Vår relation har inte varit i onödan. Även om det är tråkigt att det behövde sluta såhär.

För det första är jag glad att jag vet vem min pappa är, bara det är en pusselbit i att bli hel som vuxen. Jag vet mitt ursprung och släktens historia.

Jag vet också mer om mig själv tack vare att jag iaf till viss del känner honom. Vissa av hans egenskaper har jag ärvt. Vissa av hans livsval skulle jag må bra av att ta efter, iaf lite grann. Han är social, trevlig och lugn. Hans hem är ostädat och han är inte så mycket för att prestera. Hellre njuta och ha det bekvämt. Många bitar är rena kontraster mot mamma. Hennes driv, ordningssinne och ambitioner. Perfektionismen. Det är nyttigt för mig att se att man kan vara på olika sätt och leva på olika sätt. Allt är okej och man väljer själv. Det sociala har jag ärvt av båda. Drivkraften av mamma och lugnet från pappa. Förhoppningsvis kan jag finna en balans mellan perfektionismen och initiativlöshet.

Han säger att han älskar mig. Det är en oerhört viktig bit i det hela. Att jag fick ställa mina frågor och få svar. Även om svaren inte var de jag ville ha. Men ändå, trots engagemang och bristen av ansvar, så älskar han mig.

Det var aldrig mitt fel. Jag duger. Jag är värd att älska. Det är han som är skadad. Vingklippt fågel. Vet inte hur man gör som förälder och förstår inte hur han skadat mig genom sitt oengagemang och sin frånvaro. En väldigt stor pusselbit. Ja, han är en värdelös pappa. Nej, det är inte mitt fel.

Min pappa. Egocentrisk. Oansvarig. Barnslig. Glad i alkoholen. Flyr så fort minsta krav närmar sig. Alltid på hans villkor eller inte alls. Jag har försökt prata ut om det som varit, försökt börja om och utveckla vår relation och jag har erbjudit honom relation med min son. Han är inte intresserad. Det enda han verkar vilja är att träffas vid högtider, för resor och släktträffar. För mig är det fel ände att börja i. Det är som att fira jul med en bekant eller resa bort med en fikakompis. Högtider och resor gör jag hellre med min lilla familj eller med mammas familj som jag är uppväxt i. Som jag är familj med på riktigt. Så han vill inte vara med i min vardag och jag vill inte fira högtider med honom. Svårt att ha en relation då.

Sambon tycker jag ska sova i gästrummet. För att få ostörd sömn. Jag vill inte. Börjar gråta. Känner mig så otillräcklig som mamma. Tänker att så farligt är det väl ändå inte. Jag klarar sova hos min familj.

Landar. Inser. Sambon fick bli hemma från jobbet idag. Jag var för sjuk i utmattningen för att orka ta hand om sonen i fyra timmar. Helt slut. Ångestfylld. Panikattacker. OM jag sover själv. Inte är nära mitt barn så kanske jag kan få vara nära på dagen istället. Klara vara mammaledig halvtid, snart sjuttiofem procent. Sambon kan jobba. Jag är vuxen och har ansvar för ett barn. Jag får bita ihop, gråta ut otillräcklighets känslorna och sova i gästrummet. Göra det bästa av situationen och tacka Gud för min förstående sambo som tar så bra hand om bebisen på natten.

Smärtan i att vara för sjuk för att ta hand om min bebis. Att behöva vila i tystnad, samtidigt som jag saknar bebisen. Att behöva släppa kontrollen och omvårdnaden till någon annan och ta avstånd. Vara ifred. Inte orka. Inte ha tålamod.

Halv 3 och jag vaknade utan att kunna somna om. Det är förstås upptrappning som spökar. Hur ska det gå? Vad händer om det inte går? Jag vill så gärna att det ska gå, men det är inte vilja som styr utbrändhet. Älskade viljan som tidigare alltid kunnat ta mig dit jag vill och behöver. Men nu är jag utlämnad till kroppen och själen, de tar ingen hänsyn till yttre påtryckningar och önskningar. Vilket kanske är bra, eftersom jag tydligen inte kunde hantera viljan själv.

Tankarna blandas med funderingar över hur pappa tar avslutet. Hur mamma mår och vad hon har för åsikter efter jul.

Önskar jag bara fick sova. Förstår att jag inte kan räkna med det nu innan upptrappningen är avklarad.

Hur vill jag att det ska vara? Hur hade vi behövt göra för att jag inte skulle känt av utbrändheten?

Firat här hemma. Mysig julfrukost och sen följt våra rutiner med promenader, sjukgymnastövningar osv. Liten jullunch ihop och sen göra oss ordning i lugn och ro. Sen då? Våra föräldrar bor så långt bort. Sent att resa vid 3tiden? Bjuda hit dem till Kalle? Nä, jag kan ju inte se så mycket tv. Bjuda hit dem efter Kalle? Så kan vi se det vi vill och orkar. Så får de se Kalle hemma och sen komma vid halv 6-6. Det betyder att vi behöver laga mat o städa etc. Blä. Bättre vi reser vid 15, säkert lugnt på vägarna då med. Framme vid 17 och får julmat och kan byta klappar. Sen då? Sova över eller åka hem? Sambon vill ju gärna ta några öl och jag vill inte köra. Men packa tar så mycket energi. Dessutom oroar jag mig innan och kanske inte orkar återhämta mig och njuta innan vi är på plats. Nä. Jag står fast vid att jag inte gillar jul. Kanske fira hemma, bara lilla familjen. Säga att föräldrar får komma förbi om de vill, men att vi inte tänker julstäda, julpynta eller bjuda på julmat. De kan få ta med mat...

Jag inte har kraft att äta frukost med min familj. Jag hatar dem. Tröttheten som värker i kroppen av att sitta upp. Irritationen när sambon tuggar. Det obefintliga tålamodet för bebisens gnäll. Om inte far genom mitt huvud. Om inte julen varit hade jag mått bra idag. Jävla jul med sina förväntningar. Eller kanske snarare jävla mig själv som inte begränsade hårdare och sa fler nej. Vardagen fungerar så bra nu. Jag tycker inte längre om högtider. Det blir så smärtsamt uppenbart att jag inte är frisk från utbrändheten än. Kanske ska jag sluta fira jul? Helt enkelt vägra? Inga julkort på sonen. Inga julklappar. Inga julkläder. Framförallt inte resa bort från mitt älskade trygga hem. Hur vore det att bjuda hit familjen med dresscode mjukisbyxor och osminkat? Och julklappsförbud? Fast då åker vi på städning och matlagning, saker man slipper när man åker bort. Och julpyntande. Kanske fira själva, vägra resa runt och vägra låta någon komma hit? Jag försöker leva upp till vad jag tror min mamma kräver av mig. Nästa år firar vi antagligen hos svärföräldrarna. Mindre kravfyllt. Det är nog skönt för mig på ett sätt. Även om jag känner mig lite utanför.

För första gången på två år är jag inte totalslut på energi vid hemresa från någon av våra föräldrar. Jag är trött, mör och full av intryck, men jag har krafter kvar. Krafter att göra sånt jag mår bra av och som kommer göra min energi i balans igen. Gissar att jag behöver två lugna hemmadagar stundvis själv och resten med min lilla familj. Jag älskar att ha en egen familj. Jag älskar att vi bor långt bort från resten av släkten. Tror det är en förutsättning för att jag ska kunna bli helt frisk. Få forma livet så som det passar oss. Kunna leva på ett annat sätt än som jag blev uppfostrad. Bryta gamla mönster och leva mer harmoniskt.

Blondinbella skriver klokt att det är lätt att grubbla över familjeförhållanden på högtider. Så var det verkligen för mig i år. Min frånvarande pappa som jag till slut fick mod att säga upp kontakten med. Min perfektionistiska mamma som vill alla för väl. Min egen lilla familj på plats hos den större. Tacksamhet och lycka över det efterlängtade IVFbarnet, blandat med sorg och bitterhet över min egen uppväxt. Hoppas jag till nästa jul bearbetat mera och kan ägna mer tid åt att njuta av bebisen och mindre till att grubbla. Hoppas också vi har mod att forma våra egna traditioner. Just nu känns det som att vi firar för andras skull. För de tycker det är så kul med en bebis på sin jul. Nu har vi ett år på oss att klura ut vad vi vill.

Läste någonstans att perfektionism droppar på ett barn och sakta formar det. En kommentar där och en åsikt där. Dropp dropp. Ett krav här och en tillrättaviselse där.

Ser hur mamma klär om min bebis för fotot, hur hon irriterar sig vid matkladdet, hur hon berömmer min brors nya kläder och hur perfekt hon inrett för jul. Förstår hur viktigt det är för henne att vi är här i jul. Förstår hur viktigt det här är att få berätta för vänner och kollegor. Hur hon filmade men inte upplevde bebisens julbad och första möte med tomten. Hur hon sitter på Facebook på julafton. Hur hon ser livet som en tävling och ständigt jämför sig med andra.