klockan är bara halv fem och vi har gjort MASSOR. Jag hade glömt bort att man kan leva såhär. Liiite rädd för bakslag, samtidigt som jag måste pröva mina vingar. Jag har finputsat jobbansökan och skickat in= stor sten har lyfts av mina axlar. Det är svårt att få till såna saker mitt i småbarnslivets alla vardagsrutiner. Jag och bebisen har varit på loppis och fyndat medan sambon har tränat. Vi har handlat nyföddpresent och hälsat på en liten sexveckors. Galet. Nu vilar jag och grabbarna fixar ute. Jag är trött men nöjd. Det känns liksom befogat att ta det lite lugnt.

Jag har varit väldigt pressad över saker på "att göra" listan i några veckor, men nu börjar jag komma i fas igen. Underbar känsla. Håret är klippt och slingat, brynen färgade, doppresent och kläder till dopet är inköpt, bebisens ettårspresenter likaså, jobbet är sökt (!) och möhippan snart färdigpanerad. Puh. Det har varit mycket ett tag, speciellt med tanke på att jag har utbrändheten så färsk.

Heja mig som orkar, heja mig som vågar! Och, det är okej om jag blir trött efter allt det här. Det är inte så lätt att balansera. Bambi på hal is. Ny is jag inte gått på förr. Jag måste våga prova för att veta vart min gräns går nu.

jag balanserar högt över marken på en skör tråd. Det är mycket nu. För många krav och förväntningar. Jag spelar ett högt spel och har mycket att förlora. Vill inte bli sjuk igen. Hur kan roliga saker kännas så betungande? Hur kan det kännas oöverstigligt att få in ett träningspass för sambon i veckan. Som om bägaren rinner över om jag belastas med 1,5 timme till. Otillräckligheten är nedslående. Jag vet att jag idag klarar mycket. Gör enorma framsteg. Ändå räcker det inte riktigt hela vägen fram. Kanske är 85% för mycket? Kanske skulle sambon börja en timme senare någon dag till förmån för träning? Eller träna efter jobbet? Just nu somnar sonen ändå så tidigt. Att titta på serie på kvällen är ju inget nödvändigt. Slöseri med tid.

Innerst inne vet jag att jag behöver byta arbetsplats för att må bra. För att inte bli sjuk igen. Jag gick på en intervju men fick kalla fötter, ångrar det lite nu. Håller på att söka ett annat jobb nu, men oj vad svårt det är med en bebis som tar det mesta tidsutrymmet och all energi. Vill strunta i det och fokusera på bebisrutiner, loppis och solskyddsfaktor för barn. Men pushar mig själv. Måste. Det finns inga genvägar. Jag gör det här för MIN skull och i förlängningen givetvis min son.

tårarna rinner och jag vet inte riktigt varför. Jag är trött, så trött. Jag har mycket att göra, så mycket att göra. Hur ska jag orka? Hur ska jag klara? Och om jag inte orkar, hur ska sambon orka?

sambon och sonen är bortresta idag för att ge ni utrymme att bocka av på"att göra" listan. Det enda jag lyckats åstadkomma är ett besök hos frisören. Det känns lite hopplöst. Hur ska jag någonsin komma ikapp. Det är inte direkt så att jag vilat övrig tid och nu är en pigg mamma. Jag känner mig trött, less och sugen på choklad. Har försökt skriva en jobbansökan, men datorn är paj och jag blir knäpp av att sitta och skriva på mobilen. Dessutom, det är så svårt att formulera sig. Här sticker jag ut? Får dem att förstå att de ska välja mig? Jag har inte utrymme och energi. Min hjärna är trött. Har fullt upp med att vara föräldraledig. Inte har jag städat eller ens diskat flaskor idag. Suck. Så hård jag är mot mig själv.

För två och ett halvt år sedan var jag så sjuk att jag inte vågade gå uti solen ifall jag skulle träffa på grannarna. Frisör var uteslutet och mamma fick klippa mig hemma ochmin syster förvandla mina ljusa slingor till mörkt hår. Jag har kommit rätt långt ändå. Köra bil själv, gå till en ny frisör, sitta där och kallprata medan radion skvalar i tre timmar. Jag borde vara nöjd och stolt. Glad över mina framsteg. Från och med nu är jag det.

Livet är fantastiskt och fullt av roliga saker. Mammalivet är ljuvligt och aktiviteterna man kan göra oändliga. Ibland önskar jag att jag hade mer energi så att jag kunde göra mera roligt. Mer energi så jag orkade ta mig iväg på mer äventyr med bebisen, ensam och som familj. Ändå har jag det lyxigt nu om man jämför med hur lite energi jag haft under utbrändheten. Tänk om jag hade vetat att jag skulle orka allt detta! Undrar om energin kommer fortsätta öka? Jag undrar vad som är normalt? Jag förstår ju att det jag gjorde före utbrändheten var för mycket, ett tempo människan inte håller för. Jag undrar så vilken energinivå jag kommer landa på till slut?

För övrigt har jag ställt in en sak imorrn och helt plötsligt känns livet hanterbart och fantastiskt igen. Tänk så bra det blir när man lyssnar på kroppen.

Så har det återigen varit några aktiva dagar. Roliga sociala dagar. Solsken och spontanpizza i lekparken. Bebislek inne och mammaprat. Bra dagar, men nu skriker kroppen efter vila. Återhämtning. Lugn och ro, familjetid och hemmapyssel. Bebisen och sambon, mina favoriter.

Känner hur tunnelseendet kommer, hur axlarna ömmar och tankarna stundvis glider in på bittra spår. Tecken på att jag behöver vila. Vila och komma ikapp, känna att jag har koll på läget och ligger steget före. Stoppa ekorrhjulet och kliva av en stund.

jag har kommit till en punkt där jag tycker det är jobbigt om kalendern är tom. Tråkigt rent ut sagt. Gör mig rastlös. Däremot får jag ångest om den är full. Balansgång. Nu har jag en del saker inbokat i vår. Roliga saker! För att de ska fortsätta kännas roliga behöver jag vara noga med återhämtning. Inte överbelasta, inte köra på. Vila när jag är trött. Ge mig själv paus i vardagen. Hålla ekorrhjulet i schack. Lättare sagt än gjort, men jag har övat ett tag. Den kan gå, jag hoppas jag fixar det. Men det är inte hela världen om något behöver ställas in. Då är det så. Viktigast är hälsan. Amen.