Vilken tung dag. Trött. Mör. Behov av vila. Tvingas i något konstigt sövande mellanläge av bebisen. Hemma i mjukisar, men ändå resa sig o fixa saker hela tiden. Mata, röja upp, pottan, röja upp både tvättstuga och badrum, mat igen, röja upp, diska flaskor, leka osv. Var nära att ringa hem sambon, men bet ihop. Nu är han iaf äntligen hemma och imorn kommer svärföräldrarna och barnvaktar.

Jag har blivit snabbare på att återhämta mig. Kan vara så trött att jag har ont i hela kroppen och tankarna är kolsvarta, sen ta mig upp och bli pigg av promenad och lite egentid. Sånt som förr tog dagar och ibland veckor att återhämta mig från går nu på timmar. Magiskt. Är det såhär det är att leva ett friskt liv? Aktivera sig, bli trött och därför vila. Sen ha utrymme att aktivera sig igen. Balans. Kanske kan jag vila även innan jag blir trött och på så sätt slippa få ont i kroppen och bli svart i tankarna?

Tung och lång vecka bakom mig. Hade nattgäst och fick bita ihop imorse för att vara trevlig. Märkte hur jag tappade ord och hade svårt att förstå vad de andra sa. Jag hör att de säger något men förstår inte vad. Hjärnan orkar inte.

Dagen började fel, utan promenad och egentid. Något jag verkligen hade behövt idag. Ska försöka starta om mig själv. Äta, dricka kaffe och ladda för promenad. Skicka iväg bebis o sambo och vars själv. Självtid.

Bebisen är förkyld och sover gnälligt. Tredje gången jag blev väckt orkade jag inte somna om. Pressen smyger sig på. Jag måste sova för att orka. Orka 75%, orka förmiddagspass imorn igen ( eftermiddagspass ger mer utrymme för dålig natt). Orka träffa släkten imorn. Så rädd för att trötthet ska stoppa mig, så rädd att inte stå pall, så rädd att skada mig själv genom att göra för mycket.

Denna eviga balansgång. Så långt jag har kommit på vägen mot att bli frisk. Så mycket mer jag orkar nu. Fortfarande tröttar dock oro ut mig. Om jag bara kunde landa i att det kommer bli bra. Antagligen orkar jag. Gör jag det inte är det ingen katastrof. Då får jag av och omboka.

Tankarna far runt i huvudet redan innan jag förstår att jag är vaken. Trött, vill sova, men tankarna rusar runt.

Bebisen är hostig, tänk om han får svårt att andas. Tänk om min sambo inte hör, tänk om han kvävs. Mitt efterlängtade IVFbarn, kanske är det för bra för att vara sant att du finns här hos oss. Känns som ett vågspel att sova med proppar. Förstår att det är överdrivet nu när jag gått upp och vaknat till på riktigt.

Mamma fyller år imorn. Har skickat ett känslofyllt kort till henne med kärleksförklaring. Vet inte om hon kommer tycka det är löjligt. Hon är kräsen min mamma. Har höga krav och orimliga ideer. Ja på mig vill säga. Resten i familjen kommer undan billigt och enkelt. Kan inte låta bli att jämföra med sambons mamma som lovordade julklapparna från oss. Sambons mamma som är så tacksam och uppskattande för minsta lilla. Kraven känns obefintliga och allt som presteras är en rolig bonus.

Ändå. Så är jag nervös över att ha bjudit in svärföräldrarna som barnvakt. Kommer jag klara släppa kontrollen. Kommer de klara ta hand om mitt efterlängtade barn? Det käraste jag har. Önskar jag hade kraft och ork att ta hand om honom själv, vara med honom jämt. Jag älskar honom så det gör ont. Är rädd att något ska hända honom.

Tack lilla vän för att du sover eftermiddag. När jag är trött räknar jag ner och biter ihop i väntan på denna lilla paus. Det gör så stor skillnad att få lägga sig ner och sova eller vila en stund. Brukar släppa allt annat, inte plocka tvätt eller fixa disk eller annat trams. Vila och ladda energi tills vi ska leka igen. Det är något utbrändheten lärt mig, något jag inte hade gjort annars.

Lämnade gnällig bebis och trött sambo. Promenerade i skogen i en och en halv timme. Lät tankarna mala, virvla från det ena till det andra. Andades in frisk luft, njöt av naturen och växlade tempot efter humör. Så välgörande. Kom hem till tyst hus. Mer egentid. Gjort BK, stretchat och knipövningar. Kelat med katten. Nu blir det en kopp kaffe och sen tror jag familjen snart är hemma igen.

Jag är faktiskt sjukskriven på morgonen och sambon är föräldraledig. Det är meningen att jag ska rehabilitera och samla energi. Det blir snabbt ringar på vattnet. Får jag utrymme att ta hand om mig själv, så laddas min energi och jag orkar ta hand om bebisen. När jag räcker till som mamma ger det mig livskraft, som jag kan lägga på sambon. God spiral som alltid startar med sund egoism. Jag måste våga släppa kontrollen, be om hjälp och ge mig själv utrymme.

Javisst jag har svårt att somna om nu igen. Träffade en vän igår och det slog mig att jag inte är så fäst vid mina gamla nära vänner längre. Jag är förändrad efter utbrändheten. Förr var jag alltid den de kunde ringa när som helst med sina problem, den som alltid frågade hur de mådde-på riktigt, den som alla anförtrodde sig åt. Själv anförtrodde jag mig inte alls. Det var en envägskommunikation jag inte är stolt över, men jag visste inte bättre. I vilket fall är det så mycket lättare med nya vänner. Där kan jag vara den nya Sara direkt. Har redan prövat dem genom att berätta om utbrändheten och vara öppen, ställa in besök för att jag är utmattningstrött osv. Jag förstår att det är jag själv som inte öppnat upp, men någonstans är jag också besviken över att de inte funnits där mer genom barnlösheten och utbrändheten. Varit större stöd. Visat mer förståelse. En av dem blev besviken när jag inte orkade höra hennes gravidbekymmer och finnas där för henne när hon var gravid och jag var alldeles trasig i själen efter vårt första misslyckade IVF-försök. Vår vänskap har aldrig riktigt repat sig.

Så jag känner att jag inte får tillbaka min investerade tid och mitt eviga stöd. Det funkade bara åt ett håll, när jag fanns där för dem. Arbetskollegor och nya mammavänner har funnits där mer.

Det känns lite sorgligt, men jag tror att jag kommer lämna de flesta gamla vänner bakom mig och göra plats för nya. Säkert kommer vi träffas då och då, men jag kommer aldrig igen ta min egen energi och ge till dem. Jag kommer inte ställa upp, finnas där som trygghet i vått och torrt och lyssna på deras problem.