Om jag nu inte är gravid så är det dags för preventivmedel. Kan inte köra på säkra perioder och sedan gå och undra. Tar onödigt med energi. Så efter att ha läst på massor har jag bestämt mig för att vi prövar kondom. Känns inte det bra går vi över till kopparspiral. Vill inte stoppa i kroppen hormoner och därmed rubba/pausa min egen cykel nu när kroppen väl funkat en gång. Pessar låter för omständigt och även temperaturmätning. Jag vill ha det så naturligt som möjligt för min kropp och så lite som möjligt att tänka på/fixa med.

Imorn är mensen en vecka sen. Gick förbi Apoteket idag och köpte ett två-pack graviditetstest. Om inte mensen kommit imorn bitti tänker jag ta ett test till. Vet faktiskt inte vilket utfall jag hoppas på. Tror jag blir besviken av ett minus och livrädd av ett plus.

Jag kommer bära på en inre stress till den dagen vi har fått de barn vi vill ha. Ofrivillig barnlöshet i så många år sätter sina spår. Det tog 2,5 år att bli gravid med min älskade sexmånaders. Såklart vore det underbart att bli spontangravid nästa gång. Slippa ångest, besvikelse, avundsjuka och nya behandlingar. Så på ett sätt skulle en ny graviditet nu ta bort framtida fallgropar för utmattningen. En stor stress skulle försvinna.

Samtidigt. Jag har just haft ett återfall och varit sjukskriven. Jag är påväg upp igen. Just nu halvtidssjuk, snart förhoppningsvis bara en fjärdedelssjuk. Jag vill fortsätta min väg mot ett friskt och balanserat liv. En ny graviditet skulle dra ut på förloppet. Det skulle bli tungt både för mig och sambon. Och sonen, hur skulle han påverkas? Ett syskon är såklart alltid en gåva, men är det värt en frånvarande sjuk mamma? Kanske överdriver jag. Att jag går undan någon timme per dag kanske bara gynnar vår relation och för den delen hans relation till sin pappa.

Fem dagar över tiden... Men tja, jag tog ett test i förrgår som var vrålnegativt. Ni som varit i karusellen av IVF vet vad jag menar. Det fanns inte ens en ynka antydan till två streck, utan endast ett jävligt svagt minus. Trodde tester skulle få graviditet ur skallen på mig. Men alltså mensen har fortfarande inte kommit och jag börjar bli sugen på att testa igen. Med morgonurin den här gången. Men testen är slut. Känns dumt att gå och köpa, bars för att få ett minus. Jag trodde jag stod över sånt där nu. Vi har ju fått vårt längtansbarn och vill egentligen inte ha syskon än. Men åh, tänk känslan av att lyckas själva. Utan läkare och sprutor.

Huvudvärk, törst och ömmande bröst. Hann tänka tanken, det känns som om mjölk rinner till. Igår sov jag eller snarare slumrade flera gånger trots bra nattsömn.

Gick raka vägen hem och kollade almemackan. Mensen är två dagar sen. Herregud. Tänk om jag är gravid. Väldigt blandade känslor virvlar runt. Glädjen är störst. Ett barn är en gåva, en stor gåva inte alla förunnat. Vår lilla son fick vi kämpa för i tre år. Utredningar, behandlingar och nederlag. Tänk att slippa allt det och ändå få ett syskon. Rädslan är också stor. Hur sjuk skulle det göra mig att gå igenom ytterligare en graviditet, förlossning och första tid med bebis. Samtidigt som jag har sonen att ta hand om. Skulle det förlänga sjukförloppet. Skulle jag kanske göra mig själv så sjuk att jag inte blir frisk igen. Och hur ska det gå till rent praktiskt och ekonomiskt. Bli sjukskriven igen. Får jag verkligen belasta det allmänna såhär. Finns inte ett eget ansvar att se till att inte bli gravid när man är på gränsen så som jag är. Min kurator kommer inte bli nöjd. Hon struntar nog i det allmänna men tänker på mig.

Samtidigt. Det är antagligen falskt alarm. Jag vet hur ologisk kroppen kan vara. Vet att signaler inte betytt något förut. Vet att vi har svårt att bli gravida. Någonstans innerst inne känner jag att det skulle vara för enkelt. Bli gravid bara sådär. Oplanerat. Det är sånt som bara händer andra. På gott och ont kommer vi antagligen få gå igenom ivfträsket igen.

NÄR mensen kommer är det jag som fixar preventivmedel! Jag vill inte gå runt och fundera på det här varje månsdsslut.

Idag har jag och bebisen varit på stan! Hälsade på på en kompis jobb en kortis för att få se hennes fina gravidmage. Åh så skönt det är att vara genuint glad för hennes skull! Sen gick vi några ärenden och avslutade med att fika med en jobbarkompis. Såhär i efterhand inser jag att det blev lite mastigt. Nästa gång får jag välja. Fika eller shoppa. Men jag kan ju inte veta innan jag provat, så skuldbelägger inte mig själv för det.

Imorn är sambon ledig! Vilket betyder vilodag för mig.

Det tog oss tre år att få vår älskade pojke. Den ofrivilliga barnlösheten åt upp mig inifrån. Jag gnagdes ner bit för bit av tanken på att leva ett liv utan barn. Kunde inte se hur folk gick vidare efter fruktlösa försök. Vidare till att leva igen, hitta en mening utan barn.

Såhär i efterhand, med en ljuvlig 6månaders kan jag se att barn inte är lösningen på allt. Det går att bli lycklig utan barn och att njuta fullt ut av livet. I många lägen är det till och med enklare, roligare och spontanare utan barn. Man kan resa vart som helst, ta sovmorgon, jobba/träna//träffa vänner ofta och har mer tid för kärleken. Tidigare kunde jag inte förstå folk som frivilligt valde bort barn, tänkte att innerst inne vill de ha barn. De kommer ångra sig. Eller gör det redan. Vilken konstig syn.

Missförstå mig rätt. Jag älskar min son. Mer än något annat. Han är det ljuvligaste och bästa jag vet. Jag väljer honom före allt det där andra. Tusen gånger om. Jag är så fruktansvärt lättad, tacksam och lycklig över att han kom till slut. Men insikten har slagit mig att det hade blivit bra ändå och att alla faktiskt inte vill ha barn. Och det är okej. Man får fortfarande dras med sig själv och sina problem. Barn är ingen lösning på allt.

Sitter med min ljuvliga bebis sovande i famnen. Vaggar och läser min bok. Ute byggs altan och jag vill inte lägga ner sonen för då vaknar han antagligen av deras skruvande. Jag är så lycklig. Jag är äntligen mamma. Efter år av längtan. Världens finaste bebis. Min bebis. Min son. Tänk att du kom till slut.