfarande spökar ibland och låser hjärnan. Men jag klarar mycket nu och blir hela tiden mer stresstålig.

Jag har lovat mig själv att ställa allt till rätta. Det viktigaste löftet jag någonsin gett. I det ingår att byta arbetsplats. Det här är ett bra alternativ som känns rätt i magen. Jag är skyldig mig själv att anta utmaningen och göra testerna. Också skyldig mig själv att optimera runt dem, dvs få utrymme att repetera och sen få göra testet ifred. I tyst hus.

Men med det sagt! Det som är viktygt i livet finns kvar ändå. Kärlek, familj, vänner och natur. Jag är värdefull och viktig precis som jag är. Mitt värde hänger inte på det här testet eller det här jobbet. Och det kommer fler chanser. Alltid blir det en erfarenhet rikare och möjlighet till bättre testresultat en annan gång.

vad kan jag egentligen? Ljög jag på intervjun eller är jag faktiskt sådär bra? Jag vet inte. Före utbrändheten kunde jag allt. Sen kunde jag ingenting. Inte laga mat, inte köra bil och vissa dagar inte ens duscha. Mycket har hänt sen dess. Men hur mycket? Mitt cv ser flådigt ut, oj vad jag presterat. Förut, innan. Borde jag berätta om utbrändheten? Skulle de anställa mig då? Antagligen inte. Blir det konstigt om det kommer fram bakvägen? Å andra sidan. Kanske kommer det gå. Kanske håller mina vingar. Ny arbetsplats, nya kollegor, nytt rättsområde, deltid, ett steg ner på karriärstegen och en arbetsgivare välvillig till föräldrar. Magkänslan säger att det här är rätt för mig. Det kommer gå på det här stället. Hoppas nu bara jag går vidare i processen!

Det kändes bra idag! Jag tycker jag fick fram vem jag är och vad jag kan. Stället verkade också passa mig. Kändes mycket bättre än förra intervjun jag var på. Mindre krävande. Mer lagom. Mer utrymme för balans i livet. Jobba deltid pga bebisen var okej, det var flextid, verkade vara glada jordnära och trevliga kollegor. Avslappnat ställe där service och lösningsinriktat uppskattas. Mestadels nöjda kunder.

Jag ska skicka in två referenser. Nästa steg i processen var dock tester av flera slag och först därefter referensringning. Så nu hoppas jag på att jag går vidare till testerna!

Jag sa inget om utbrändheten. Tänker be mina referenspersoner att också hålla tyst om det. Eller ja, bara säga om de får frågan rakt ut. Dock har jag en bekant som jobbar på stället, så behöver nog prata med henne och be henne att inte berätta om det...

om två timmar är jag på jobbintervju. Börjar bli nervös även om jag behåller perspektivet. Håll en tumme eller två du som läser! Det vore underbart med en ny arbetsplats, en nystart och ett balanserat liv.

Imorrn gäller det! Anställningsintervju på ett nytt jobb. En möjlighet att få börja om någonannanstans. Göra om, göra rätt. Balansera och förhoppningsvis prestera lagom. Inte bli sjukskriven igen. Samtidigt. Det kanske inte alls känns rätt imorrn, då är det så. Det kommer fler jobb. Men balansen är fin mellan rädsla och intuition såhär efter en utbrändhet. Jag ska vara närvarande, lyhörd på magkänslan och sen gå hem för att summera. Vi ska träffas för att se om de vill anställa mig, men också för att se inöva vill arbeta hos dem.

Och det som är viktigt på riktigt är min familj, vårt hus, katten, vänner, kärlek och naturen. Fritiden. Klickar vi inte, jag gör en dålig intervju, de väljer någon annan eller jag tackar nej. Så är det inte hela världen. Det kommer fler jobb. Det som är viktigt på riktigt här i livet har jag redan. Och prestationer avgör inte vem jag är eller mitt värde som människa. Det är okej att misslyckas. Okej och normalt. Inget jag själv eller mina nära ändrar sin bild av mig av.

Med det sagt. Nu jäklar ska det förberedas och nu jäklar ska jag sälja in mig själv och fixa mig ett nytt jobb!! Målbild: att få säga upp mig från mitt nuvarande jobb. Målbild 2: ett harmoniskt och friskt liv

jag hatar att göra fel och nu har jag gjort ett i 80 000kr klassen. Aj. Hjälpte mina föräldrar med en sak, inom mitt yrkesområde men det blev fel och nu kommer räkningen...

De har råd så det löser sig, men ändå. Försöker fokusera på att alla kan göra fel, att det är ett komplicerat yrkesområde jag har och att jag varit utbränd, gått igenom ivf och fött barn sista åren. Mitt fokus har varit på privatlivet. Det har tagit emot i hjärnan att tänka på jobb och gör fortfarande faktiskt. Vet inte hur jag ska orka reda ut papprena åt dem. Fan också. Jag skulle sagt nej och insett min begränsning. Det hade varit okej att neka dem hjälp som utbränd.

klockan är bara halv fem och vi har gjort MASSOR. Jag hade glömt bort att man kan leva såhär. Liiite rädd för bakslag, samtidigt som jag måste pröva mina vingar. Jag har finputsat jobbansökan och skickat in= stor sten har lyfts av mina axlar. Det är svårt att få till såna saker mitt i småbarnslivets alla vardagsrutiner. Jag och bebisen har varit på loppis och fyndat medan sambon har tränat. Vi har handlat nyföddpresent och hälsat på en liten sexveckors. Galet. Nu vilar jag och grabbarna fixar ute. Jag är trött men nöjd. Det känns liksom befogat att ta det lite lugnt.

Jag har varit väldigt pressad över saker på "att göra" listan i några veckor, men nu börjar jag komma i fas igen. Underbar känsla. Håret är klippt och slingat, brynen färgade, doppresent och kläder till dopet är inköpt, bebisens ettårspresenter likaså, jobbet är sökt (!) och möhippan snart färdigpanerad. Puh. Det har varit mycket ett tag, speciellt med tanke på att jag har utbrändheten så färsk.

Heja mig som orkar, heja mig som vågar! Och, det är okej om jag blir trött efter allt det här. Det är inte så lätt att balansera. Bambi på hal is. Ny is jag inte gått på förr. Jag måste våga prova för att veta vart min gräns går nu.

Innerst inne vet jag att jag behöver byta arbetsplats för att må bra. För att inte bli sjuk igen. Jag gick på en intervju men fick kalla fötter, ångrar det lite nu. Håller på att söka ett annat jobb nu, men oj vad svårt det är med en bebis som tar det mesta tidsutrymmet och all energi. Vill strunta i det och fokusera på bebisrutiner, loppis och solskyddsfaktor för barn. Men pushar mig själv. Måste. Det finns inga genvägar. Jag gör det här för MIN skull och i förlängningen givetvis min son.