Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin relationer

Av Sara - 24 maj 2015 23:10

Imorrn är semestern slut och sambon börjar jobba igen. Han har dessutom lagt in önskemål om fotboll med grabbarna, träning och att gå på svensexa. Och såklart bygga klart uteplatsen. Känner stressen och pressen krypa inpå mig. Hur mycket orkar jag? Vad är rimligt att göra som småbarnspappa? Otillräckligheten över att behöva neka honom fritid och egentid i den utsträckning han verkar vilja ha. Irritationen och surheten över att han är så krävande, att han inte kan ta det lite lugnt nu i småbarnslivet och frågan om varför han inte vill göra saker med mig hellre än med vännerna. Det är kväll, jag är trött och därmed negativ. Sova är vad jag borde göra. Eller kanske sätta hårt mot hårt. Jag vill också träna. Jag vill också träffa vänner. Jag vill också fixa projekt i huset. Oj så roligt det låter! Och, kanske borde jag också vilja gå på date med sambon, så vi inte tappar bort varandra i all egentid och bebistid.

ANNONS
Av Sara - 19 maj 2015 12:16

Idag kommer min bror på pappas sida hit. Han har inte sett bebisen sedan han var nyfödd. Sån är vår kontakt. Han tryckte till på mitt dåliga samvete och fick en inbjudan. En bror som inte är något syskon mer än i biologisk synvinkel. En morbror som inte kommer lära känna mitt barn. I vilket fall trodde jag att jag skulle gå opåverkad genom den här träffen, men så slogs mitt tålamod för bebisen ut och jag gick undan en stund. Gråtfärdig. Varför ska jag använda min energi och tid åt en bror jag inte känner och inte heller har behov av att känna? Tänk om han säger något om pappa, jag orkar inte förklara mitt beslut om brytningen. Behöver få läka och få distans ifred. Jag har en bror och syster jag växt upp med, som jag har starka band till, som jag känner. Jag har inget behov av en till bror. Ska jag ändå hålla kontakten för hans skull? Ska jag låta det rinna ut i sanden? Avsluta och förklara? Fan. Värst är att det rör upp så mycket minnen, tankar och känslor från barndomen. Sånt jag vill lägga bakom mig. Men visst är man sin uppväxt och det kanske inte går att bara blicka framåt?

ANNONS
Av Sara - 13 maj 2015 16:58

ikväll ska två vänner ut och äta och ta ett glas, vill jag haka på? Det var verkligen evigheter sen. Efter svackan har jag fokuserat på att klara av vardagen. Börjat gå på öppna förskolan, lärt känna andra mammor med bebisar, gjort utflykter och på slutet även börjat göra saker på "lediga dagar". Från att fixa en normal vardag till att även fixa normal helg. Det är stort! Jag har även börjat göra stora saker som att gå på dop, arrangera möhippa och planera Ettårskalas. Otänkbart för två år sedan. Framstegen är enorma. Störst är kanske att jag varit på två jobbintervjuer. Idag har jag även pratat med två referenspersoner. Livet faller på plats och jag blir hela tiden friskare. Två områden jag inte återerövrat ännu är träning och vänner. Jag är ute och går varje dag, men skulle såklart må bra av att dra igång träningen igen. På lagom nivå. Yoga? Core? Åter till vänner. De är långt ner på priolistan nu, såtillvida de inte har barn och vill umgås när jag har sonen med. Men att lägga energi på vänner och mig själv på "fritiden" utan barn, har jag råd med det? Kanske är det liksom träningen något jag skulle må bra av i förlängningen. Vet bara inte om jag är redo. Vet inte om jag orkar just idag. Jag hinner. Jag har gjort så många framsteg på sistone att jag kanske kan unna mig att ta lugna kvällar. En dag är jag stark nog. En dag orkar jag. Långsamt är bäst när det gäller återhämtning från utmattning.

Av Sara - 1 maj 2015 22:20

vi har haft barnvakt. Igårkväll, inatt och idag. Igår var vi ute och åt trerätters, kändes ovant att bara vara vi två igen. Sen fick vi sova ut, medan mormor och morfar gick upp med skrutten. De åkte på äventyr och vi fick vara ensamma hemma. Mysa, hålla om, laga lunch, prata och bara vara. Utan stress, avbrott eller ansvar. Bara vi. Plötsligt glimtade vårt förhållande fram. Vi. Oss. Allt det där ljuvliga som fått ta ett steg tillbaka sedan bebisen kom. Tänk att det fanns kvar där under. Att min snygga och roliga man fanns kvar, bortom den trygga papparollen. Jag såg den man jag rest till Thailand med, dansat tryckare berusad med på utestället och ätit middag med på restaurang. Mannen med de bra värderingarna, charmen och öppenheten. Världens finaste människa. Jag älskar dig.

Jag har också blivit än mer medveten om hur mycket jag älskar vår son. Hur lycklig jag är över att vi har barn. Medveten också om att bebistiden lider mot sitt slut. Snart är han ett år. Plutten. Älsklingen. En liten pojke. Det har varit ett intensivt år. En berg och dalbana känslomässigt. Jag har njutit, varit närvarande och älskat. Jag har varit deprimerad, sjuk, avtrubbad och slutkörd. Jag är både glad att första året är gjort och längtar tillbaka. Det var ljuvligt, underbart, jobbigt, fantastiskt och omvälvande. Intensivt och omvälvande beskriver nog första året bra.

Av Sara - 29 april 2015 10:41

jag hatar att göra fel och nu har jag gjort ett i 80 000kr klassen. Aj. Hjälpte mina föräldrar med en sak, inom mitt yrkesområde men det blev fel och nu kommer räkningen...

De har råd så det löser sig, men ändå. Försöker fokusera på att alla kan göra fel, att det är ett komplicerat yrkesområde jag har och att jag varit utbränd, gått igenom ivf och fött barn sista åren. Mitt fokus har varit på privatlivet. Det har tagit emot i hjärnan att tänka på jobb och gör fortfarande faktiskt. Vet inte hur jag ska orka reda ut papprena åt dem. Fan också. Jag skulle sagt nej och insett min begränsning. Det hade varit okej att neka dem hjälp som utbränd.

Av Sara - 28 april 2015 09:23

gick upp med bebisen halv 7. Sen dess har det gått i ett. Känner mig jättestressad över att jag inte kommer någonstans. Plockar och plockar. Diskar och röjer. Det är ett evighetsarbete där jag hela tiden jagar, hela tiden ligger efter. Pappan kommer upp efter sovmorgon och äter sonika frukost i lugn och ro mitt i röran. Jag kokar inombords. Det ligger farliga kablar, viktiga papper och dyrbar dator på golvet. Inte särskilt barnvänligt. Disken överbelamrar kökets alla ytor tillsammans med räkningar och leksaker. Vårt hem är ett bombnedslag. Jag är trött. Pappan nynnar i lugnande ro. Snart går han till jobbet och jag ska själv röja upp samtidigt som jag matar/byter/leker/söver bebis. Packar och kommer iväg med bebis. Har vi rena bebismuggar? Behöver vi handla katrinplommon? Tankarna snurrar. Ute skiner solen och jag borde ta en promenad. Morgonen är ju min egentid. Sambon har gått bero tid för att jag ska få utrymme utan bebis. Känns inte som tiden används till det. Kanske är idag ett undantag? Kanske är det bara mycket just nu?

Av Sara - 26 april 2015 04:22

jag balanserar högt över marken på en skör tråd. Det är mycket nu. För många krav och förväntningar. Jag spelar ett högt spel och har mycket att förlora. Vill inte bli sjuk igen. Hur kan roliga saker kännas så betungande? Hur kan det kännas oöverstigligt att få in ett träningspass för sambon i veckan. Som om bägaren rinner över om jag belastas med 1,5 timme till. Otillräckligheten är nedslående. Jag vet att jag idag klarar mycket. Gör enorma framsteg. Ändå räcker det inte riktigt hela vägen fram. Kanske är 85% för mycket? Kanske skulle sambon börja en timme senare någon dag till förmån för träning? Eller träna efter jobbet? Just nu somnar sonen ändå så tidigt. Att titta på serie på kvällen är ju inget nödvändigt. Slöseri med tid.

Av Sara - 9 april 2015 14:38

Nu är sonen också magsjuk. Sambon hemma från jobbet. Jag är matt och mör, mår bättre men fortfarande inte bra. Jobbat mycket med att vila fastän sambon har fullt upp. Ligga kvar i soffan trots att sambon svär och suckar. Trots att bebisen gråter. Stålsätter mig och märker att de reder ut det själva. Rätt snabbt faktiskt. Och ingen är sur på mig. Det är konstigt, nytt och befriande. Jag fick aldrig känna efter och vila i min uppväxt. Alltid på tå. Reste mig i givakt så fort mamma började fixa med något, för att undvika bli stämplad som lat, bli utfryst eller få en utskällning.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se