länge har jag förfasat mig över mammakroppen. Först övervikten och nu slappheten. Jag borde ge mig själv en utskällning! Tänk så förtvivlad jag var under de barnlösa åren, tänk vilken tur jag hade som blev gravid med ivf. Priset är lågt. Min kropp har utfört mirakel, från och med nu ska jag älska den för det.

Mitt värde sitter inte i mitt utseende och för den delen är mitt utseende helt okej. Nu ska jag sluta skämmas och istället vara stolt. Vara stolt och ta hand om min kropp kärleksfullt. Vi är bästisar, inte ovänner.

Tack kroppen för miraklet du gett mig och tack för att du hjälpte mig upp ur utbrändheten.

hur ska jag någonsin komma ut i jobb igen? Arbetslivet är så pressat och stressat, kräver så mycket. Hur ska jag hitta ett jobb med rimliga krav, ett jobb som på riktigt låter mig ha balans i livet. Jag saknar att jobba. Saknar så det gör ont. Att få använda hjärnan, ha kollegor och rutiner. Få vara delaktig i samhället, slippa känna mig sjuk. Men samhället snurrar för fort för mig. Tempot är för högt. Hur ska jag kunna hålla det på en armlängds avstånd? Stå emot konstiga påhittade nivåer och mål, inte dras med i hetsen att räkna pinnar. Hur ska jag kunna stå emot det på ett nytt jobb? Hur ska jag kunna gå tillbaka till mitt gamla jobb utan att gå under av arbetsmiljön?

Måste jag bita i det sura och skaffa ett okvalificerat jobb? Ett jobb där någon annan tar över när jag är sjuk och högarna inte växer. Men ändå. Har inte alla jobb maxade krav idag? Lagerarbetet kräver snabba plocktider och på ICA ska man vara villig att hoppa in i tid och otid.

Fan. Är jag helt missanpassad för samhället? Samtidigt vet jag. Det är samhället som är galet, som suger ut sina medborgare, pressar dem över gränsen. Borde jag starta eget? Skulle jag då kunna göra saker i min egen takt? Eller skulle jag bli utslagen i konkurrensen?

Jag är kompetent. Jag är smart. Högutbildad. Trevlig och social. Men jag är allergisk mot stress. Finns det en plats för mig?

helgen har gått i magsjukans tecken och jag har inte haft utrymme att tänka på det sökta jobbet. Min kompis som jobbar där intygade att de flesta kunder inte är missnöjda utan tvärtom och att det inte är så farligt att debitera. Hon sa även att man kan inrikta sig mer mot livsfallsjuridik om man hellre vill det än dödsfallsjuridik.

Det verkar vara en bra arbetsplats med bra arbetsmiljö. Trevliga ödmjuka kollegor och när jag var där var det väldigt lugnt och tyst. Jag skulle få känna att jag hjälper till och gör skillnad. Varva komplicerar med administrativt. Få jobba med service o kundmöten. Få prova på att vara rådgivande jurist på riktigt. Kan jag prova och helt enkelt hoppa av om det blir för mycket? Känna att det är okej att misslyckas?

Kanske dömde jag ut jobbet för snabbt. Kanske är det rädsla för att misslyckas. Och ovilja mot krav. Jag har levt kravlöst några år, men arbetslivet betyder krav. Något jag behöver förhålla mig till.

jobbet har ringt. På en söndag. Intervjun var i fredags. Angelägna. Ett jobb jag kämpat för i många år. En dröm och målbild. Nu när jag har den inom räckhåll är den inte lika lockande längre.

Är det så att jobbet är fel för mig och jag ska tacka nej redan i intervjusteget? Eller är det bara rädsla att ta sig förbi? Rädsla för vad jag klarar och inte klarar efter utbrändheten? Är jobbet orimligt? Eller är det jag som har orimliga krav på jobbet?

Jag är helt övertygad. Jag vill inte ha jobbet. Jag vill inte jobba med sorg och bedrövelse, kanske få ta en del obefogad skit och samtidigt debitera per timme. Gärna samboavtal, testamenten osv, men inte bouppteckningar, skilsmässor och annat som kommer dra ner mig. Jag vill jobba med något roligt där folk är glada. Glada, tacksamma och uppskattande. Inte vara ett nödvändigt ont i folks liv när de är sitt minst representativa jag.

En häftig sak. Själen var med hela mötet. Före, under och efter. Magkänslan var bra innan och ändrades sakta medan mötet pågick. Ju mer de berättade om tjänsten, ju mer de frågade om hantering av missnöjda kunder och att ta skit. Hantera bråk och pengar. Själen berättade att jobbet inte passar mig, oavsett den höga lönen. Själen gav mig också perspektiv, det är bara ett jobb,, och var med med åsikter när de pratades övertid och arbetstoppar. Det är häftigt att vara i kontakt. Sån jäkla framgång!

Känner tomhet. Jag hade höga förhoppningar. Trodde jag hamnat helt rätt. I alla fall tänkte hjärnan det. Magkänslan har varit lite tveksam, känt lite på det där ekonomiintresset som flammat upp och sörjt att inte få fullfölja det. Så summa summarum. Intervjun gick bra, min hjärna låste sig inte och utbrändheten höll sig allmänt undan. Jag var engagerad, fick till bra svar och vi hade en bra dialog. Jag tror verkligen de gillade mig. Lönen är hög.

Det här är stort steg i mitt tillfrisknande. Att vara frisk nog för intervju. Att hitta min yrkesidentitet och damma av den. Plocka fram och syna och se att jag fortfarande finns kvar och att jag kan massor. Självförtroendet börjar växa upp igen.

Men. Jag vill inte ha jobbet. Faktiskt inte.

Jag. Jag. Jag. Bitar av mig själv börjar pluppa upp och pocka på uppmärksamhet. Allt det där jag var innan mammaidentiteten tog över. Nu när skrutten är 9 månader börjar längtan komma. Längtan efter att träna, köpa kläder, gå ut och dansa, vara social utan bebisen. Normalt antar jag.

Idag är en jäkla bra dag! Jag är glad, pigg och har energi. Min bror och hans flickvän har hälsat på under förmiddagen, sen sov både jag och bebisen typ två timmar! Sen har vi gungat, diskat och plockat ihop här hemma. Jag trivs verkligen när det är fint hemma. Städat och framförallt uppröjt. Nu är sambon hemma och leker med sonen medan jag njuter av lite surftid. Vi är liksom i fas. Städat, handlat, maten för imorn fixad osv. Skön känsla. Det och dessutom få vara pigg!