Han får ut för min frustration idag. För min nervositet, mina spänningar och för att jag är sjuk. Hittar hela tiden saker han gör fel. Försöker bita ihop och komma ihåg att jag bara letar sätt att få utlopp. Att han är det bästa som jag har (han och bebisen). Att han är min stöttepelare.

Kuratorn var positiv till mitt uppbrott med pappa. Hon tycker att man är två om en relation även inom familjen/släkten. Det är inte alla som har nära relation med föräldrar och syskon, även om det såklart kan vara så också. Hon tycker dessutom att man aldrig kan skylla på barnet. Det är de vuxnas ansvar att barnet får en relation med både mamma och pappa. Nu har pappa fått en ny chans och inte tagit den. Kanske har han stängt av och valt bort, kanske har han inte förmågan att känna. Vi kommer antagligen inte få veta, men han vet vart jag och bebisen finns om han någon gång skulle välja att jobba med sig själv och inse vad han går miste om.

Det var skönt att få hennes godkännande. Vad gäller bebisen tyckte hon inte att vi behöver säga så mycket förrän han frågar själv. Då kan vi säga att vi försökt ha en relation, men inte fått så mycket tillbaka. Självklart får sonen kontakta morfar om han vill. Mammas man tyckte hon att han kunde kalla morfar Kalle. Kommer sen den riktiga morfarn in i bilden kan han också heta morfar. För barn är inte det här så komplicerat som för oss vuxna.

Däremot tyckte hon att vi tidigt kunde och ska berätta att han är provrörsbarn. Finns bra böcker för barn om det. Lyfta fram hur fantastiskt det är att vi fick hjälp och hur tråkigt vi skulle haft utan honom. Dock inte berätta om hur dåligt vi mådde innan han kom, för att undvika skuldbeläggning.


Vi pratade jobb också. Hon var positivt inställd till det jag sökt. Trodde att det är bra för mig att byta arbetsplats. (I värsta fall gå tillbaka till den gamla, som sista alternativ.) Hon trodde det var en lagom nivå att söka ett handläggarjobb. Trodde absolut att jag skulle klara halvtid och efter en tid sjuttiofem procent, men inte mer medan sonen är liten. Det kan bli trixit praktiskt dock. Hon tyckte om möjligt att jag inte skulle berätta om utbrändheten. Inte blanda in sjukintyg och jobba deltid pga det. Kanske kommer en svacka senare, men då har jag iaf inte börjat arbetet som sjuk. Hon trodde också att jag är så redo jag kan bli. Nu måste jag pröva. Våga pröva. Hon tror jag kommer klara det.

Javisst jag har svårt att somna om nu igen. Träffade en vän igår och det slog mig att jag inte är så fäst vid mina gamla nära vänner längre. Jag är förändrad efter utbrändheten. Förr var jag alltid den de kunde ringa när som helst med sina problem, den som alltid frågade hur de mådde-på riktigt, den som alla anförtrodde sig åt. Själv anförtrodde jag mig inte alls. Det var en envägskommunikation jag inte är stolt över, men jag visste inte bättre. I vilket fall är det så mycket lättare med nya vänner. Där kan jag vara den nya Sara direkt. Har redan prövat dem genom att berätta om utbrändheten och vara öppen, ställa in besök för att jag är utmattningstrött osv. Jag förstår att det är jag själv som inte öppnat upp, men någonstans är jag också besviken över att de inte funnits där mer genom barnlösheten och utbrändheten. Varit större stöd. Visat mer förståelse. En av dem blev besviken när jag inte orkade höra hennes gravidbekymmer och finnas där för henne när hon var gravid och jag var alldeles trasig i själen efter vårt första misslyckade IVF-försök. Vår vänskap har aldrig riktigt repat sig.

Så jag känner att jag inte får tillbaka min investerade tid och mitt eviga stöd. Det funkade bara åt ett håll, när jag fanns där för dem. Arbetskollegor och nya mammavänner har funnits där mer.

Det känns lite sorgligt, men jag tror att jag kommer lämna de flesta gamla vänner bakom mig och göra plats för nya. Säkert kommer vi träffas då och då, men jag kommer aldrig igen ta min egen energi och ge till dem. Jag kommer inte ställa upp, finnas där som trygghet i vått och torrt och lyssna på deras problem.

Sambon flänger runt. Suckar. Stressar. Irriterad. Letar. Klä på bebis. Få ner bebis i åkpåse. Hitta egna vantar. Leta bebismössa. Suckande gå in med skor för att hämta regnskyddet. Jag stålsätter mig och tittar bara på. Känner stressen dunka i bröstet. Någon annans stress.

Instinkten är att hjälpa till. Styra upp. Leta reda på. Ta över. Hela min barndom har jag sett mamma stressa och i givakt slutit upp för att hjälpa till. Fått bekräftelse på hur duktig jag är. Blivit extremt lyhörd för andras stress. De gånger jag missade signalerna blev mamma sur, tyst och frös ut mig. Sen fick jag höra att jag borde hjälpa till och förstå när hon behöver mig.

Det är inte hennes fel. Hon älskar mig oändligt. Hon visste bara inte bättre. Likväl är det ett mönster jag behöver göra upp med. Sambon stånkar, suckar och stressar rätt ofta. Tidsoptimist som han är. Skillnaden är att så fort han är klar är han glad igen och allt är bra. Han är inte sur på mig. Suckarna är inte till för mig. De är för honom själv. Han är en sån som gör mycket väsen av det han gör. Oproportionerligt kan tyckas ibland. Men det är en annan historia. Viktiga är att jag står emot impulsen. Att jag vaktar min energi. Jag är trött och behöver vila. Jag måste inte hjälpa till jämt.

Tittar i mitt första album. Pappa och jag myser, leker och äter mat för första gången. En gång för längesen hade jag en närvarande pappa.

Ser foton på mig själv på 2årsdagen, oskyldigt lycklig över tårta och paket. Efter kalasen separerade mina föräldrar och jag miste min pappa. Han missade min uppväxt och vi har idag ingen kontakt.

Jag vill plocka upp barnet på bilden och trösta. Ta hand om. Inser att även om pappa försvann så fanns det människor som plockade upp mig. Mamma och mormor. Under alla år jag har sökt med blicken efter han som var frånvarande, när jag hela tiden hade andra som var närvarande. Andra som bekräftade hur värdefull jag var. Önskar jag hade valt att titta åt det hållet istället, men bättre sent än aldrig.

Öppnar även sonens album och blir så lycklig över min och pappans kärlek till varandra. Lycka över att min son har två engagerade föräldrar, oavsett hur saker och ting utvecklas mellan oss. Älskade lilla familj. Ni gör mig hel igen. Ni läker mig.

Det slog mig att även om pappa är en skitfarsa så har jag en mamma som älskar och skyddar mig villkorslöst.

Dessutom är jag modig och stark som släpper taget om pappa när han bara gör mig ledsen och besviken.

Idag mår jag bättre. Har tagit mig ur min svarta bubbla och är ute i verkligheten. Jag vilade hela dagen igår och sov ostört i gästrummet inatt. Det var uppbrottet med pappa som spökade, som behövde bearbetas. Jag har inte orkat innan. Bara lagt locket på. Det gjorde för ont. Jag vågade inte plocka upp bitarna och titta på dem. Idag tog jag mod till mig. Synade alla svek. Vände och vred på allt elände. Det var inte så farligt som jag trodde. Det går att laga. Skadorna och såren han gett mig. Uppbrottet känns som rätt beslut. Det tog mig framåt i processen. Längtar tills jag får prata igenom det med min kurator.