Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin relationer

Av Sara - 20 februari 2015 22:56

Han slits mellan vad jag vill och vad chefen vill. Mellan att ställa upp för familjen och jobbet. Vad han själv vill vet han inte och han blir väldigt pressad när jag ställer på och frågar. Vill han vara föräldraledig? Gå ner i tid? Byta jobb till bättre arbetstider för familjen? Jag är inte så säker på det. Han verkar vilja fortsätta livet precis som det var innan sonen kom. Han vill träna, träffa vänner, dricka alkohol, se på serier, spela fotboll och innebandy, gå på AW, jobba heltid och ställa upp extra på jobbet och pyssla med huset utan sonen. Jag är inte så säker på att han vill vara föräldraledig eller jobba deltid eller vabba för den delen. Han kommer göra det såklart, eftersom det är rätt sak att göra, men kanske gör vi honom olycklig? Eller så är jag bara trött, mörk och överdrivande ikväll.

ANNONS
Av Sara - 18 februari 2015 20:05

Min hjärna spelar mig ett spratt. En kollega och dotter kommer eventuellt över imorn och jag har kommit på mig själv med orimliga krav. Hjärnan tror att det måste vara perfekt städat, perfekt plockat, perfekt lunch att bjuda på, perfekt iordninggjord bebis och perfekt iordninggjord mamma.

Två år efter smällen och jag kommer på mig själv med dessa tankar igen.

ANNONS
Av Sara - 16 februari 2015 15:23

Igår var jag och sambon på spa, det var förstås underbart! Sambotid och egentid, lunch utan bebis och varsin massage. Barnvaktandet gick jättebra. Vi hann både prata, vara tysta och även få vara själva en stund. Ljuvligt. Idag är kroppen tung och trött, säkert frigjordes massa under massagen som den jobbar med. Jag och bebisen har därför en lugn dag och jag sov en stund under hans sovpass faktiskt. Han har snart sovit två timmar, mycket generöst mot en sliten mamma. Fast sliten är nog fel ord. Nere i varv?

Av Sara - 16 februari 2015 10:26

Jag fick aldrig träffa dig, men mormor har pratat sig varm om hur snäll och barnkär du var. Hur glad du skulle ha varit i mig. Hon berättade att du var duktig på fotboll och att du en gång stod en hel kväll utanför mormors hus och väntade på att hennes föräldrar skulle släppa ut henne. Romantiker, familjefar och död alldeles för tidigt.

Ändå finns du mer och mer med i mina tankar, som en tröst. Jag ser framför mig hur du sitter och dricker kaffe uppe i himmlen och tålmodigt väntar på mormor. Hur du följt hennes och våra liv och beskyddat på avstånd. Hur du nu lite mer otåligt följer mormor under hennes sista år, hennes år på ålderdomshemmet. Snart ses ni igen. Jag tror också att du följer din lilla vackra flicka, min moster, i hennes kamp mot sjukdom. Hon har fått utstå mycket elände, både i relation och i sjukdom. Jag tror du ömmar för henne, förstår henne och så småningom även kommer få träffa henne alldeles för tidigt.

Jag tror att du vakar över oss och väntar där på andra sidan för att erbjuda trygghet och glädje. För att återförenas.

Alla föds och alla dör. Olika falla livets lott, men de flesta får göra det som är viktigt på riktigt. Dricka kaffe i solen, vandra i naturen och älska någon. Jag måste förlika mig med döden. Den har skrämt mig så länge, fastän den är helt naturlig och även oundviklig. Olycka, sjukdom, motgångar och död är en naturlig del av livet. Likväl som lycka, glädje, mirakel och kärlek.

Av Sara - 12 februari 2015 21:03
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Sara - 12 februari 2015 09:26

Jag vet ju det, att döden är något naturligt. Något som alla människor kommer till förr eller senare. Jag själv, min son, mina vänner, sambon och min familj. Jag har varit med om det på nära håll en gång, farmor. Nu är det mormor som varit nära. Döden är inte farlig, även om den är okontrollerbar. Undrar om det är det som är jobbigt för mig? Att inte veta vad som väntar. Att inte veta om vi ses igen. Att inte veta om vi skiljs åt för evigt? Om det blir svart och allt är över? Eller om det trots allt finns en himmel där vi får återse dem vi håller kärt. Döden är mindre läskig om jag väljer att tro på det senare. Tro på att det finns en mening och en fortsättning.

Jag saknar mormor så mycket. Hon lever men är inte kontaktbar. Sjukdomen har tagit över. Hur kommer det bli när hon dör? Kommer jag minnas henne frisk? Kommer den fula demensen blekna? Kanske är demensen ändå en räddning för någon som mist sin man alldeles för tidigt? Som kommit hem till ett nedbrunnet hus. Som kämpat i motvind många gånger. Som kanske mår bättre av att inte sitta och minnas på ålders höst. Barmhärtigt? Men ändå så saknad.

Jag hoppas innerligt att vi ses i himmelen i livet efter detta mormor och att du då är frisk och dig själv igen.

Av Sara - 12 februari 2015 03:21

Snart två månader sedan jag bröt med pappa. Inte ett ord från honom sen dess. Jag visste ju det innan, att han inte skulle komma krypande, att han inte bryr sig tillräckligt, att han inte tycker att jag är särskilt viktig. Det gör mig ledsen, att en förälder kan göra så. Saknaden efter mormor gör mig ännu mer ledsen. Min stand in förälder, hon som fanns där istället för pappa. Jag önskar hon fanns här och stöttade mig nu.

Av Sara - 11 februari 2015 22:14

Sex år på demensboende. Jag kan fortfarande förnimma känslan den dagen jag uppehöll dig medan de andra flyttade dina saker. Klumpen i magen när jag förhalade besöket hos din bror, fast du ville åka hem. Men du fick aldrig mer komma hem. Jag minns min rödgråtna mamma som mötte upp oss på boendet, den vänliga personalen och de andra dementa som verkade så sjuka jämfört med min älskade mormor. Sex år. En hel evighet. Jag drömde mardrömmar om att du inte skulle känna igen mig längre. Mardrömmar som slog in så småningom.

Förra veckan kunde du ha dött. Läkaren chansade på ett penicillin och ingen tyckte att du skulle ryckas ur din trygga miljö för att ta tester på sjukhuset. För att se vilket penicillin du behövde. Chansningen gick hem, du repade dig. Jag fick veta det först nu. På ett sätt glad att jag slapp vara delaktig i beslutet, på andra sätt arg.

Älskade mormor, livet är inte rättvist. 76 år är ingen ålder att flytta in på hem och glömma bort och blanda ihop barn och barnbarn.

Jag älskar dig så det gör ont och saknar dig av hela mitt hjärta. Min trygghet och stabila punkt i livet. Den som alltid var glad att se mig och som faktiskt lyssnade på mig. När syskon rullade in på löpande band i både mamma och pappas nya familjer, när jag kände mig utanför och fel. Då stod du där med ett leende, hembakta bullar och all tid i världen för mig. Du gjorde hela skillnaden i en stundtals svår uppväxt. Jag önskar så att du fått vara frisk nog att förstå att ditt första barnbarnsbarn är här, att min sin fått lära känna dig. Ni hade trivts bra ihop.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se