Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin relationer

Av Sara - 11 februari 2015 09:27

Min pappa fyllde förresten år för några dagar sedan. Trodde det skulle kännas jobbigare än det var. Jag tänkte på det några gånger under dagen, men grät inte ens. Brytningen känns fortfarande både rätt och nödvändig, om än sorglig.

ANNONS
Av Sara - 6 februari 2015 23:03

Sambon har gått upp och lagt sig men jag orkar inte följa efter. Orden svider fortfarande. Otillräckligheten river i mig. Jag behöver få vara ifred och slicka såren. Lappa ihop självkänslan om att jag duger som jag är, att det är okej att inte räcka till åt allting och att jag en dag blir frisk.

Det är så tungt. I två år har jag kämpat som en dåre. Lärt av mina misstag, varit modig, vilat, rehabat, vänt ut och in på allt hos kurator, sagt upp kontakt med pappa, ändrat i alla nära och onära relationer, gjort IVFer, fött barn. Ändå har jag inte kommit hela vägen fram. Ändå krävs mer tid. Det gör mig ledsen att jag inte kan räcka till som mamma och sambo.

ANNONS
Av Sara - 31 januari 2015 11:33

Det är obekvämt att ställa in, säga nej och tillgodose sina egna behov. Obekvämt och inte alltid så accepterat. Vissa är bättre på att ta det än andra. Vissa blir besvikna på mig när jag inte orkar, andra rycker på axlarna och säger "vi tar det en annan gång". Det svåra är att stå emot, att säga nej fast någon blir besviken. Inse att de har orimliga krav eller förväntningar på mig. Inse att jag är viktig och att jag har rätt att må bra. Andra har inte rätt att må bra på min bekostnad. Förutom bebisen då kanske!

Av Sara - 30 januari 2015 09:12

Idag har vi planerat att hälsa på hos en annan bebis. Men jag är trött. Vet inte om jag ska ställa in? Igår pushade jag mig, vi hade trevligt och allt gick bra. Vad händer om jag gör det igen? Kommer snart ett nytt återfall då?

Och om jag ställer in, hur blir det att trött ta hand om bebis själv. Uttråkad bebis. Hela dagen. Sambon ska ut ikväll. Kanske är det det som spökar. Jag brukar bli trött och orolig av den extra belastningen det innebär när han är borta. Dessutom jobbar han förmiddag imorrn med. Åhhhh, jag blir galen av allt kännande, analyserande och planerande.

Egentligen handlar det om att jag hatar ställa in. Egentligen är lösningen enkel. Stanna hemma, ta det så lugnt det går med bebisen och sov när han sover. Är jag trött och helt slut i eftermiddag får sambon stanna hemma ikväll. Det är dags att bromsa nu. Inte gasa mig genom det här. Lyssna på kroppen. Lyssna på magkänslan och intuitionen. Vad gör det om jag skulle vila för tidigt eller för mycket? Efter utbrändheten vet jag väl bättre än att balansera på andra sidan. Hellre för mycket energi än slutkörd.

Gilla läget. Det finns dem som har det värre. En dag är jag frisk.

Av Sara - 29 januari 2015 07:34

Ibland när någon frågar om att ses eller göra något en viss dag så får jag en gnagande känsla. Måste börja lyssna på den. Gjorde det i helgen när en kompis frågade om onsdagen. Sa nej och bokade in fredag istället. Lät onsdagen vara tom. Vilket behövdes. Igår var jag inte alls sugen på att ta oss ut och vara social. Ville vara hemma. Sen att jag gjorde lite mycket här hemma är en annan sak. (Eller kanske att jag gjorde det medan jag hade hand om bebisen.)

Bra gjort Sara!

Av Sara - 28 januari 2015 09:42

Alltså. Jag har haft sonen inatt och sambon har fått välförtjänt sömn i gästrummet. Vid åtta ville bebisen gå upp, då lämnade jag över till sambon. Min sömn har varit okej, men hackig och det kändes skönt att krypa ner en stund till. Vid nio väcktes jag av deras rop, det går inte utan mamma. Har mina känslor fått som de vill, är han mammig igen nu? Fan. I vilket fall kom jag ner till dukat frukostbord, men bebis i pyjamas, opackad skötväska och oklädd sambo. Fast de skulle till BVC, fast de planerat att gå halv tio, fast sonen varit vaken en timme och brukar vilja sova i vagnen då.

Vad har de gjort i en timme? Lekt? Här skiljer vi oss åt. Jag hade packat väska och vagn, fixat bebisens frukost innan han blev för trött och klätt mig själv. Planering. Kan inte män sånt?

Och jag vet. Jag har en fantastisk sambo. Han ställer upp och finns där. Är en närvarande pappa. Bra på alla sätt och vis. Därför biter jag ihop, packar skötväska, klär bebis, trugar i lite mer mat i bebisen och packar ner honom o vagnen, servar sambo med frukt och plånbok, peppar dem att det kommer gå bra hos BVC med deras pekpinnar.

Av Sara - 23 januari 2015 15:16

Min vän, en av få som verkligen funnits där under utbrändheten. Vi delar erfarenhet av depression och har delat det mörka med varandra. Nu då? Nu när jag börjar bli frisk, inte längre har så stort behov av att prata djupt. Vad finns kvar? Har vi något annat gemensamt? Mitt liv kretsar mest runt bebisen nu. Hon har inga och vill inte ha några barn. Kanske är vi klara med varandra? Kanske kan vi utvecklas? Göra något roligt ihop? Bowla? Dricka vin? Gå på bio? Inte fika, luncha eller på annat sätt bara prata. Det ger mig inget längre.

Av Sara - 21 januari 2015 22:10
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se