Jag har tid på onsdag, men känner inget behov. Vad ska vi prata om? Visst har jag lite saker jag tänkt på förut, men de känns inte så aktuella längre. Jag känner mig pigg. Jag mår bra. När saker känns tunga hjälper det ofta med vila. Vilan ger mig perspektiv. Sakerna jag skrivit upp känns inte som ett problem längre. Dessutom känns det som att jag redan vet vad hon kommer säga. Jag vill hellre göra roliga saker eller vila, än att älta det där tråkiga.

Kanske kommer jag behöva hennes stöd framöver. Men nu tror jag att jag behöver få njuta av vårsolen och min son. Kanske kan vi ses i höst eller sensommar?

Faktiskt har ett par saker klarnat.

1) Jag behöver den här våren och sommaren. BEHÖVER! Solljuset. Kravlösheten. Tiden. Det har varit några tuffa år. Jag behöver våren och sommaren för att helt ladda om, för att optimera mina chanser att komma in i arbetslivet igen.

2) Jag har drömt så mycket om mammaledigheten. Jag är inte beredd att släppa den än. Kanske blir det inga fler barn för oss. Jag behöver få suga ut allt ur den. Leksingar stoja i solen i sommar. Efter alla sprutor, all ångest, all längtan oh förtvivlan. Jag måste få njuta ikapp.

Så. Inget jobb eller plugg förrän i september.

Så har grabbarna rest till svärföräldrarna och jag är ensam i huset. Själv är kanske ett bättre ord. Nu är det min tur. Nu är det återhämtning för den här trötta mamman. Jag har hållit ut länge. Genom magsjuka, långresa och komma ikapp med städning osv här hemma. Nu är jag i mål. Nu är det bara jag och mina behov i ett dygn. Känns underbart, välbehövligt och rätt. Samtidigt ensamt, ångestfyllt och sorgligt. Saknar min bebis och min man. Önskar jag hade energi att alltid vara den sambo och den mamma jag vill vara. Kanske är det något alla mammor slåss med. Jag behöver inte räcka till jämt. Det är tillräckligt att vara otillräcklig. Det är okej att behöva en paus och tid för sig själv. Ladda och komma tillbaka med förnyat tålamod.

varm och vaken. Drömt omöjliga drömmar om bebisens rutiner. Har haft många bra nätter innan. Tacksam för det. Men ändå less på det här med sömnproblem. Och vad vill jag egentligen göra i höst? Hur vill jag göra med sjukskrivningen nu i vår/sommar? Ska sambon gå upp i tid?

Från och till. På senare tid till. Har jag haft utslag i ansiktet på kinderna. Tycker mig se mönster att det blir värre när jag är stressad eller mår dåligt. Vet inte hur länge det varit såhär. Tror sen strax före smällen in i väggen. Varför har jag inte kollat detta hos läkare? Vet inte. Inte orkat. Blundat. Hoppats det ska gå över av sig självt. Men nu är det rätt illa. Ser ut som tonårsfinnar fulla kinderna. Har googlat och hittat en hudåkomma som heter rosacea. Det mesta stämmer in. Ska ta en tripp till Apoteket med bebisen idag och rådfråga. Tydligen finns receptfritt. Bättre sent än aldrig. Finns det mer saker jag blundar för i mitt liv?

Ett tag nu har jag/vi hamnat på efterkälken. Jobbintervju, magsjuka, långresa. Det blev lite mycket och jag hade fullt sjå med att hinna / orka med det allra nödvändigaste.

Igår kom dagen vi väntat på. Sol. Frisk familj. Ledig dag ihop. Det har tvättats, städats, skrivits matsedel, suttit i solen, promenerat, badat bebis, lagat mat, promenera igen och handlats. Vi börjar komma ikapp. Tankar om framtid maler. Utbildning? Jobb? Vad vill jag egentligen?

Idag jobbar sambon em. Jag är trött och ska försöka rehaba på morgonen. Sen är det jag och sonen. Eftersom jag är trött borde vi ta det lugnt, men jag är inte så säker på att min lilla grabb vill det. Kanske behöver det bli någon liten utflykt.

Det är något speciellt med kaffe i vårsolen. Det liksom läker en trött kropp och orolig själ utifrån och in. Som jag har saknat solen. Vår och sommar och för all del tidig höst passar mig. Jag har svårt för vinterns korta dagar och det kompakta mörkret. Jag behöver ljus. Jag behöver sol. I vår och sommar ska jag vara mammaledig, så jäkla underbart. Fokusera på mig och sonen, njuta så mycket det bara går. Ta tillvara på både sol och regn. Uppskatta naturen och friheten.

En liten längtan börjar komma. Längtan efter att prestera igen. Prestera på mina villkor. Prestera något kul, givande och stimulerande. Jag vill inte ta ett okvalificerat jobb, det kommer kännas som att jag gett upp och är ett offer. Jag vill inte heller fortsätta med juridiken, som om ingenting hänt. I den miljön kommer jag känna mig otillräcklig och svag. Jag behöver göra något nytt. Utmanade, roligt, stimulerande och såklart inkomstbringande. Jag ska sluta vara så rädd för att misslyckas, jag ska våga prova nytt. Våga ändra mig. Våga utvecklas. Våga byta spår och sen byta igen. Jag behöver inte veta vad jag ska göra resten av livet, jag behöver bara ta reda på vad jag vill göra i höst. Vad jag vill prova på i höst.

En sak till. Jag ska sluta hasa runt osminkad i mjukisbyxor. Vissa dagar, absolut. Men inte alla. Bara för att mitt värde inte sitter i mitt utseende kan det vara trevligt att vara snygg ibland.

Tror att drivkraften hela mitt liv varit att vara duktig. Få uppskattning för det. Duktig i skola/jobb = uppskattning av mamma. Snygg och perfekt = uppskattning av killar. Nu när jag insett att jag duger som jag är behöver jag en ny drivkraft. Sedan smällen i väggen har jag velat bli frisk och må bra. Skräcken för ångestattacker har varit en bra drivkraft. Längtan efter barn var en bra drivkraft för att ta hand om mig själv. Men nu. Nu har jag allt. Jag är någorlunda frisk efter utbrändheten. Jag har fått mitt längtansbarn. Jag duger som jag är. Vad ska driva mig framåt nu? Lust?

igår var bebisen otröstlig när mormor skulle natta, men blev lugn direkt jag tog över. Vid tolv inatt vaknade jag igen av samma gråt och möttes av mormors ihärdiga försök att lugna. När jag tog över blev han lugn. Sen gav vi upp försöket och bebisen fick sova hos mig. Hur trött jag än är, blev priset för avlastningen för högt för sonen. Älskade unge. Det är ett privilegie att vara favorit. Att få vara den som gör dig trygg. Och natten har faktiskt gått bra. Bebisen har snurrat runt och försäkrat sig om att jag är kvar i tid och otid, men vi har båda somnat om igen. Stor skillnad mot när jag ligger vaken i timmar. Det har faktiskt varit mysigt med hans närhetstörstande, även om det skär i hjärtat av orsaken. Lilla älskade unge jag kommer aldrig överge dig, barnvakt är bara tillfälligt för att jag ska bli en gladare och helare mamma.