Att vara gravid, föda barn och första tiden med en ny bebis är ett oerhört viktigt och faktiskt tungt jobb. Inget man borde göra i förbifarten medan man fortsätter jobba för fullt, sköter hemnet och håller i sina sociala aktiviteter. Graviditeten borde vara tid för vila, återhämtning och skämma bort sig själv. Idag finns ideal om att jobba långt in i graviditeten, komma tillbaka i både form och till jobbet snabbt. Det är nedskärningar på både bm och läkare och helst ska man klara sig utan smärtlindring och utan speciellt mycket stöd från vården både under förlossningen och efteråt.

Jag skulle vilja att det var mer aktningsvärt och prestigefyllt att vara gravid och föda. Att samhället såg vilken stor uppgift kvinnan gör. Att det fanns utrymme för att gå ner i tid på jobbet och ta det lugnt under graviditeten, att det fanns ordentligt med personal på både förlossningen och BB. Att man fick stanna och vila upp sig en vecka efter förlossningen, med stöd, råd och ompysslande av bm och sköterskor.

Träffade en vän idag som berättade om mormor som hämtar på dagis idag, mormor som hjälper till varje vecka i vardagen. Tänk vilken lyx! Det här är enda gången jag känner att det känns tungt att jag och sambon flyttat till en ny stad, långt från bådas föräldrar. Tänk att kunna få avlastning i vardagen, regelbundet och spontant. Vilket underverk det skulle göra för återhämtningen av min utbrändhet. Men nu trivs vi här. Älskar att bo här. Kanske borde vi skaffa betald barnvakt?

Det bästa vore om jag hinner få ett annat jobb innan jag blir gravid igen. Komma in i, behärska, bli trygg med och bli fast anställd. Sen påbörja syskonförsök. Och det där med att starta eget, skriva böcker, starta grön rehab, hålla i föredrag, utbilda om mig. Jag kan göra allt det. Senare. Efter småbarnsåren. Nu vill jag njuta av sonen och eventuellt ett litet syskon. Dessutom kanske det är bra att få distans till utbrändheten och barnlösheten innan jag börjar jobba med det. Få ha ett sorglöst arbete nu ett tag först, sen känna om jag gillar det och tycker det är skönt. Eller behöver mer.

Igår gjorde jag massor och idag är jag sur. Sur, irriterad och hatisk. Antar att jag behöver lite eget utrymme, lite återhämtning. Balans, balans, jävla balans. Hade bebisen i princip hela dagen igår. På fm barnsäkrade sambon och jag hade sonen, sen jobbade sambon och jag hade sonen, sen handlade sambon och pratade i telefon och jag hade sonen. Mycket bebistid, inklusive matlagning och disk. Blev lite mycket. Å andra sidan. Rätt coolt att jag klarade det! Rätt häftigt att jag nu är såpass frisk! Kanske är det okej att gå undan en del idag och vila/rehaba?

En dag ledig och tusen saker jag ville göra. Städa, skriva jobbansökan, skruva ihop en ny hylla som legat i sin Ikeadörpackning flera dagar, diska, göra storkok och frysa in, färga brynen, shoppa kläder och självklart det viktigaste: ladda energi. Blev riktigt stressad vid 15, när jag klurat på jobbansökan hela dagen men ändå inte fått ihop något dugligt. Ångesten och otillräckligheten smög närmare och för första gången på ett bra tag kände jag stressen. Tänk att stress som egentligen är en positiv och nyttig reaktion (iaf på grottiden) nu blivit så negativt för mig att minsta tillstymmelse ger mig ångest och mörka tankar. Kommer jag aldrig mer kunna stressa? Gör det något? I vilket fall bröt jag den onda spiralen men en promenad där jag rensade huvudet och kom fram till att skita i allt. Så gick jag hem, poppade popcorn, gjorde ett stort glas saft och kollade netflix. Komedi såklart. Eftersom jag ville bli glad. Det funkade. Nu kommer snart familjen hem och jag ska bebismysa!!

Helt plötsligt är huset tyst. Lugnet lägger sig över kaoset. Det enda som hörs är kattens spinnande. I köket gapar diskmaskinen halvtömd och på bordet finns frukostrester. Dörren till toaletten är vidöppen och alla lampor lyser. Tvätten hänger i vardagsrummet, torr sen flera dagar, och leksaker ligger spridda över allt. En filt som blev ratad i sista minuten ligger på hallbänken och dörrmattan är på sniskan. Åh som jag älskar familjelivet! Det är så härligt hemtrevligt och levande. Sån kontrast mot de längtande, förtvivlade och tysta barnlösa åren. Tacksamheten över att nu vara hel, att nu ha en ljuvlig bebis och att få vara någons mamma.

Idag är det mammavilodag. Pojkarna är bortresta ända till kvällen och jag får göra vad jag vill. Inte krav, inga måsten och inga tider att passa.

Vad tänkte jag med? Lunch med arbetskollegor OCH besök på sambons jobb.

Det är inte meningen att jag ska köra slut på mig medan sambon är på jobbet, för att sedan bara vila när vi är hela familjen hemma. Självklart behöver jag vila på lediga dagar och även före/efter sambons jobb, men kanske inte alltid och hela tiden. Jag måste sluta köra i 110, för att sen falla ihop som en trasa. Såklart att vissa dagar kommer vara påfrestande och jag därför helt slut. Men jag behöver inte planera det så åtminstone. När jag fortfarande har energi och är hemma med sonen hela dagen så har vi det mysigt och skönt. Inte ångestfyllt. Jag måste vila förebyggande, ta det lugnt förebyggande. Undvika bli slutkörd och ångestfylld. Så långt det går.