Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin relationer

Av Sara - 7 april 2015 09:50

högtider alltså. De påverkar mig mer än jag vill erkänna. Det är som om jag blir påmind om min barndom, mina kassa relationer till både mamma och pappa och utbrändheten. Blä.

Var utslagen två dagar efter påskafton. Hoppas på en piggare dag idag.

Solen skiner och jag vet att allt egentligen är bra. Jag älskar min sambo och min son. Vi har ett fint hus och fina vänner. Våren är här. Jag är frisk från utmattningen om än stresskänslig. Bara jag får vila och lägga påsken bakom mig så kommer allt vara bra igen.

Några moln som skymtar är dock vissa högtider framöver. Vi ska på dop och bröllop. Förväntas jag fixa möhippa? Bebisen fyller ett och mamma kommer med massa åsikter och förväntningar. Vad vill vi göra på midsommarafton?

Jag funkar bäst i vardagen. I vardagen räcker jag till. I vardagen håller sig mamma borta med sina kommentarer, kritik och förväntningar.

ANNONS
Av Sara - 3 april 2015 14:27

det gör ont, men jag vet nu att känslor inte är farliga. Jag fäller en tår för det som aldrig var och det som aldrig kommer bli. Beslutet var ändå rätt. Tufft men rätt. Högtider påminner mig om det jag inte har. Att se min son i sambons armar så självklart gör ont och värmer samtidigt.

Min pappa hade en dotter, men brydde sig inte speciellt mycket. Min pappa har ett ljuvligt barnbarn, men bryr sig ännu mindre. Det är så sorgligt. Men ändå så verkligheten ser ut och det jag har att förhålla mig till. Det gör ont att göra slut med en förälder, kanske är det ett sår som aldrig läker helt. Men att ha kontakt skadar mig mer.

ANNONS
Av Sara - 22 mars 2015 09:24

Så har grabbarna rest till svärföräldrarna och jag är ensam i huset. Själv är kanske ett bättre ord. Nu är det min tur. Nu är det återhämtning för den här trötta mamman. Jag har hållit ut länge. Genom magsjuka, långresa och komma ikapp med städning osv här hemma. Nu är jag i mål. Nu är det bara jag och mina behov i ett dygn. Känns underbart, välbehövligt och rätt. Samtidigt ensamt, ångestfyllt och sorgligt. Saknar min bebis och min man. Önskar jag hade energi att alltid vara den sambo och den mamma jag vill vara. Kanske är det något alla mammor slåss med. Jag behöver inte räcka till jämt. Det är tillräckligt att vara otillräcklig. Det är okej att behöva en paus och tid för sig själv. Ladda och komma tillbaka med förnyat tålamod.

Av Sara - 15 mars 2015 14:20

Har åkt hem till mamma och hennes man. Är trött. På bristningsgränsen. Behöver avlastning med min älskade vilda son. Sambon är fortfarande magsjuk i hemstaden.

Har kört bil flera timmar själv. Förstå gången på år. Första gången sen utbrändheten. Stort framsteg. Dessutom i trött skick. Jag skulle ljuga om jag sa att det gick lätt. Men det gick.

Det är dock ett risktagande att träffa mamma i trött skick. Vår relation är komplicerad. Jag måste hela tiden påminna mig om att hon älskar mig. Att hon älskar mitt barn. Att hon tycker om när vi kommer hem. Att vi inte bara är i vägen. Att vi inte är ivägen för hennes planer. Att vi inte rör till. Att vi gör tillräckligt. Att det är okej att jag är sjuk och vilar. Att vi inte är hemma för att hjälpa till.

Älskade mamma som är så svår att nå känslomässigt. Älskade mamma som sårar mig och säger plumpa saker när jag öppnar upp. Älskade mamma som miste sin pappa redan som barn och som ägnat sitt liv åt att ta hand om mormors känslor. Älskade mamma som omedvetet lurade in mig i perfektionism och prestationshets. Som gjorde mig till en duktig flicka. Som varit mitt livs största kritiker. Som uppfostrat mig så strängt att jag inte fick sova i hennes säng när jag var panikslagen av mörkrädsla. Som älskar mig och mina syskon. Som skulle gå genom eld för mig och min son.

Ibland blir jag bitter. Bitter över att ha två känslomässigt handikappade föräldrar. Bitter över att de aldrig sa att de älskade mig under uppväxten. Att de aldrig sa att jag duger som jag är. Men bitterhet leder mig ingenstans. Min mamma älskar mig och nu behöver jag henne. Jag behöver barnvakt. Jag behöver vila, sova, läsa, promenera och äta. Jag behöver ladda batterierna. Jag behöver henne och hon finns här. Kanske räcker det.

Seg

Av Sara - 1 mars 2015 09:33

Idag är jag långsam. Låg vaken vid halv fem imorse och funderade på pappa och min vän. På hur jag nu är modig nog att göra slut på destruktiva relationer. Eller helt enkelt relationer som tar mer än de ger. Det lyfter självkänslan. Jag är viktig och värd att ha bra människor runt mig. Jag har rätt att säga nej och stopp. Vilket uppvaknande.

När jag väl slumrat till började bebisen skruva på sig och fick komma över till vår säng. Sen låg jag vaken igen och lyfte tillbaka honom efter en lång sömnlös stund för mig. Sen började det hela om och han flyttades återigen till oss och fick ligga kvar. Så sömnen blev sådär för mamman. Men jag sov halv elva till halv fem iaf.

Nu vilar jag medan familjen är ute och går. Så seg, mör och trött. Det tar energi att göra slut på en relation.

Av Sara - 28 februari 2015 17:09

Det var alltid jag som lyssnade och stöttade. Fanns där. När andra vek undan för hennes intensitet, klängighet och självupptagenhet stod jag kvar. Såg det goda, det generösa och det roliga. Såg varför de andra bitarna blivit så trasiga som de var. Tänkte att hon skulle finnas där för mig tillbaka om jag någongång föll.

Så föll jag. Långt och länge ner i den svartaste av alla mörka raviner. Jag öppnade upp, sträckte fram en hand för att få hjälp upp. Men fick ingen. Visst lyssnade hon, men utan att höra. Och allt handlade bara om hennes behov. Att jag skulle finnas där för hennes problem, som hennes stöd. När jag var så trasig som jag inte önskar någon människa att bli, då blev hon besviken. Besviken på att jag inte fanns där för henne. När jag varit ofrivilligt barnlös i två år och precis misslyckats med en tung provrörsbehandling. Hormoner, sprutor, längtan, smärta, gynstolar, äggplock, hopp, förtvivlan och mörker. Då var hon besviken över att jag inte orkade prata gravidkrämpor och oro. Jag klarade inte förlåta det, men vi återupptog någon form av vänskap när mitt längtansbarn äntligen kom.

Så hände det igen. Hon är besviken över hur min utbrändhet påverkar henne. Hur det påverkar henne när jag ställer in och begränsar. Hur hon blir så besviken att hon inte kan hålla masken. Jag vet att hon är ensam, i behov av stöd. Jag vet att besvikelsen handlar om henne själv. Men jag kan inte ge henne mer, jag har fullt upp med mig själv. Det gör mig ledsen att hon är så egocentrisk, att allt stöd jag gett genom åren inte betalas tillbaka när jag behöver det som mest. Jag behöver vänner som accepterar även om de kanske inte förstår. Jag behöver människor runt mig som stöttar mig i min väg mot ett mer balanserat liv. Som underlättar för mig att säga nej, begränsa och ställa in. Läste någonstans att man måste göra upp med sin omgivning när man går in i väggen. Antar att det är det jag håller på med. Nåväl, även om det är sorgligt så gör jag plats för nya bättre vänner och mer utrymme för de bra jag redan har. Och vår vänskap var inte förgäves, vi har haft mycket kul och hon var den partykompis jag inte klarat mig utan i perioder när alla mina vänner blev upptagna och jag singel.

Jag är värdefull och förtjänar vänner som inte vara tar utan även kan ge.

Av Sara - 28 februari 2015 16:41

Orden som annars brukar bubbla ur mig sitter fast. Inget flyter på av sig själv. Dagen har varit en kamp för att hålla ihop inför sonen tills sambon slutat jobba. Sysselsätta mig, inte känna. Jag har gjort slut med en vän idag. Det känns sorgligt och smärtsamt. Ett till nödvändigt beslut, men ändå. Hon tog det inte bra. Mår säkert dåligt nu. Samvete och skuldkänslor. Jag vet att hon är ensam och utanför, har få vänner och att det knakar med barnets pappa. Men jag kan inte tolerera vad som helst bara för att hon blir ledsen. Jag måste stå upp för mig själv. Jag vill bli frisk. Jag har inte råd med vänskap som tar massa energi men aldrig ger något.

Av Sara - 21 februari 2015 16:11

Idag bjöd jag in grannen på spontankaffe efter att hon berättat att hon också är deltidssjukskriven. Det blev ett rätt djupt samtal, ett riktigt samtal utan fasad och yta. Samtal om stress, dålig arbetsmiljö, IVF, parterapi, psykologkontakt, vem är jag och vad vill jag, ego, bekräftelse, relation till föräldrar, vänner som inte stått pall och eget familjeliv.

Det är givande att prata med någon som förstår, givande att få förstå någon annan och stötta. Men det gör mig också trött. Trött av att rota i det onda och röra upp damm. Fokusera på tråkigheter. Öppna upp och inte veta om jag sagt för mycket? Blivit för privat? Tog och gav vi lika mycket?

Jag har tyckt att hon varit så klämkäck förut. Nu fick jag en annan bild. Gillar henne bättre nu, har haft svårt för den där fasaden innan.

Jag är lite rädd för konsekvenserna av att öppna upp. Tänker att jag måste hålla utbrändheten för mig själv för att få jobb. För att en arbetsgivare inte kommer anställa en fd utbränd. Att det skulle vara en nackdel för mig att vara så öppen, att det sprider sig för fort. Folk som känner folk.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se