Trött, men vaken igen. Åh som jag saknar tiden jag sov hela nätter :( Tiden jag slapp ha ångest och oro. Fan.

Bebisen är förkyld och sover gnälligt. Tredje gången jag blev väckt orkade jag inte somna om. Pressen smyger sig på. Jag måste sova för att orka. Orka 75%, orka förmiddagspass imorn igen ( eftermiddagspass ger mer utrymme för dålig natt). Orka träffa släkten imorn. Så rädd för att trötthet ska stoppa mig, så rädd att inte stå pall, så rädd att skada mig själv genom att göra för mycket.

Denna eviga balansgång. Så långt jag har kommit på vägen mot att bli frisk. Så mycket mer jag orkar nu. Fortfarande tröttar dock oro ut mig. Om jag bara kunde landa i att det kommer bli bra. Antagligen orkar jag. Gör jag det inte är det ingen katastrof. Då får jag av och omboka.

Det är konstigt att bli vuxen och se sina föräldrar mer nyanserat och medvetet. Se deras styrkor, svagheter och föreställningar om hur saker och ting är. Mamma fyllde år för någon dag sedan och det var väldigt viktigt för henne. Väldigt viktigt att vi barn ringer och grattar, viktigt med bra presenter.

Tror hon mäter vår kärlek i det. Baserar sin självkänsla på det. Hur många grattade henne på Facebook, många hoppas jag. För det är viktigt för henne. Eftersom det är viktigt för henne så har jag skickat blommbud, skickat kort och hon fick en fin födelsedagspresent sist vi sågs. Vi ska även ses snart. Eftersom hennes världsbild ser ut såhär, så spelar jag med när hon fyller. Men jag vet själv att det inte är så viktigt med födelsedagar och framförallt att man inte ska basera sin självkänsla på dem.

Det helade mig att göra slut med pappa. Det var skönt att få sätta ner foten och stå upp för mig själv. Det känns som att jag bekräftade för mig själv att jag är viktig och värdefull. Det är inte okej att behandla mig på annat sätt. Jag är för bra för det. Min son också. Om pappa någonsin förändras är han välkommen, om inte så vill jag inte ha med honom att göra. Jag känner mig stark och trygg i mitt beslut.

Tankarna far runt i huvudet redan innan jag förstår att jag är vaken. Trött, vill sova, men tankarna rusar runt.

Bebisen är hostig, tänk om han får svårt att andas. Tänk om min sambo inte hör, tänk om han kvävs. Mitt efterlängtade IVFbarn, kanske är det för bra för att vara sant att du finns här hos oss. Känns som ett vågspel att sova med proppar. Förstår att det är överdrivet nu när jag gått upp och vaknat till på riktigt.

Mamma fyller år imorn. Har skickat ett känslofyllt kort till henne med kärleksförklaring. Vet inte om hon kommer tycka det är löjligt. Hon är kräsen min mamma. Har höga krav och orimliga ideer. Ja på mig vill säga. Resten i familjen kommer undan billigt och enkelt. Kan inte låta bli att jämföra med sambons mamma som lovordade julklapparna från oss. Sambons mamma som är så tacksam och uppskattande för minsta lilla. Kraven känns obefintliga och allt som presteras är en rolig bonus.

Ändå. Så är jag nervös över att ha bjudit in svärföräldrarna som barnvakt. Kommer jag klara släppa kontrollen. Kommer de klara ta hand om mitt efterlängtade barn? Det käraste jag har. Önskar jag hade kraft och ork att ta hand om honom själv, vara med honom jämt. Jag älskar honom så det gör ont. Är rädd att något ska hända honom.

Kontrollbehovet som spökar? Har svårt att slappna av när sambon har sonen. Får han mat, rätt mat, sömn på rätt tider, kommer utomhus varje dag, osv. Rutiner. Så viktigt för mig, men inte för sambon. Jag kämpar och kontrollerar, har koll och blir trött. Styr dem båda.

Han ser det enklare, mycket enklare. Bebisen säger till om han är hungrig. Punkt. Orkar han inte gå ut med bebisen så gör han det inte. Tar han med bebisen någonstans så hoppar de ofta över en sömnlur. Han kan vara hemma hela lediga dagen utan att stimulera bebisen genom besök/träffa andra barn. Kan vara inomhus hela dagen till och med.

Vad är mitt kontrollbehov? Vad är hans lathet? Vad är rimligt? Någon annan mamma där ute som kämpar med samma sak?

Tack lilla vän för att du sover eftermiddag. När jag är trött räknar jag ner och biter ihop i väntan på denna lilla paus. Det gör så stor skillnad att få lägga sig ner och sova eller vila en stund. Brukar släppa allt annat, inte plocka tvätt eller fixa disk eller annat trams. Vila och ladda energi tills vi ska leka igen. Det är något utbrändheten lärt mig, något jag inte hade gjort annars.

Lämnade gnällig bebis och trött sambo. Promenerade i skogen i en och en halv timme. Lät tankarna mala, virvla från det ena till det andra. Andades in frisk luft, njöt av naturen och växlade tempot efter humör. Så välgörande. Kom hem till tyst hus. Mer egentid. Gjort BK, stretchat och knipövningar. Kelat med katten. Nu blir det en kopp kaffe och sen tror jag familjen snart är hemma igen.

Jag är faktiskt sjukskriven på morgonen och sambon är föräldraledig. Det är meningen att jag ska rehabilitera och samla energi. Det blir snabbt ringar på vattnet. Får jag utrymme att ta hand om mig själv, så laddas min energi och jag orkar ta hand om bebisen. När jag räcker till som mamma ger det mig livskraft, som jag kan lägga på sambon. God spiral som alltid startar med sund egoism. Jag måste våga släppa kontrollen, be om hjälp och ge mig själv utrymme.