Så var det slutligen dags. I flera års tid har jag tänkt att jag borde starta en blogg. Hitta ett eget utrymme där alla känslor är okej och alla tankar får tänkas klart. Skriva för min egen skull och kanske även hitta vänner i liknande situation som jag själv.

För ganska exakt två års sedan gick jag in i väggen, efter en tuff arbetsbelastning på jobbet med usel arbetsmiljö, fruktlösa försök att bli gravid och såklart en ständig strävan efter att vara bäst och duktig i allt jag tog mig för. Såhär i efterhand förstår jag att den livssituationen inte kunde hålla i längden och på många sätt är jag tacksam att det till slut tog stopp. Att fasaden fick falla.

Idag tror jag att jag tagit mig genom det värsta och jag sitter nu med en extremt efterlängtad liten ivfbebis i famnen. Men hur hittar man egentligen balansen efter en utmattningsdepression? När man tagit sig upp ur mörkret och ska börja leva igen. Är det möjligt ens med en liten bebis som behöver få komma i första rummet? Hur accepterar man det som hände och att man faktiskt har sig själv att skylla? Hur lever man på ett annat sätt än det man hittills gjort i hela sitt liv? Vad är egentligen en lagom nivå för städning, prestationer på jobbet och hur är man en tillräcklig mamma (alltså inte en supermamma)? Och hur står man emot läkarens ständiga tjat om medicinering? Hur sätter man gränser mot sina föräldrar som vuxen? Hur förlikas man med sin barndom, både de bra och de dåliga bitarna? Hur gör man med människor som inte är villiga att lyssna på mina nya gränser? Måste jag sålla bort vänner som jag inte har utrymme och tid för? Fast jag gillar dem? Hur hittar man ett jobb som passar en som INTE är stresstålig? Törs man säga upp sig från sin trygga anställning som trots allt var en stor bidragande orsak till svår sjukdom? Frågetecknen är många, trots att det nu gått två år!